Ledare

Peter Wolodarski: Flyktingspöket går åter genom debatten

Flyktingar från Syrien på väg in i Ungern.
Flyktingar från Syrien på väg in i Ungern. Foto: Roger Turesson

Vissa uppgifter tas för sanningar bara de upprepas tillräckligt många gånger. Det frammanar oro och rädsla.

Kommer det 10.000 tyska bögar hit till Sverige om vi går med i EU? Hassangängets busringningar för 20 år sedan var en självklar del av Sveriges radios 90-årsfirande förra fredagen.

På SR-jubileet i Berwaldhallen uppmärksammades också radioserien #minflykt, hundratals unika och starka berättelser från lyssnare som i vår tid flytt undan krig och förtryck.

Driften med fördomar och skräckpropaganda känns knappast daterad. Inte heller behovet av att bära vittnesbörd om det helvete som drabbat miljontals människor i Irak och Syrien, där Islamiska staten mördar, våldtar och terroriserar civilbefolkningen.

Eller som brittiska tidskriften The Economist konstaterar i sitt senaste nummer, med en retorisk underdrift: ”När de som flytt IS-kontrollerade områden säger att de är rädda att återvända hem, så är chansen god att de talar sanning.”

Även 1990-talets början var en turbulent tid. Då precis som nu sammanföll en ekonomisk kris med krig och tillhörande flyktingströmmar. Högerpopulismen frodades, samtidigt som främlingsfientligheten växte. I boken ”Lasermannen” påminner Gellert Tamas om ett otäckt samhällsklimat, i  vilket invandrare under några dramatiska månader sköts på gatan och flyktingförläggningar sattes i brand. Dåvarande statsministern Carl Bildt höll ett direktsänt tv-tal till nationen från sitt tjänsterum i Rosenbad för att dämpa oron.

I takt med att den svenska ekonomin återhämtade sig bytte debatten riktning. Ny demokrati, som framstod som ett enfrågeparti mot invandring, åkte ur riksdagen. Arbetslösheten sjönk och många av flyktingarna från Balkan – där krig rasade – klarade sig väl i det svenska samhället. I dag tänker få på dem som ett problem.

Men precis som för 25 år sedan går flyktingspöket åter genom debatten. En ekonomisk kris har utlöst en politisk kris runt om i Europa, samtidigt som flera krig pågår i vårt närområde. Allt oftare beskrivs invandrare som en belastning och kopplas samman med kriminalitet, utanförskap och fallande skolresultat. Legitima frågor om integration går mer och mer över i  skrämsel, svartmålning och hat.

Vi kan inte hantera detta, får vi höra. Volymerna är så massiva att de sköljer över Sverige.

”I Europa ökade flyktingtrycket från 4,4 till 6,7 miljoner i fjol. Sverige och Tyskland får de flesta av dessa asyl­ansökningar”, skrev Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu nyligen.

Flyktingkrisen och integrationsproblemen är verkliga. Men Teodorescus siffror är fullständigt missvisande, vilket Alex Voronov påtalat i Eskilstuna-Kuriren. Förra året ansökte 203.000 människor om asyl i Tyskland och 81.000 i Sverige. I hela EU var det totala antalet 626.000, enligt Eurostat. Och under 2014 beviljades ungefär hälften tillstånd i första instans.

Miljontals människor är på flykt undan kriget i Syrien. Men de flesta har inte flytt till Europeiska unionen utan till länderna i närområdet. Bara Turkiet, som står utanför EU men är en del av Europa, har tagit emot cirka 2 miljoner från Syrien. I Libanon är ungefär var tredje invånare en syrisk flykting. I grannlandet Jordanien har samhället påverkats dramatiskt av kriget.

I SVT:s Aktuellt i torsdags meddelade Sverigedemokraterna i en debatt ”att Sverige och Tyskland kan ju inte ta emot hela den här anstormningen av miljontals människor som befinner sig på flykt” – som om detta nu var frågan.

Ingen programledare korrigerade bilden. Inte heller Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som deltog i  sändningen, sade emot.

Vissa uppgifter tas för sanningar bara de upprepas tillräckligt många gånger. Det frammanar oro och rädsla.

Alice Teodorescu skrev i Göteborgs-Posten att det pågår en global kris med nära 60 miljoner människor på flykt. Det stämmer, och säger något djupt nedslående om läget i flera delar av världen. Men vad som också är sant är att två tredjedelar av dessa 60 miljoner är interna flyktingar i sina hemländer – ofta under eländiga förhållanden. Ungefär en tredjedel, 20 miljoner, är på flykt från sitt land. Drygt 600.000 av dem sökte asyl i EU förra året – en siffra som kommer att bli större i år. För Sverige väntar dock en viss minskning jämfört med 2014, enligt Migrationsverkets prognos.

Vi måste ha sinne för proportioner. Fakta är att EU som helhet inte dragit något tungt lass jämfört med många andra.

Förra året tog Europeiska unionen emot ungefär 1 flykting per 1.000 invånare. ”Tänk på en ö som består av 1.000 personer. Om det kommer en person till den ön kan vi inte säga att man saknar kapacitet”, säger chefen för FN:s flyktingorgan UNHCR António Guterres.

EU:s kris har absolut inget att göra med oförmågan att ta emot 60 miljoner flyktingar – en situation som över huvud taget inte existerar. Den handlar om att unionen som helhet saknar ett gemensamt svar på hur man ska hjälpa 600.000 asylsökande – i år kanske upp­emot 1 miljon – i ett område med 500 miljoner invånare.

Människor måste inte kvävas i lastbilar på europeiska motorvägar. Människor måste inte bli överkörda av höghastighetståg vid Engelska kanalen. Människor måste inte drunkna i Medel­havet.

Att det blivit så handlar om vår egen oförmåga att åstadkomma politiska lösningar på europeisk nivå, som tillvaratar rättigheterna hos dem som behöver hjälp. Detta är vår verkliga kris. Och den är hemmagjord.

Trots att EU växte fram ur andra världskrigets ruiner och byggde på de värden som formade Europa efter 1945 står vi handlingsförlamade inför en av vår tids viktigaste frågor: att erbjuda ett samlat och ordnat skydd åt flyende människor.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel gick i veckan ut och försvarade sitt lands öppna hållning mot ett växande antal flyktingar. Det är en inställning som skiljer henne från många politiker i dagens Europa, och som på sikt kan hjälpa ett åldrande samhälle som det tyska att klara sin försörjning.

Volksverräter; folkförrädare, skrek högerextremister när Merkel gjorde sitt första besök som förbundskansler till en flyktingförläggning.

”Det kan inte finnas någon tolerans mot dem som ifrågasätter andra människors värdighet”, sade Merkel.

Så talar en person vars kunskap om Europas historia är levd.