Ledare

Förintelsen började i ett modernt samhälle – det kan hända igen.

Foto: Marcus Ericsson/TT

Radikala ideologier ska aldrig underskattas. Förintelsen startade i ett land med högt respekterade domstolar, universitet och författare.

Kammarrätten i Berlin var som en ointaglig borg, fri från korruption och dagspolitisk hänsyn, sinnebilden av den högsta juridiska rättvisan i landet.

Trodde alla.

Året var 1933. I många tyskars medvetande fanns legenden om Fredrik den store, som 150 år tidigare hade velat ta bort en väderkvarn när palatset Sanssouci skulle uppföras i Potsdam nära Berlin. Mjölnaren vägrade att lämna ifrån sig sin kvarn, berättar Sebastian Haffner i ”En tysk mans historia” (Norstedts). Då hotade kungen att tvångsinlösa kvarnen, varpå mjölnaren svarade: ”Ja, ers majestät – om inte kammarrätten i Berlin hade funnits!”

Så stark var domstolens ställning i 1700-talets Preussen, i alla fall enligt legenden.

När nazisterna kom till makten 1933 – efter demokratiska val – dröjde det inte länge innan rättskipningen vittrade sönder. Och det skedde utan att Hitler behövde ingripa personligen.

Det var fredag den 31 mars. I kammarrätten rådde sedvanlig koncentration. Sebastian Haffner, då en 25-årig notarie, hade slagit sig ned i biblioteket vid ett av de långa arbetsborden för att gå igenom ett ”komplicerat mål med intrikata rättsfrågor”. Av de nazistiska stöveltrampen märktes inget. Tystnaden var talande.

Så hördes plötsligt ett uppseendeväckande ljud.

Vad var det som hänt? Brunskjortorna i SA hade gjort entré. ”De slänger ut judarna”, sade en röst. Ett par personer skrattade.

”Judarna skall ut!” En röst svarade: ”De är redan ute”.

Sebastian Haffner beskriver med skrämmande precision hur kammarrätten på kort tid blev intagen och rättsligt raserad. Revolutionen hade skett utan några skott eller komplikationer, förutom en judisk advokat som ”krånglat” och fått stryk. Någon vecka senare, när Haffner återvände till domstolen, var det mesta på ytan som vanligt. Men allt var samtidigt annorlunda. Rättvisan hade komprometterats av Tredje rikets barbari.

”De judiska tjänstemännen, läkarna, advokaterna och journalisterna blev visserligen avskedade, men numera lagligen och ordentligt enligt paragraf så och så”, skriver Haffner.

Detta var sex år före Hitlers invasion av Polen och starten för andra världskriget, nästan ett decennium innan det industriella massmordet av sex miljoner europeiska judar inleddes.

I veckan högtidlighölls Förintelsens minnesdag, samma datum som Auschwitz-Birkenau befriades 1945.

Auschwitz började användas av nazisterna 1940, inledningsvis var de flesta fångar polska politiska motståndare. Men Förintelsen sattes inte i gång där. Auschwitz var slutpunkten i en lång kedja av händelser, som alla syftade till att frånta judar samma värde som andra människor.

Demokratins institutioner hade malts sönder. Likheten inför lagen var upplöst. Propagandan och vardagsterrorn var så kraftfull att Förintelsen till slut blev möjlig, med det tyska folkets aktiva eller passiva godkännande.

Hade den kunnat utföras av andra än tyskar? Ja, av praktiskt taget vem som helst, lär oss sociologen Zygmunt Bauman, förutsatt att samhället ger sitt samtycke och ställer sina tekniska resurser till förfogande. ”Ett modernt folkmord är inte ett uttryck för massans spontana aggressivitet”, skriver Bauman i ”Auschwitz och det moderna samhället” (Daidalos). Förintelsen drevs fram i ett välutvecklat land, med högt respekterade domstolar, universitet och författare.

Om utbildning och demokrati varit ett säkert vaccin mot radikala ideologier hade Förintelsen aldrig inträffat.

 

Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och därmed också farligare än på länge.

Litteraturkritikern och författaren Marcel Reich-Ranicki växte upp i Berlin före kriget, men blev på grund av sin judiskhet utesluten från universitetsstudier. Han överlevde Förintelsen i  Polen, återvände till Västtyskland 1958 och bidrog, kanske mer än någon annan, till att återge den tyska litteraturen dess självförtroende och ställning.

Under sitt liv lyckades han aldrig skaka av sig rädslan för piskan, gaskammaren och barbariet, som var en del av Tysklands 1900-talshistoria. Men med honom följde också beundran för den tyska litteraturen och musiken. Rädsla och glädje – en ständig balans mellan förtvivlan och hopp. Förintelsen kunde inträffa i det land som också var Goethes, Heines och Manns.

Det började i ett välutvecklat och modernt samhälle. Det kan hända igen.

Folkmord har genomförts gång på gång efter 1945, just därför att kapaciteten till bottenlös ondska finns latent i  alla samhällen. Lärdomen är att aldrig underskatta hatideologier.

Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och därmed också farligare än på länge. I USA hetsar presidentkandidaten Donald Trump mot muslimer, mexikaner och kvinnor. Den amerikanska offentligheten har på kort tid brutaliserats på ett sätt som få trodde var möjligt. I Europa skördar högernationalister framgångar i flera länder. I  Ryssland ger Putins regim prov på en skrämmande aggressionspolitik.

Står demokratin säkert? Är våra liberala konstitutioner huggna i sten?

Sebastian Haffner såg bättre än de flesta vart Tyskland var på väg före 1933. Det han visar oss är att inget kan tas för givet, inte ens den väderkvarn som jordabalken sägs skydda mot nyckfulla ledare.

Läs mer. Fler krönikor av Peter Wolodarski