Nyligen intervjuades S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad i TV4:s nyheter. Ämnet var vinst i välfärden och framtiden för rutavdraget.

Sommestad fick frågan hur man ska se på de många kvinnliga företagare som är engagerade inom välfärdssektorn. De ska inte hindras, påpekade hon till en början, men sedan blev tonen en annan:

”Det stora flertalet kvinnor i Sverige kan inte bli företagare. Det är till och med så att forskare undrar: är det rätt att uppmuntra kvinnor att bli företagare i den här sektorn, eftersom man helt enkelt cementerar en gammal uppdelning. Kvinnor går från att vara lågbetalt anställda till att bli företagare med låg lönsamhet.”

Sommestads svar är anmärkningsvärt på flera sätt. Det hade förmodligen inte väckt uppmärksamhet om en känd politiker år 1952 sagt att kvinnor nog ska hålla sig borta från företagande. Då var den manliga dominansen i näringslivet kompakt. Det var inte tal om att det andra könet skulle kommersialisera sitt arbete och sälja det på en marknad. Entreprenörerna hette Ingvar, Erling och Ruben – inte Ingrid, Gertrud och Elisabeth.

Men året är inte 1952 utan 2012. Här har socialdemokratiska ministrar under lång tid applåderat kvinnor som startat eget, inte minst inom vård, skola och omsorg. Och så meddelar ordföranden i kvinnoförbundet, som själv kallar sig feminist, att denna utveckling cementerar gamla strukturer och därför är olämplig. Det är ett ganska provocerande påstående för de tusentals kvinnliga företagare, som vunnit självständighet och respekt för sitt entreprenörskap. Deras engagemang förtjänar inte samhällets stöd, enligt Sommestad, ty det visar vetenskapen. Vad är det för ”forskning” som stöder en sådan bakåtsträvande attityd?

Författaren och debattören Åsa Moberg hade en läsvärd krönika i fredagens DN. Hon pekade där på en intressant tendens – att den så kallade vinstdiskussionen bara gäller kvinnodominerade yrken.

När LO kräver non-profit inom välfärden följer man en gammal tradition inom arbetarrörelsen, konstaterar Moberg: Industrin är pappan med rätt att tjäna pengar. Vård, skola och omsorg är mamman som ska överleva i ekonomisk strypsnara. Kvinnor ska nöja sig med mindre pengar, för så har det alltid varit, skriver hon.

Man behöver inte skruva argumentet längre än så för att notera ett mönster, som LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson åtminstone borde förhålla sig till.

Något säger det att LO:s manligt präglade förbund går i bräschen för ett vinstförbud medan kvinnodominerade Kommunal – vars medlemmar är närmast berörda av frågan – har en ordförande som klargör: ”Jag tror inte på non-profit.”

Vad Karl-Petter Thorwaldsson själv anser är ungefär lika oklart som vad Olof Palme en gång tyckte om löntagarfonderna. Klart är att LO-kongressen tidigare i år sköt sin ordförande framför sig och i praktiken gav honom order att driva ett vinstförbud. Nästa steg är att pressa igenom samma radikala ställningstagande i det socialdemokratiska partiet, som i vår samlas till kongress.

Valet av begreppet ”radikal” är medvetet, eftersom vinstintresset redan är en realitet i tusentals företag. Det är inget man kan ta bort genom en enkel lagändring. Ett sådant drastiskt beslut kommer att strypa mängder av verksamheter och upplevas som ett dråpslag bland de berörda.

Att förbjuda vinstuttag är något helt annat än att skärpa kontrollen och ställa hårdare kvalitetskrav, vilket kan vara befogat för såväl offentliga som privata utförare.

S-ledaren Stefan Löfven har visat att han ser dilemmat. Men han har både LO och en alltmer upphetsad parti­opinion emot sig. Någon vinst i den debatten kan Löfven inte ta för given.

Det finns en historia av konflikter mellan LO och S som visar på sprängkraften.

På 1970-talet kopplade LO greppet om partiet och drev fram löntagarfonderna.

På 80-talet var det Stig Malm och Kjell-Olof Feldt som tampades om den ekonomiska politiken och startade rosornas krig.

På 90-talet hindrades Ingvar Carlsson från att inleda en nära relation med Folkpartiet, och det blev svåra duster om Göran Perssons budgetsanering.

På 00-talet var det Mona Sahlins tur att känna på LO:s makt när hon mot sin vilja tvingades inleda ett rödgrönt samarbete med Vänsterpartiet.

Gång på gång återkommer frågan: Vem är det som styr över Socialdemokraterna? Är det dess ledning eller fackföreningsmännen på Norra Bantorget?

Personer som Lena Sommestad representerar en tredje kraft, som står till vänster om de mest profilerade social­demokraterna. Men där befinner sig också många av partiets medlemmar, de som med hjärtat uppskattade Håkan Juholts mustiga vänsterretorik mer än Stefan Löfvens resonerande plädering för ett bättre innovationsklimat.

Om Löfven ska behålla trovärdigheten i sitt pragmatiska tal om företagande, då kan han inte låta LO eller partivänstern styra Socialdemokraternas inriktning.

Han kan omöjligen acceptera att S-kongressen dömer ut en hel bransch som domineras av kvinnliga företagare och tar bort deras chans att nå ekonomisk framgång, även om Lena Sommestad motsägelsefullt sa till TV 4 att lönsamheten är ”låg” (i så fall – vad är problemet med vinster?).

Ett av Göran Perssons smeknamn var HSB – han som bestämmer.

Stefan Löfven behöver inte bli en buffel för att nå framgång. Men för att överleva som partiledare måste han någon gång sluta att bara vara snäll och trevlig.