Nationella stereotyper är seglivade saker. För några år sedan hörde jag historien om skillnaden mellan himlen och helvetet, återberättad av USA:s näst sista Sovjetambassadör Jack Matlock.
Den lyder så här:
I himlen är britterna poliser, fransmännen kockar, tyskarna mekaniker, italienarna älskare och schweizarna bankmän.
I helvetet är britterna kockar, tyskarna poliser, fransmännen mekaniker, italienarna bankmän och schweizarna älskare.
Jack Matlock drog historien på en konferens i Salzburg om den då spända relationen mellan USA och EU, mest för att skämtsamt påminna deltagarna om att Europa inte är en enhetlig massa. Det är inte bara amerikaner och européer som har fördomar om varandra (USA – ”skjutglad cowboy”; Europa – ”undfallande vekling”), schablonbilderna finns även inom respektive världsdel.
Samtidigt påminde han om hur lätt harmlösa generaliseringar kan övergå i direkta fiendebilder som driver länder i sär och förpestar internationellt samarbete.
I förra veckan hörde jag en av Tyskland främsta publicister, Die Zeits chefredaktör Josef Joffe, tala om den europeiska skuldkrisen på Johnsonstiftelsens intressanta Engelsbergsseminarium. Under sina 15 minuter i talarstolen använde han begreppet ”Club Med” ungefär 15–20 gånger för att avhandla eurokrisens underskottsländer.
Club Med hade enligt Joffe spenderat för mycket. Club Med saknade ordning i sina finanser. Club Med förväntar sig att Tyskland ska betala för kalaset, och så vidare.
I några korta meningar förvandlades krisen från ett problem som Europa gemensamt orsakat, till en smet som några semesterarrangörer vid Medelhavet vispat samman (vi bortser från den lilla detaljen att Irland – också ett krisland – lämnar en del att önska vad gäller möjligheter till avkopplande strandliv med ”all inclusive”).
Jag blev inte på det klara med hur Joffe vill att depressionen ska bekämpas, annat än att de lata sydeuropéerna bör ta sig i kragen och börja arbeta. Dock fruktade den tyske chefredaktören, som jag ofta läst med stor behållning, att Angela Merkel inte kommer att stå pall för trycket utan snart öppnar plånboken för att rädda de slösaktiga i söder.
Inte ett ord om de lättsinniga tyska bankernas centrala roll i att krisen uppstod och fördjupades. Inte ett ord om att EMU-projektet berövat södra Europa avgörande möjligheter att själva parera nedgången, vilket ställer krav på samarbetets överskottsländer att lugna marknaderna och underlätta återhämtningen.
Framgångar har många fäder, men det är oftast någon annan som är ansvarig för misslyckanden.
Vart tog ömsesidigheten och den europeiska solidariteten vägen när den behövdes som allra mest?
En av de viktiga saker som EU-projektet åstadkommit under sina snart 60 år är att det tvingat deltagarna att fokusera på det gemensamma. Fördomar om den andre, som slet sönder Europa två gånger under 1900-talet, har inte försvunnit men skjutits åt sidan. Flera länder har moderniserats och demokratiserats; för inte länge sedan var de fattiga och fascistiska. Denna fredliga revolution bär EU-samarbetets signum.
För första gången backar nu processen. Den ekonomiska krisen har gynnat extrema politiska partier i val efter val. Parallellt har förföljelsen av minoriteter ökat, samtidigt som gamla nationella stereotyper på nytt aktiverats. EU riskerar att klyvas i en nordlig och sydlig halva vid sidan om kalla krigets västliga och östliga uppdelning.
Denna splittring förstärks naturligtvis av att respekterade pressröster och politiker sprider grovt förenklade bilder av krisens orsaker och lösningar.
Något enhetligt Club Med existerar ju inte. Grekland är ett specialfall, Italien har sina problem efter Berlusconiåren, Portugal är Portugal och när finansoron bröt ut var statsskulden i Spanien och Irland – tro det eller ej – väsentligt lägre än i Tyskland.
Det som förenar dessa stater är inte främst något kulturellt särdrag, även om korruptionen är mer utbredd i söder än i norr. Den gemensamma nämnaren är i stället att samtliga drabbats hårt av eurons tillkortakommanden och EU-ledarnas sätt att hantera dem, i kölvattnet av den globala finanskrisen.
Först dopas dessa ekonomier av låga räntor och stora kapitalflöden från Europas centrum. Sedan brister bubblan, i samband med Lehman Brothers krasch, priserna på framför allt fastigheter rasar, kapitalströmmarna vänder och banksystemen skakar.
I det läget saknar Europa de verktyg som är nödvändiga i en allvarlig kris: en centralbank som ser till att avvärja finansiell panik och fungera som långivare i nöd, gemensamma institutioner för att övervaka och ta över banker i kris, en europeisk finanspolitik som möjliggör för enskilda stater att ha budgetunderskott under en övergångsfas medan ekonomin sakta börjar återhämta sig.
Inom euroområdet finns fortfarande inget av detta. EU-ledarnas besked till krisländerna de senaste åren har i stället varit att de ska återställa balansen i sina budgetar, trots att underskotten i allt väsentligt orsakats av depressionen, inte tvärtom.
Förespråkarna av denna strategi – däribland finansminister Anders Borg – hävdade att en hård saneringspolitik med snabbt sänkta utgifter och höjda skatter kommer att vinna marknadens gillande. Räntorna pressas ned och i ett trollslag lyfter åtstramningen ekonomin.
Inget av detta har inträffat, konstaterade i veckan en av Europas ledande makroekonomer, Charles Wyplosz. Såväl de ekonomiska som politiska resultaten vittnar om ett flagrant misslyckande. En redan skyhög arbetslöshet har spätts på, krisländernas statsskuldsräntor är ohållbara och den sociala och politiska oron tilltagande.
Ekonomer måste börja väga in politiska konsekvenser i sina policyrekommendationer, sammanfattar Wyplosz krasst i en kolumn på voxeu.org.
Europa står av allt att döma inför åtminstone ett förlorat decennium under vilket det gäller att välja de minst dåliga alternativen och minimera skadorna på demokratin.
Ytterst måste valutaunionens medlemmar bestämma sig för om de ska lösa problemen gemensamt, vilket ofrånkomligen leder EU-samarbetet i federal riktning, eller om de ska ta det dramatiska och mycket riskabla steget att lösa upp euron.
Den rådande laga efter läge-strategin, kombinerat med uppläxande och direkt kontraproduktiva krav på kortsiktiga budgetsaneringar, kommer bara att förstärka splittringen och depressionen i Europa.