Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Fältet har lämnats fritt för dem som ropar högst

Det starkaste argumentet för en generös flyktingpolitik är inte ekonomiskt utan humanitärt.

Veckans nummer av Fokus har en talande rubrik på sin förstasida. Den lyder: ”I Syrien flyr miljoner människor för livet. I Sverige pratar vi minskad invandring.”

I två korta meningar kopplar tidskriften effektivt samman al-Assads krig mot den egna befolkningen med vår egen inrikespolitiska diskussion. Ty den debatt som nu förs handlar ytterst om enskilda människors öde: Ska Sverige vara öppet för dem som söker undkomma förföljelse och förtryck?

Någon gång under hösten 2012 fick denna fråga åter liv efter att länge ha legat i träda.

För ett rikt land som Sverige borde de politiska slutsatserna i första hand inte basera sig på ekonomisk analys utan på humanitära aspekter. Vad är rättvist och rimligt? Hur ska vi förhålla oss till människor som brutalt rycks upp från hem och familj?

Ett stort flyktingmottagande är kortsiktigt förenat med utgifter. Men även om man beaktar detta håller nog de flesta med om att ett välmående samhälle bör ställa upp för dem som befinner sig i nöd, särskilt när ett land som Syrien imploderar.

Ändå har de senaste månadernas debatt mer kommit att handla om ekonomi än om mänskliga aspekter. Hur mycket invandring Sverige ”tål” har blivit en vanligare fråga än hur solidariska vi ska vara.

I efterspelet till höstens järnrörsskandal har tonläget skruvats upp, vilket gynnat Sverigedemokraterna – ett parti som frodas då samhällsdebatten präglas av oro och rädsla. SD har lyckats definiera agendan och fyllt ett vakuum när andra lämnat politisk walk over: Stefan Löfven har fortsatt att kontemplera på sin kammare, Miljöpartiets båda språkrör har varit föräldralediga samtidigt och regeringen har upptagits av hur Centern och Kristdemokraterna ska överleva.

Frånvaron av politiskt ledarskap och allmänpolitiska strider har öppnat fältet för dem som ropat högst.

Debattnivån har blivit därefter, och för det bär inte bara sverigedemokrater skulden. Förra söndagen var det Stefan Fölster från nybildade Reforminstitutet som på DN Debatt försökte vända perspektiven genom att påpeka att sociala problem inte behöver vara kopplade till invandring.

Problemet var att Fölster inte nöjde sig med att lyfta fram denna självklarhet. Han antydde även att låg invandring – inte hög – leder till social utsatthet.

Den rapport som artikeln utgår från, skriven av Fölster och Monica Renstig, lider av allvarliga metodbrister. Att författarna försöker identifiera ”framgångskommuner” och ”problemkommuner” är i sin ordning – det kan förmodligen öka förståelsen för vad som skapar välstånd respektive fattigdom. Man kan då se vilka faktorer som samvarierar, exempelvis barns skolresultat och föräldrars förankring på arbetsmarknaden. Men när Fölster och Renstig sedan slår samman 18 godtyckligt valda indikatorer, på oklara grunder skapar ett index och sedan mäter sambandet mellan detta index och graden av invandring, då ringer varningsklockorna.

Fölster gör en stor poäng av att kommuner med störst sociala problem har låg invandring. Men det handlar i allt väsentligt om avfolkningsbygder där varken svenskar eller utlandsfödda vill bo därför att industrier för länge sedan stängt och samhällsservice vittrat bort.

Dessa kommuner har inte ens 10.000 invånare. Ändå väljer Fölster att relatera dem till exempelvis hela Storstockholm, vilket inkluderar orter som Rinkeby, Botkyrka och Södertälje. Det medför att dessa platser, som har omvittnade sociala problem, inte bedöms var för sig utan späds ut bland 2,1 miljoner invånare. Deras svårigheter drunknar alltså i jämförelsen.

Samma missvisande metod tillämpar han på Göteborg och Malmö, och därmed trollas eventuella samband bort.

Vilka sociala problem är förknippade med invandring? Mängder av historiska exempel – inte minst det svenska – visar att invandring vitaliserar och stärker samhällen. Men på kort sikt är migration ofta förenat med svårigheter, särskilt när det handlar om flyktingar från krigshärjade och fattiga länder.

Det räcker att titta på skillnader i sysselsättning mellan infödda och inflyttade till Sverige för att se svårigheten. Eller att undersöka den ekonomiska utsattheten mellan olika familjer. Eller att granska skolresultat, bidragsberoende och brottslighet – faktorer som ofta hänger samman med sociala problem.

Det är tungt att komma till ett nytt land, lära sig ett språk, skapa sig ett socialt nätverk, etablera sig på arbetsmarknaden. För flyktingar som inte ens kan läsa eller skriva när de anländer är utmaningen betydande. Att ge sken av något annat är att göra debatten en otjänst.

Detta behöver inte vara argument mot en generös flyktingpolitik utan ett erkännande av frågans komplexitet. Verkligheten måste beskrivas som den är, utan sverigedemokratisk svartsyn eller skönmålning à la Fölster.

Huvudargumentet för invandring förblir det humanitära: När diktatorer bedriver krig mot den egna befolkningen måste omvärlden erbjuda en fristad.

Förra året sökte 7.814 flyktingar från Syrien asyl i Sverige. Om detta ska beskrivas som vårt största samhällsproblem, då har vi antingen mycket små bekymmer eller så har debatten förlorat sina rimliga proportioner.