Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Generalerna förvandlar augusti till en svart månad

Den arabiska våren har tagit en otäck vändning. Omvärlden kan inte låtsas som att den egyptiska militären försöker säkra folkstyret.

För drygt två veckor sedan sade USA:s utrikesminister John Kerry att den egyptiska militären höll på att "återskapa demokratin" i landet. Det var ett olyckligt uttalande redan när det fälldes. Efter veckans massaker framstår kommentaren som direkt makaber.

I onsdags dödades över sex hundra människor när generalerna bestämde sig för att "rensa upp" i centrala Kairo. Anhängare till den störtade presidenten Muhammad Mursi mejades ner och flera tusen skadades. Lik sveptes in i vita lakan som färgades av blod; DN:s utsända Mattias Carlsson och Paul Hansen kunde själva räkna till 242 kroppar i al-Imam-moskén.

På en av Paul Hansens bilder syns Khaled, en ung man i jeans och randig tröja. Han ropar ut sin sorg medan en död vän ligger insvept på golvet bredvid. "Varför lämnade du oss?" frågar Khaled i förtvivlan.

Medan andra skurkregimer ofta nöjer sig med att fängsla sina motståndare valde de egyptiska generalerna att mörda i stor skala, och våldet har fortsatt under veckan. Tankarna går närmast till hur regimen i Kina slog ned sina oppositionella på Himmelska fridens torg 1989, efter sju veckor av protester. Den gången fick pansarförsedda arméstyrkor order om att öppna eld och storma torget. I Kairo skedde mördandet med intensiv skottlossning från flera håll strax efter morgon­bönen.

"Än en gång påminns vi om att det här med våldsanvändning fungerar inte", sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han intervjuades av SVT:s Rapport i torsdags.
"Fungerar inte" är onekligen en sammanfattning. Samtidigt speglar Reinfeldts själlösa formuleringar den ambivalens som stora delar av omvärlden uppvisat ända sedan den arabiska våren bröt ut 2011.

Det dröjde besvärande länge innan USA och EU gav sitt helhjärtade stöd till de fredliga protesterna på Tahrirtorget. De som försökte få slut på den gamla eran av maktmissbruk, vanstyre och permanent undantagstillstånd fick inte den internationella uppbackning de förtjänade, trots Barack Obamas hoppfulla tal i Kairo 2009. Det som styrde tänkandet blev oron för ett islamistiskt maktövertagande, inte idén om folkstyre i arabvärldens viktigaste land.

När revolutionen var ett fullbordat faktum ändras gradvis retoriken för att senare svänga tillbaka när armén i början av juli avsatte president Mursi. Realpolitiken hade åter segrat över idealismen.

Till cynikernas försvar ska sägas att Muhammad Mursi besannade många av kritikernas farhågor. Han försökte styra Egypten som om han hade 70 procent av befolkningen bakom sig; i dagsläget stöds islamisterna av ungefär 30 procent. Han hade kunnat sträcka ut handen och försöka bygga politiska allianser, men valde i stället att greppa efter så mycket makt som möjligt.

Parallellt försämrades landets redan sargade ekonomi, som fortfarande är tungt beroende av utländsk hjälp och ett ständigt inflöde av turister.

När jag själv befann mig i Kairo en dryg månad före militärkuppen var det glest i det normalt så välbesökta Egyptiska museet, ett stenkast från Tahrirtorget och den gamla regimens sönderbrända partihögkvarter. Vid Tutankhamons be­gravnings­mask i guld satt en vakt och halvsov framför ett tiotal utlänningar; i sig en bild av förfallet. I Cheopspyramiden i Giza var vi under 20 minuter ensamma om att gå in och titta. Utanför på parkeringsplatsen stod en grupp egyptiska män, som lätt aggressivt försökte få pengar av de fåtaliga turisterna på plats.

Det fanns en frustration och vaksamhet i luften. Vi fick höra att många Kairobor börjat ha med sig skjutvapen i bilen för att skydda sig. Misstänksamheten och ilskan mot det nya styret grodde.

Muhammad Mursi hade möjligen kunnat dämpa kritikerna, om han utlyst nyval och lovat mer av makt­delning. Men så blev det inte.

Egypten är nu klämt mellan ett styre som är berett att massakrera sina ­politiska motståndare och en betydande grupp islamister, vars bitterhet och martyrretorik riskerar att omsättas i en våg av terrorism. al-Qaidas svarta flagga har synts under protesterna i Kairo.

Den mycket begränsade politiska tillit som fanns strax efter den första revolutionen är nu ersatt av hårdför konfrontation och våldsamt motstånd. Tragiken är att Egypten förmodligen inte kommer att återfå sin jämvikt utan mer blodspillan, även om militären sannolikt kan ta kontroll över landet och undvika en syrisk utveckling

Försoningen är långt borta. Det korta experimentet med folkstyre tog om­vägen genom begravningsplatsen.

USA och EU kan omöjligen fortsätta låtsas som om militären försöker återskapa demokratin och respekten för mänskliga rättigheter.

Det egyptiska styret ska bedömas med samma måttstock som regeringar i andra länder. Någon mellanväg finns inte, särskilt inte efter en massaker. Den regim som använder kulor mot sin egen befolkning ska mötas av skarpa och entydiga fördömanden.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.