Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Göran Persson ­vågar säga det som alla tiger om

Hyresregleringen har framkallat decennielånga köer, svarta kontrakt och korruption. Situationen på bostadsmarknaden i Stockholm för tankarna till de forna öststaterna.

Folkpartisten Bertil Ohlin var svensk oppositionsledare ­under drygt två decennier, från slutet av andra världskriget till den senare delen av 1960-talet.

Samtidigt var Ohlin en internationellt aktad ekonom och professor redan vid 25 års ålder. Hans teorier inom internationell handel belönades 1977 med ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Ohlins forskning om hur 1930-talsdepressionen skulle bekämpas var en del av den så kallade Stockholmsskolan, som tillsammans med Keynes lade grunden för modern stabiliseringspolitik.

Man skulle kunna tro att en sådan person höll den akademiska fanan högt, även när han verkade långt bortom universitetets seminariemiljö.

Att döma av ekonomen Assar Lindbecks memoarer var det si och så med den saken.

Ohlin var inte bara en vetenskapsman av rang. Han var även en utpräglad politisk taktiker, stundtals beredd att offra sina principer när en större vinst hägrade.

Två exempel från 1960-talet:

Assar Lindbeck hade utrett jordbrukspolitiken åt den socialdemokratiska regeringen. Han kom fram till att det fanns betydande välfärdsvinster med att ta bort prisregleringar, tullar och andra handelshinder, inte minst för Sveriges konsumenter. Analysen var knappast kontroversiell bland nationalekonomer, men den väckte som väntat stort motstånd från bönder.

FP-ledaren Bertil Ohlin, vars mål var att bilda regering med Centerpartiet, blev orolig. Han ringde upp Assar Lindbecks chef på Industriens utrednings­institut och försökte stoppa en planerad bok av Lindbeck om jordbrukspolitiken, eftersom ”den skulle störa relationerna med Centerpartiet” inför valet 1968. Centerns röststöd fanns ju i allt väsentligt på landsbygden.

Av taktiska skäl ville alltså Bertil Ohlin bekämpa S-regeringens försök att liberalisera jordbrukssektorn och få ned matpriserna. Ohlin tyckte uppenbarligen att det var viktigare att bryta Socialdemokraternas långa maktinnehav än att stå upp för såväl fri forskning som fri handel.

Det fick konsekvenser. S-regeringen blev skrämd av agitationen och ställde in planerna på en avreglering. Först i slutet av 1980-talet, under social­demokraten Mats Hellströms ledning, genomfördes liberaliseringen av jordbruket (en del rullades tillbaka när Sverige blev medlem i EU – en anslutning som ivrigt stöddes av lantbrukarnas lobbygrupper).

Det andra exemplet på destruktiv politisk taktik handlar om bostads­krisen. På 1960-talet, precis som i dag, var bristen på lägenheter för unga skriande. Marknaden för hyresrätter fungerade illa. Köerna växte, missnöjet pyrde. Assar Lindbeck hade utrett frågan och lyckats övertyga den socialdemokratiska regeringen om att ta bort den starka kontrollen av hyrorna. Den hade sin grund i de prisregleringar som infördes under andra världskriget för att begränsa inflationen.

En proposition fanns färdig 1967. Men när Bertil Ohlin, som tidigare kritiserat hyresregleringen, började ­angripa S-regeringen för att vara ”fördelningspolitiskt oansvarig” fick finansminister Gunnar Sträng och statsminister Tage Erlander kalla fötter. De uppfattade Ohlins utspel som en slug manöver, och drog tillbaka propositionen.

Den politiska taktiken segrade, och hyresregleringen blev kvar.

Det som kortsiktigt såg ut att ge fördelar cementerade problemet i decennier.

Reformerna av jordbrukspolitiken sköts upp i 20 år – en väntan som konsumenterna fick betala för. Och nästan 50 år efter den indragna propositionen på 1960-talet fortsätter hyresregleringen att skapa kaos på bostadsmarknaden i främst Stockholm.

Det intressanta, och samtidigt nedslående, är att den analys som gjordes för ett halvt sekel sedan fortfarande är giltig. Den enda skillnaden är att problemen bara förvärrats.

När prismekanismen är satt ur spel slutar marknaden att fungera, och ersätts av godtycke, svarta pengar och köer. Bostadsbeståendet används inte rationellt, vilket resulterar i ett stort samhällsekonomiskt slöseri. Lägen­heter står tomma, stora ytor används fel. Människor som egentligen skulle vilja flytta håller hårt i sina kontrakt för att deras hyresavtal fått ett värde.

Precis som i de forna öststaterna hänvisas de bostadssökande till årslång väntan. Det gynnar dem med kontakter och bidrar till korruption. Investeringarna hålls nere. Kvaliteten tar stryk och nyproduktionen trycks ner.

I Stockholm har hyresregleringen gjort det ekonomiskt mycket fördelaktigt att omvandla tusentals hyresrätter till bostadsrätter.

Här finns en viktig förklaring till att hushållens skuldkvot ökat så mycket, påpekade nyligen Nybyggarkommissionen med förre statsministern Göran Persson i spetsen. Och det har lett till att Riksbanken hållit en högre styrränta än vad man annars skulle ha gjort, något som skapat arbetslöshet i onödan.

Samma kommission konstaterar: ”Det är tydligt att (hyresregleringen) har många negativa konsekvenser, särskilt i attraktiva tillväxt- och storstadsområden... Det kan handla om svarta kontrakt, hyror som saknar koppling till den värdering som människor själva gör och dålig rörlighet på bostadsmarknaden”.

Alliansregeringen tillsatte i veckan en utredning för ökat bostads­byggande. Det är begripligt; bostadskrisen i Stockholm pressar alla politiker.

Men återigen duckar man för en viktig förklaring bakom oredan: att marknaden för hyresrätter i praktiken är satt ur spel.

Ekonomer, myndigheter och bostadskommissioner, ja, till och med Göran Persson, säger samma sak – ersätt hyresregleringen med ett modernt system, som både gör att bostadsmarknaden kan börja fungera och att hyresgästernas rätt till förutsebarhet och stabila spelregler tillgodoses.

Men av taktiska skäl tycks ingen ledande politiker vilja ta i frågan före valet, lika lite som en gång Bertil Ohlin.

Medan de bostadssökande fortsätter att hänvisas till decennielång väntan får de hålla till godo med Carl Bildts svar från 1991 om när marknadshyror ska införas:

”Det vet jag faktiskt inte, för att det vi har sagt på den här punkten det är att, ja, börja någonstans att se, och det får man till att börja med se var man ska börja, när man ska börja, sen får man se vad som händer där och sen får man gå vidare utifrån det.”

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.