Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Klarade man det då klarar man det nu

Seger utan sötma.
Seger utan sötma. Foto: Paul Hansen

Valutgången har be­skrivits som kaotisk. Men svensk politik har stått inför komplicerade parlamentariska lägen förr.

Rubriken fångade in dramatiken: ”Dödläge i riksdagen. Kris utlöser nyval. Stor koalition tänkbar utväg.”

Det är i dagarna 41 år sedan, även om formuleringen från Dagens Nyheter är som hämtad från den senaste veckan. Hösten 1973 blev valutgången så jämn att båda blocken fick 175 mandat var. Någon tydlig majoritet existerade inte. Lotten riskerade att avgöra viktiga omröstningar i riksdagen.

Susanna Lundell, chefredaktör på Kommunalarbetaren, twittrade i torsdags bilden på DN:s förstasida, med kommentaren: ”Det var val även då”. Hon fick den historiska tidningen som 40-årspresent förra året.

Dödläget i riksdagen 1973 var en realitet. Men det blev varken något nyval eller en stor koalition, däremot en rad överläggningar mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet om den ekonomiska politiken.

Förhandlingarna på Haga slott, som i dag är bostad för kronprinsessan Victoria och prins Daniel, mynnade ut i den så kallade Hagaöverenskommelsen våren därpå. Efter en tid deltog även Centern.

Dödläget bröts. När de inblandade lade prestigen åt sidan och såg till landets bästa blev det möjligt att regera Sverige. Den grå kompromissen segrade.

Valet 2014 är ingen exakt spegelbild av valet 1973. För 40 år sedan var antalet riksdagspartier fem mot dagens åtta. Varken Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna existerade. Den borgerliga ­alliansen hade inte sett dagens ljus, även om det rådde en värdegemenskap mellan de ”icke-socialistiska partierna”. Inte heller fanns problemet SD, det vill säga hur de etablerade partierna skulle förhålla sig till en rörelse med nynazistiska rötter.

Samtidigt finns det tydliga likheter mellan 2014 och 1973. Dagarna efter valet råder förvirring och kriskänsla, eftersom det saknas en tydlig vinnare. Det spekuleras växelvis om nyval och oortodoxa lösningar för att ta sig ur handlingsförlamningen. Olyckskorparna kraxar på.

Ska de få fel också denna gång?

Mycket talar för det. Som journalisten och författaren Per T Ohlsson visar i sitt standardverk ”Svensk politik” (Historiska media) kännetecknas vår politiska kultur av kompromisser och konstruktivitet. När det verkligen gäller, när läget är svårt och besvärligt, när saker ställs på sin spets, så tenderar huvudpersonerna att besinna sig.

De samtalar med varandra i stället för att söka splittring. De lutar sig mot det som förenar i stället för att trappa upp konflikter.

Svensk politik kan upplevas som stel och urladdad, särskilt för den som betraktar Sverige från utsidan. Men i själva tråkigheten ligger den styrka som gjort att vi kunnat undvika kriser, revolutioner och krig.

Stefan Löfven sammanfattar väl denna politikertyp. En person som är inriktad mot samarbete snarare än konfrontation. En person som i sin fackliga gärning bidrog till att Sverige parerade finanskrisen 2008–2009 bättre än andra, tack vare smärtsamma krisavtal på arbetsmarknaden. En person som inte tycks fastlåst vid ideologiska dogmer utan försöker se till resultaten.

Knappast förvånande har Löfven ett stort stöd hos många väljare när han nu sträcker ut en hand till allianspartierna. Lördagens DN/Ipsos visade att 43 procent av de tillfrågade vill se en blocköverskridande regering. Ledande personer i svenskt näringsliv har uppmanat Jan Björklund och Annie Lööf att ta fasta på Löfvens invit.

Att Folkpartiet eller Centern skulle hoppa från en ministär till en annan är inte realistiskt. Det behövs mer tid innan dessa partier hunnit slicka såren. Efter all agitation är det svårt att släppa tanken på Löfven som fiende.

Men när känslorna lagt sig borde partierna se att det finns områden där man skulle kunna samarbeta med Socialdemokraterna och uppnå resultat.

Det är till och med så att FP och C skulle kunna få större inflytande över nästa regerings politik än vad de haft under Fredrik Reinfeldts sista period som statsminister.

Centern skulle kunna rädda såväl skattelättnaderna i servicesektorn som att få i gång satsningar utanför storstäderna, inte minst när det gäller hjälp till kommuner som tar ett stort ansvar för flyktingmottagande.

Folkpartiet skulle kunna bygga vidare på sina skolreformer med Social­demokraterna och samtidigt trycka på startknappen för viktiga infrastrukturinvesteringar.

Tillsammans med S och MP skulle jämställdhetspolitiken kunna drivas framåt och socialförsäkringarna uppgraderas.

Framför allt skulle en ny Löfven­regering, som lutar sig mot FP och C, undvika flera av de vänstergirar som Jonas Sjöstedt drömmer om. Svensk politik skulle under de närmaste fyra åren förankras i mitten, där de allra flesta väljare befinner sig.

Och bäst av allt: Sverigedemokraternas roll som vågmästare skulle över en natt försvinna.

Valutgången 2014 har beskrivits som kaotisk. Men sanningen är att läget inte blir mer stökigt än vad huvudaktörerna väljer att göra det till.

Allt går igen, sa Strindberg, såväl det goda som det onda.

Om det gick att vända 1973 års kris till något konstruktivt borde det vara möjligt att göra samma sak 40 år senare.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.