Ledare

Peter Wolodarski: Håll extremisterna stången i dag

Värda din röst, trots allt.
Värda din röst, trots allt. Foto: BERTIL ERICSON /TT

EU-systemet har sina uppenbara brister. Men att inte rösta är att ge bort sin röst till någon annan.

Folkomröstningen om EU ligger 20 år tillbaka i tiden, men ibland kan man undra om Sverige någonsin kommer att lämna den bakom sig. När socialdemokraten Marita Ulvskog i veckan väste ”jävla skithög” åt moderaten Gunnar Hökmark, påmindes jag om att Ulvskog också var med i slutdebatten 1994 – fast på nej-sidan.

Morgonen efter folkomröstningen diskuterade Per Gahrton, en annan företrädare för nej-kampanjen, med ja-sidans Carl Bildt i radions morgonsändning.

”Håll truten”, utropade Gahrton till Bildt.

Strax innan hade Bildt konstaterat att ”nu är det nog dags att du går och lägger dig och tar det lite lugnt”. Detta som svar på ett långt och hätskt påhopp från Gahrton.

Bitterheten hängde i luften. Ingenstans var den ideologiska laddningen så stark som här. En majoritet av väljarna hade röstat för ett medlemskap i EU, men 46,9 procent sade samtidigt nej.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har i flera decennier mätt svenskarnas åsikter om EU. 1994 hade valutgången lika gärna kunnat bli ett nej – åren före och efter folkomröstningen var EU-motståndet starkt.

När de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa blev medlemmar i unionen var den utbredda känslan hos människor att de gick till något bättre, att deras land lyftes.

I Sverige, precis som i Norge, fanns en motsatt uppfattning om EU-anslutningens förtjänster. Många befarade att välfärden stod på spel, att arbetslösheten skulle öka och att allemansrätten var i fara. Kort sagt: en resa utför.

Först mot slutet av 1990-talet började opinionen skifta. Allt fler blev positiva. Vanans makt talade. Det sades till och med att Sverige mentalt gått med i EU.

Så kom finanskrisen och åter började EU-opinionen att röra på sig – fast i negativ riktning. Tendensen var densamma i hela unionen, särskilt i de länder som drabbades värst av den ekonomiska turbulensen.

Det som inträffat sedan parlamentsvalet 2009 är just detta: EU-samarbetet har återigen blivit en spottkopp. Runt om i Europa har populister och extremister skördat framgångar. I Frankrike ser Nationella fronten ut att bli det största partiet i dagens val; en symboliskt otäck tätposition i ett av unionens viktigaste länder.

EU är som en allmänning: alla har glädje av den, men få ser till att vårda den. Ofta är kritiken mot unionen onyanserad och orättvis.

Men när det gäller finanskrisen har EU:s ledare ett tungt ansvar för haveriet. Åtstramningspolitiken har drivit upp arbetslösheten till rekordnivåer och utlöst farliga spänningar mellan människor. Trots erfarenheten från 1930-talet har den ekonomiska krisen tillåtits att också bli en social och politisk kris.

Jämfört med USA har EU svarat på finansturbulensen med svångrem och moralisk uppläxning av påstådda syndare. Alternativet hade varit att bedriva en ekonomisk politik med huvudmål att dämpa krisens skadeverkningar.

För detta betalar nu unionen priset i form av skyhög arbetslöshet, svag tillväxt och ett ras i stödet för europeiskt samarbete.

Dagens val ser ut att bli en festival för de partier som hetsar mot invandrare, europeiskt samarbete och varje form av politisk kompromiss.

Människor känner att de fått det sämre på senare år. Missnöjet med den etablerade ordningen pyr. Enligt samma världsbild erbjuder de traditionella partierna inga lösningar – de är en del av problemet.

Den brittiske historikern Timothy Garton Ash noterar att Europaidealisternas svar på denna utveckling varit: mer demokrati.

I den gångna valrörelsen har toppkandidater till att bli EU-kommissionens nästa ordförande turnerat i Europa och ställt upp i tv-sända debatter (som i Sverige lockat en tapper skara till SVT play).

Parallellt har euroidealisterna velat ge mer makt åt det folkvalda EU-parla­mentet, för att på så sätt öka del­aktigheten och känslan av att unionen tillhör medborgarna.

Ansträngningen är sympatisk men ser ut att bli missriktad. Valdeltagandet runt om i Europa har successivt sjunkit. Dagens val kan leda till att högerextremister försöker kapa EU-parlamentet som en megafon för hets och populism.

Det finns många goda skäl att rösta. Att hålla extremismen stången är ett av de viktigaste.

Men den verkligt betydelsefulla europiska omröstningen i dag sker inte i EU utan i Ukraina, noterar Timothy Garton Ash.

EU grundades för att förhindra nya krig, men i Ukraina pågår redan sedan ett par månader ett slags lågintensivt krig som lätt kan glida över i våldsam konfrontation. Krim har annekterats av Ryssland. Städer har tagits över av beväpnade proryska män.

Det ligger i hela Europas intresse att Ukraina kan genomföra sitt demokratiska presidentval, utan fortsatt sabotage från Moskva.

EU-parlamentet ägnar sig åt mycket, men utrikespolitik råkar inte ligga på dess bord.

EU som helhet kan dock göra mycket för att stödja ett grannland som riskerar att falla sönder under trycket av en mäktig granne i öst: ekonomiskt, politiskt, moraliskt.

Dagens paneuropeiska massövning i demokrati har sina brister och potentiella risker. Den må plocka fram det sämsta från våra politikers retoriska skafferi. Den sker mot bakgrund av ett ekonomiskt misslyckande, som EU-systemet varit med om att skapa.

Men valet kan också bli en kraftfull manifestation av Europasamarbetets bästa sida – den fredliga metoden för att lösa oenighet mellan 28 länder.

Demokratiexperimentet på Europanivå har sina brister. Men att inte rösta i dag är att ge bort sin röst till någon annan.