Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?

Paret som fortsatte avvecklingen av det nationella försvaret.
Paret som fortsatte avvecklingen av det nationella försvaret. Foto: Henrik Montgomery/TT

Ryssland har rustat upp kraftigt och rört sig i  antidemokratisk ­riktning sedan början av 2000-talet. Ändå fortsatte nedmonteringen av det svenska nationella försvaret under samma period.

Det är slut på nedskärningar och illa genomtänkta omstruktureringar. Nu väntar arbetsro efter åratal av politisk ryckighet.

Så lät det från försvarsdepartementet när Fredrik Reinfeldt tillträdde hösten 2006.

I Almedalen, ett drygt halvår senare, sprack löftet. Till allas överraskning meddelande finansminister Anders Borg att det svenska försvaret i ett slag skulle spara 3–4 miljarder på sina materielinköp, det vill säga nästan 10 procent av det totala försvarsanslaget.

Att kapa så mycket på så kort tid låter sig inte göras utan kännbara konsekvenser. Försvarets planering sträcker sig flera år fram i tiden. Pengarna är till stor del redan intecknade av långsiktiga beställningar.

Försvarsministern Mikael Odenberg kördes över, liksom Försvarsmakten. Chocken var påtaglig – och framkallade Odenbergs avgång. Han vägrade ta ansvar för drakoniska neddragningar, fjärrstyrda från finansdepartementet.

”Sakerna tas i fel ordning och vi får en dubbel beredningsprocess som jag inte förstår hur den ska gå till. Beslutet om miljardbesparingar fattas utan att det finns något underlag till det”, sade Mikael Odenberg till SvD i samband med sin avgång.

Men Anders Borg stod på sig och backades upp av statsminister Fredrik Reinfeldt:

”Jag är beredd att se personalen i  Försvarsmakten och hela svenska folket i ögonen. Vi kommer inte att äventyra det nya försvar som vi har gått till val på att hedra”, sade statsministern.

Jag påmindes om detta minnesvärda uttalande i veckan när regeringen och oppositionen förde samtal om det framtida försvaret.

Scenförändringen jämfört med 2007 är total. Nu är inte frågan om försvaret ska få mindre pengar utan hur stora ökningarna ska bli. Även Moderaterna vill rusta upp ordentligt.

Mycket har hänt sedan försvarsstriden för åtta år sedan. Men det förvånande är egentligen inte den moderata positionsförflyttningen utan hur partiet agerade under åren i regeringsställning.

Praktiskt taget allt som Mikael Odenberg varnade för sommaren 2007 inträffade. Besparingarna hastades fram. De drevs av andra motiv än de säkerhetspolitiska. Och hela processen detaljstyrdes på ett förödande sätt från finansdepartementet, där kunskapen om försvarets verksamhet är låg.

Toppstyrningen gick så långt att försvarets myndigheter över huvud taget inte involverades i processen. Resultatet blev under all kritik – såväl ekonomiskt som säkerhetsmässigt – vilket Riksrevisionen visat i en serie granskningar.

Regeringen Reinfeldt var inte först med att dra ned på det svenska försvaret. Den processen hade pågått sedan början av 1990-talet, och hängde logiskt samman med Sovjetunionens upplösning och kalla krigets slut. Det fanns en rationalitet. Det gamla invasions­försvaret behövde förändras.

Men nedmonteringen gick alldeles för långt och skedde utan en djupare analys av konsekvenserna. Mobiliseringssystemet avvecklades utan debatt. Värnplikten avskaffades utan att något annat fanns färdigt. Och stora kostnadsdrivande vapenprojekt drogs igång av industripolitiska motiv, utan hänsyn till försvaret. I flera fall togs materielen aldrig i bruk. Saker bara hände, som Wilhelm Agrell visat i sin bok ”Fredens illusioner – det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988–2009” (Atlantis).

När alliansregeringen tillträdde hösten 2006 var varningarna så många att de knappast gick att ignorera. Det nationella försvaret var i  bedrövligt skick efter alla ”reformer” och ”omställningar”.

Och värst av allt: i Ryssland pågick sedan ett par år en antidemokratisk utveckling under Vladimir Putins ledning. Landets försvar rustades upp kraftigt. 2012 var de ryska militärutgifterna fyra gånger så höga jämfört med millennieskiftet, enligt statistik från fredsforskningsinstitutet Sipri. De svenska försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 gick åt rakt motsatt håll.

Anders Borg var måttligt intresserad av säkerhetspolitiska överväganden. Han behandlade försvaret som en kostnad – och den skulle minska.

Försvarsfokus passade dessutom illa i de nya Moderaternas image, vilket veckans politiska dokumentär från SVT påmint om. I rebrandingen av partiet ingick varken slipsar eller stridsvagnar. Det hörde till de gamla Moderaterna, sådant som stötar höll på med. Old school.

Visserligen satt nestorn Carl Bildt i  regeringen som utrikesminister, men hans inflytande över finansdepartementet var ungefär lika begränsat som Sveriges inflytande över Saudiarabien.

Själv tvingades Bildt att i likhet med försvarsdepartementet sanera UD:s ekonomi, vilket framkallade en serie huvudlösa nedläggningar av svenska ambassader och konsulat, bland annat i New York.

Det svenska försvaret lever fortfarande i sviterna av neddragningspolitiken från alliansåren. Besparingarna verkställs just nu, trots de parallella politiska samtalen om mer pengar. Det kommer att dröja ända in på 2020-talet innan försvarsförmågan möjligen är tillbaka på den nivå som gällde före 2006, då Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister.

I en kolumn på denna plats förra söndagen fick Reinfeldt beröm för att han, till skillnad från Stefan Löfven, hade ordning och reda i sin regering.

Försvaret är det slående undan­taget. Ignoransen, historielösheten och ryckigheten blev normen. I stället för att anpassa Sverige till den förändrade hotbilden i omvärlden förlorades åtta viktiga år under alliansens tid vid makten.

Hur kunde Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?

twitter.com/pwolodarski