Ledare

Peter Wolodarski: Förlängningen av Putins hårdföra retorik

Gammelmorfar Anatolij Bobylov sörjer sin familj. Den utplånades av en raket.
Gammelmorfar Anatolij Bobylov sörjer sin familj. Den utplånades av en raket. Foto: Paul Hansen

Söndagskrönikan. Kriget i Ukraina utbröt inte spontant. Det startades och fortsätter därför att Ryssland försöker söndra ett grannland.

Tänk efter själv, här har vi levt i en fredlig stad som inte har några militära mål. Så varför beskjuter de människor?

Orden är Anatolij Bobylovs. Han är 75 år och bor i den ukrainska halvmiljonstaden Mariupol. För två veckor sedan var hans familj på väg till marknaden för att helghandla. En raket slog ned mitt på gatan – och Anatolij berövades sina anhöriga: sonen Nikolaj, sonhustrun Ljubov, sondottern Marina och det treåriga barnbarnet Vjatjeslav.

DN:s Michael Winiarski och Paul Hansen träffade Anatolij Bobylov när hans familj begravdes.

– När röken och dammet skingrades låg de fyra på gatan, och det var fullt med köttslamsor på asfalten, berättade grannen Vasilij Filjtjenko (DN 28/1). Själv överlevde Anatolij eftersom han satt i familjens bil.

På mindre än ett år har över 5.000 människor – till stor del civila – dödats i Ukraina. Orsaken? De har råkat befinna sig i vägen för militär eld.

Fram till 2014 levde de i fred. Deras land hade sina problem, precis som andra länder. Men medborgarna behövde inte frukta beskjutning från soldater.

Så kom den proryska offensiven efter Majdanrevolutionen, och helvetet bröt loss.

Eller mer korrekt: den ryske presidenten Vladimir Putin tryckte på startsignalen, eftersom han vägrade acceptera att det ukrainska folket försökte välja sin egen väg.

Majdandemonstranterna utmanade Rysslands maktanspråk. De begärde att Ukraina skulle få staka ut framtiden, utan inblandning från Kreml. Och till Vladimir Putins förtret fick de mer­parten av ukrainarna med sig. Moskvas marionettregim i Kiev sveptes bort. Bredast tänkbara regering tillsattes i väntan på nyval.

Det kunde inte tolereras. Putin svarade blixtsnabbt genom att annektera Krimhalvön och iscensätta en omfattande militär destabilisering av östra Ukraina. Den hårda retoriken gled över i krig.

Moskva har svurit sig fritt från allt ansvar, inklusive nedskjutningen av Malaysia Airlines Flight 17 som hade sin flygrutt över Donetsk. I propagandan förnekas fortfarande den ryska inblandningen i Ukraina, som om omvärlden saknade all förmåga att se och höra.

Med lögnerna döljer inte sanningen: 25 år efter Berlinmurens fall brukar Ryssland omfattande våld mot ett ­annat land. Man respekterar inte gränser, man utmanar europeiska staters självständighet, man följer inte de internationella avtal som ligger till grund för kontinentens fred och säkerhet.

I Mariupol, Donetsk och andra ukrainska städer hemsöks civil­befolkningen – på båda sidor av front­linjen – av lidande och död. Och kriget visar inga tecken på att ta slut – avtal om att vapen ska läggas ned (Moskva skriver under, trots att man förnekar inblandning) följs av nya manövrar. Den proryska fronten flyttas steg för steg fram.

Ukraina står inför valet att försvara sig militärt (vilket kommer att skörda ytterligare civila offer) eller att ge efter för Rysslands blodiga försök att dela upp landet (vilket kan sluta med att även Kiev faller).

Hur långt är Vladimir Putin beredd att gå? Att döma av hans agerande är svaret: så långt som möjligt. Två steg framåt, ett steg bakåt. Går det så går det.

Om man likt Putin betraktar Sovjetunionens upplösning som 1900-talets stora geopolitiska katastrof, då ser man hela Moskvas gamla intressesfär som en legitim yta för maktutövning. Kriget i Ukraina behöver inte sluta i Ukraina, precis som kriget i Georgien 2008 inte slutade i Georgien.

Finansmannen George Soros, som i många år engagerade sig i Rysslands demokratisering och liberalisering, noterade nyligen att vi nu bevittnar ett slags omvänd version av revolutionsåret 1989.

Då var Sovjetunionen på väg att lösas upp, samtidigt som Europasamarbetet blev tätare och tätare. I dag försöker Putin återskapa det som gick förlorat när Berlinmuren föll, samtidigt som EU-ledarna plågas av inre splittring och eurokris.

 

 

Något enkelt svar på hur Moskvas aggressioner ska bemötas finns inte. Alla alternativ är dåliga.

 

 

 

Det demokratiska Europas framtid formas just nu i Ukraina. Ska våld tillåtas att bryta sönder ett självständigt land? Eller ska respekten för internationellt erkända gränser, som alla fram till nu tagit för givna, upprätthållas?

Att Putins regim samarbetar med några av Europas mest extrema politiska grupperingar säger det mesta om den idégrund som Kreml vilar på: en otäck mix av nationalism och chauvinism.

Något enkelt svar på hur Moskvas aggressioner ska bemötas finns inte. Alla alternativ är dåliga.

Men grunden borde vara självklar: ge regeringen i Kiev allt politiskt och ekonomiskt stöd som den behöver för att orka hålla emot. Finansiellt är situationen prekär – EU skulle kunna göra mycket mer, och eventuell hjälp från USA med vapen kan inte uteslutas.

Sanktionerna mot Ryssland biter. Kombinerat med oljeprisraset står landet inför svåra år.

Hittills har Moskva försökt att maskera de inhemska problemen med nationalistisk mobilisering och militära äventyr, men strategin är bräcklig.

Vladimir Putins regim har inte råd med vilka bakslag som helst – för några år sedan drabbades den av massiva folkliga protester.

Så länge Ukraina och omvärlden orkar hålla gränsen finns chansen att Putin backar. Han må vara en hårdför maktperson, men också en rysk president har begränsningar. Låter man däremot Putin härja fritt kan detta växa till något större.

Varför beskjuter de människor? frågade Anatolij Bobylov i Michael Winiarskis och Paul Hansens DN-reportage.

Svaret: för att Moskva vill skrämmas, och visa att man är beredd att gå långt för att uppnå sina mål.

Peter Wolodarski

 

 

 


 

Läs mer om kriget i Ukraina