Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Hoppas klockorna fortsätter att ringa i Sverige.

Fredagens firande i Sverige.
Fredagens firande i Sverige. Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT

Svensk kultur har aldrig varit något fast. Den formas och förändras varje dag av oss som lever här.

Den 6 juni var jag inbjuden att hålla ett nationalsdagstal i Storkyrkan i Stockholm. Nedan återges talet i sin helhet:

Tvärs över Strömmen samlas i dag flera tusen stockholmare. De möts på Skansen, precis som här i Storkyrkan, för att fira Sveriges nationaldag.

För ett halvår sedan samlades också flera tusen människor för att gemensamt ringa in det nya året. Fast den gången gjorde de det i vinterkyla, under ledning av Jan Malmsjö. Vid tolvslaget reciterade han traditionsenligt dikten ”Nyårsklockan”.

Traditioner kommer och går, och det vi uppfattar som det mest svenska har nästan alltid växt fram i samspel med något annat.

Nyårsklockan är en dikt av Alfred Tennyson. I original heter den ”Ring Out, Wild Bells”, och gavs ut i svensk översättning 1890.

Under flera decennier låg traditionen att läsa dikten nere, men i slutet av 1970-talet valde Sveriges Television att återuppväcka ceremonin. I dag uppfattar vi inringningen som en självklar del av vårt nyårsfirande.

För en månad sedan fick jag anledning att tänka på de där orden – ring, klocka, ring.

Inför första maj, som är lika mycket en svensk som internationell tradition för arbetarrörelsen, blev det känt att nazister hade ansökt om tillstånd att demonstrera i Jönköping.

På Jönköpings gator skulle hatets ideologi och föraktet för andra män­niskor spridas. Rasismen bubblade åter upp till ytan. Oro och förstämning spreds, inte bara i Jönköping utan i hela Sverige.

Många frågor väcktes. Nästan 70 år efter befrielsen av Auschwitz – hade vi inte lärt oss mer? Skulle demokratin åter perverteras av en våldsideologi, som förslavade stora delar av Europa och orsakade Förintelsen?

Samtidigt utlöste oron och förstämningen en motreaktion – och då tänker jag särskilt på hur kyrkorna i  Jönköping agerade. I en unik aktion valde församlingar att över teologiska gränser stå upp mot hatets och våldets banérförare.

När nazisterna tågade på Jönköpings gator ringde det i stadens kyrkklockor.

Och det klingade inte en gång, utan mängder av gånger, ja, ända tills nazisterna hade lämnat gatan.

Sofiakyrkan i Jönköping ringde i sina klockor för att ”varna för fara”. Inte sedan andra världskriget hade man gjort något liknande.

Jag minns min första reaktion när jag på eftermiddagen den 1 maj hörde talas om klockringningen.

Jag minns hur överraskad och berörd jag blev av denna manifestation.

Jag minns att jag tänkte: vilket värdigt sätt att stå upp mot dem som försöker riva ner allt det goda som format vårt samhälle.

Jag minns att jag kände en enorm tacksamhet över att kyrkan används, inte bara för att predika alla människors lika värde utan också för att stå upp för denna idé när saker ställs på sin spets.

Jag minns att jag kände en stolthet över att bo i Sverige och att få verka i ett land där så många människor delade samma känsla.

Vårt Sverige är öppenhetens, toleransens och olikhetens Sverige.

Det är ett land där du blir bedömd som människa, inte för var du råkar vara född eller uppväxt någonstans.

Det är ett land där du öppet på gatan kan manifestera din kärlek, oavsett vem du älskar.

Det är ett land där det finns plats för olika trosinriktningar och kulturer.

Det svenska är inget fast och givet. Det formas och förändras varje dag av oss som bor och lever här.

Och det är denna mångfald och dynamik som gett oss så mycket styrka och som gjort vårt samhälle till ett av de mer anständiga i världen.

Vi har precis som alla andra länder problem och brister. Antisemitism, homofobi och hat mot muslimer finns också här. Livchanserna når inte ända fram. Känslan av gemenskap delas inte av alla.

Men vi bör också känna stolthet över framgångar och värden som bär upp det svenska.

Jag känner stolthet över att vara medborgare i ett land som erbjuder en fristad för människor som är på flykt undan krigets helvete i Syrien.

Jag känner stolthet över att våra traditionella politiska partier konsekvent vägrat att dras med i den våg av främlingsfientlighet som de senaste åren svept över Europa.

Jag känner stolthet över att bära samma pass som en gång Raoul Wallenberg.

I det senaste valet till EU-parlamentet nådde högerextremister historiska framgångar i flera europeiska länder. Den ekonomiska krisen hade framkallat en social och politisk kris, precis som en gång på 1930-talet.

I en sådan turbulent tid är det mycket som står på spel. Hur ledande företrädare och institutioner agerar kan påverka den riktning som ett helt samhälle plötsligt tar.

Demokratin, som vi hyllar en dag som denna, har en inneboende instabilitet. Den kan välta över ända, i tider av kris och social oro.

Den 6 juni för drygt 200 år sedan antogs 1809 års regeringsform av Karl XIII, som gjorde slut på det gustavians­ka enväldet. Den nya författningen rymde odemokratiska skrivningar, men skapade likväl embryot till det demokratiska samhällsskick som vi i  dag tar för givet.

Tack för möjligheten att få säga några ord en minnesdag som denna, och att få lyfta fram de värden som gör oss till vad vi är.

Tack kyrkorna i Jönköping för att klockorna ringde den första maj.

Jag hoppas att klockorna fortsätter att ringa i Sverige: för demokratin, för alla människors lika värde och för öppenhet mot världen.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.