Ledare

Peter Wolodarski: Hur många fler misstag tål Stefan Löfven?

Börja om från början.
Börja om från början. Foto: Roger Turesson

Den rödgröna regeringen har haft en usel höst, som i nästa vecka kan övergå i en regelrätt kris. Statsministern behöver göra om och göra rätt.

Alla nya regeringar begår misstag. När Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister hösten 2006 kantades hans första månader av ministeravhopp och sakpolitiska haverier. Det brast i koll av personer och propositioner. Förtroendet skadades.

Först efter ett par år lyckades Fredrik Reinfeldt vända bilden av sin regering, mycket tack vare hur finanskrisen hanterades. Han blev med tiden en förtroendeingivande statsminister, som kändes så stabil och säker i sitt ämbete att han ofta tråkade ut sin publik.

Det är därför för tidigt att döma ut Stefan Löfven som regeringschef, även om det ligger nära till hands. Hans första månader har kännetecknats av allt annat än ordning och reda. Om några dagar kan regeringskrisen vara ett faktum när riksdagen röstar om budgeten. Den rödgröna entusiasmen i september över maktskiftet kan förbytas i förnedring.

Det förvånande är inte att Stefan Löfven haft problem – det brukar nybörjare ha. Löfven hade före höstens val aldrig suttit i vare sig riksdag eller regering. Han är novis på området. Han kommer från en facklig värld där ett handslag är ett handslag och definitionen av en framgångsrik förhandling är att båda parter gynnas.

Den politiska miljön är annorlunda, inte minst därför att det enes framgång ofta sker på den andres bekostnad. Alla partier kan inte samtidigt öka sin röstandel. Några måste förlora.

Samarbeten behövs i politiken, och resultatet av en förhandling kan gynna alla inblandade. Men maktdimensionen spökar alltid i bakgrunden. Den som inte förstår spelreglerna blir lätt krossad av sin motståndare.

Att Löfven underskattat den politiska världens krav går att förstå. Mer förvånande är att underskattningen blivit så stor – och att den dessutom kunnat ske i det socialdemokratiska partiet.

Mellan 1932 och 2006 regerade Socialdemokraterna Sverige 88 procent av tiden; vi talar om ett av världens mest rutinerade partier i regeringsställning. Den känslan får man inte när man betraktar ministären Löfvens stapplande inledning.

Värst är att så litet verkar genomtänkt.

Erkänna Palestina? Oj, det kanske vi borde ha förankrat hos våra EU-kolleger först.

Skjuta upp Förbifarten? Kostar visst fyra miljoner per dag i förseningsavgift.

Framtiden för Bromma? Ska tydligen en förhandlingsman med oklart mandat ”lösa”.

• Inskränka det fria vårdvalet? Enligt Lagrådet ett så illa förberett förslag att sjukvårdsministern fick dra tillbaka det.

Tomt i ladorna? Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet underkände snabbt finansministerns verklighetsbeskrivning.

• Svensk humaniora? Stöden till Medelhavsinstitutet och svensk språkundervisning utomlands drogs tillbaka utan att någon kunde förklara varför.

Vinster i välfärden? Hamnade plötsligt i Vänsterpartiets knä.

Skattepolitiken? S-löftena före valet visade sig inte gälla efter diverse rödgröna förhandlingar.

• Pensionerna? Där riskeras nu hela den ursprungliga pensionsuppgörelsen mellan S och alliansen för att Miljöpartiet ska hållas på gott humör.

• Europasamarbetet? Fiasko i EU-nämnden när Löfven skulle förankra Sveriges position.

Försvaret är ett av få fält där Socialdemokraterna lyckats manövrera i besvärlig terräng och samtidigt inge förtroende. Men det är ett undantag.

På alltför många områden har den rödgröna regeringen missat att göra sin hemläxa. Man kom illa förberedd till Rosenbad och har ännu inte bringat ordning bland pappren.

Som väntat drabbas nu Stefan Löfven av en växande kritik, senast artikulerad av Antonia Ax:son Johnson och tre andra ledande näringslivsföreträdare på lördagens DN Debatt.

Man kan invända att deras stöd inte är avgörande för Löfven. Företagarna har aldrig tillhört Socialdemokraternas kärntrupper. Slaget om regeringsmakten vinns inte genom applåder från det hållet.

Kritiken mot Stefan Löfven är dock symtom på något större. De personer som börjat ifrågasätta regeringen har i många fall varit positiva till honom, men är nu frustrerade över att han låter Vänsterpartiet och Miljöpartiet driva politiken bort från centrum – tvärt emot Löfvens uttalade ambition.

Direkt efter valet markerade Stefan Löfven mot Vänsterpartiet och sökte samarbete i mitten. Sen dröjde det inte länge innan han skakade hand med Jonas Sjöstedt om vinster i välfärden, trots en tidigare uppgörelse med de borgerliga i Friskolekommittén.

Därmed stängde Löfven dörren till flera av allianspartierna och framkallade besvikelse hos många mittenväljare, som tidigare uppskattat hans tal om samarbete och lösningsorienterad politik. Frustrationen syns tydligt i opinionen.

De kommande dagarnas budgetrysare är en varning till Stefan Löfven: om regeringen ska hålla till nästa ordinarie val kan inte politiken luta sig mot Vänsterpartiet. Och ska Miljöpartiet tillåtas blockera projekt som en bred majoritet i Sveriges riksdag stödjer?

Oavsett hur det går i budgetomröstningen måste Stefan Löfven starta om på nytt. Han behöver ändra på det som blivit fel. Och han borde överväga att göra det utan Miljöpartiet vid sin sida.