Ledare

Peter Wolodarski: Historien på väg att upprepas, med större efterdyningar.

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Eurokrisen går från turbulens mot haveri. Sydeuropa kommer inte att kunna svälta sig ur problemen.

För drygt tio år sedan befann sig Argentina i en ekonomisk kris, som på flera sätt påminner om den nuvarande situationen i Grekland.

Argentina hade under lång tid levt över sina tillgångar och underblåst en känsla av evigt växande välstånd. Löner och utgifter steg i en ohållbar takt. Lånekonsumtion trängde undan investeringar och produktion. Korruption parades med usel skattemoral.

Till slut tvingade marknaden fram ett brutalt uppvaknande: skuldräntorna rusade i höjden och det blev allt svårare för Argentina att betala räkningarna.

Samtidigt var landets valuta hårt knuten till den amerikanska dollarn genom en sedelfond. Det var så nära en riktig valutaunion man kunde komma. Politikerna hade stängt devalveringsdörren och lovat att inte ta sig ur inhemska kostnadsproblem genom att skriva ned värdet på peson.

Precis som i Grekland framkallade krisen i Argentina ekonomiska, politiska och sociala omvälvningar. Landets BNP backade med tvåsiffriga tal och arbetslösheten skenade. Fem i tolv vädjade den styrande klassen om både internationellt och inhemskt stöd för att lösa problem som man under lång tid ignorerat.

En annan likhet med Grekland är den roll som omvärlden spelade. Internationella valutafonden (IMF), som höll i plånboken, krävde i likhet med dagens EU/IMF att Argentina skar ned ordentligt i sina utgifter för att få nya lån.

Situationen blev ohållbar, med återkommande demonstrationer och våldsamheter. När människor i panik började tömma sina bankkonton och skicka pengar utomlands nådde krisen sitt klimax. Regeringen bestämde sig efter några veckor för att ställa in betalningarna och överge kopplingen till dollarn.

Värdet på peson rasade, inflationen skenade men Argentinas ekonomi fick en rejäl stimulans och kunde tillfälligt återhämta sig. Omvälvningarna skedde dock till ett högt pris: såväl besparingar som inkomster decimerades och fattigdomen exploderade. Dessutom sköts reformerna av den argentinska ekonomin på framtiden.

I efterhand har valutafonden medgett att man skrev ut en felaktig kur för Argentina. År 2004 konstaterade IMF att man borde ha ändrat strategi när det stod klart att nya åtstramningar inte gick att genomföra.

Frågan är när eftertankens kranka blekhet ska börja påverka synen på dagens Grekland.

Att en oansvarig politik bäddat för moraset håller nog de flesta med om. Att andra EU-länder efterlyser strukturreformer och ekonomiskt ansvarstagande är begripligt. Men mer relevant just nu är att den ordinerade krismedicinen, i praktiken ekonomisk svält, fungerar lika illa i Grekland som i Argentina 2001.

Åtstramningarna har än så länge bara förstärkt nedgången, vilket i sin tur gjort det svårare att ta sig ur skuldfällan. Marknaden har inte belönat Grekland med lägre räntor – ett huvudargument för det kortsiktiga saneringstänkandet – utan oroar sig i stället för att landet ska ställa in betalningarna och lämna euron.

Denna självförstärkande negativa spiral har i sin tur ökat stödet för landets politiska extremer och lett till omfattande social oro. Det långsiktigt riktiga – sanering, reformer och ekonomisk realism – har i sin kortsiktiga tappning blivit själv­destruktivt.

De grekiska väljarna beter sig ”irrationellt”, påstod den tidigare ECB-ledamoten Lorenzo Bini Smaghi i en artikel i Financial Times tidigare i veckan.

Skälet skulle vara att de både vill vara kvar i euron och stöder partier som är emot besparingskraven från EU/IMF.

Man behöver dock inte känna sympati för populisterna i vare sig den grekiska vänstern eller högern för att förstå deras framgångar.

Det är inte ”irrationellt” av väljarna att straffa de partier som ligger bakom Greklands problem och de senaste årens misslyckade krispolitik. Eller som den irländske ekonomen Kevin O’Rourke frågade retoriskt härom­dagen: Varför ska man fortsätta på en kurs som ändå leder mot ett haveri? Sannolikheten är hög att Grekland, precis som Argentina, till slut ”löser sina problem” genom att ställa in betalningarna, och kanske även lämnar euroområdet.

Det är en riskfylld och farlig väg för hela Europa. Men om alternativet är att fortsätta med de senaste årens tuffa diet, utan hopp om en snar vändning, är det tydligt vad grekerna kommer att välja.

Tyskland gör rätt i att efterlysa långsiktiga regler som håller samman EU-samarbetet. De politiker som tror att man kan lösa Europas ekonomiska problem genom att förkorta arbets­tiden och fortsätta som om inget hänt sprider villfarelser.

Men Berlin måste också överge sin egen dogm om att eurokrisen kommer att lösas genom att Sydeuropa svälter sig till återhämtning. Inget talar för att besparingarna får fart på tillväxten inom överskådlig tid eller att väljarna accepterar utvecklingen. Inte heller marknaderna lugnas av strategin, som möter ständiga hinder och trycker ned ekonomierna under vattenytan.

Om Tyskland vidhåller sin linje är risken att fler länder ställer in betalningarna och att den europeiska valutaunionen bryts sönder. De ekonomiska och politiska riskerna med ett sådant utfall är oöverskådliga.

Detta är farliga tider som ställer Europas politiker inför usla val. Problemet är att möjligheterna att göra något åt krisen kraftigt beskurits av de senaste årens senfärdiga och halvdanna agerande.

Återstår för omvärlden att fortsätta skriva av skulder, samtidigt som ECB tillåter högre inflation och ser till att det europeiska banksystemet fortsätter att fungera.

Tyskland behöver acceptera större kreditförluster, släppa sin fixering vid prisstabilitet och bidra till åtgärder som hjälper den europeiska ekonomin att växa. Landet har trots allt varit med om att orsaka eurokrisen, genom att i ett decennium tjänstvilligt exportera kapital och låga räntor till Sydeuropa. En skuldkris har två parter, inte bara den som lånar pengarna.

Dessutom ligger det i Tysklands absoluta egenintresse att förhindra en större kollaps för valutaunionen.

Om Grekland faller – vilket verkar troligt – kan mycket väl Spanien, Portugal, Italien och Irland stå på tur.

I förlängningen hotas hela EU-samarbetet och den öppenhet inom Europa som vi lärt oss att ta för given.

Drygt tio år efter Argentinas bankrutt är historien nära att upprepa sig som en europeisk tragedi, fast med större efterdyningar.