Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Klockorna ringer medan politikerna tiger

Ring, klocka, ring!
Ring, klocka, ring! Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Kyrkorna i Jönköping stod för veckans viktigaste politiska insats. De fyllde det vakuum som både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven lämnat.

SVT måste lägga av med trevligheten och ta politiken på allvar, konstaterade DN:s tv-kritiker Johan Croneman i veckan. Detta efter att ha bevittnat ännu en tröstlös duell i ”Agenda” mellan finansminister Anders Borg och Magdalena Andersson.

Han satte fingret på något väsentligt. Trots att mycket står på spel här hemma och utomlands andas tv-debatterna ett slags korrekthet som gränsar till det likgiltiga. Inget synbart engagemang, ingen glöd, inget driv – och om tre veckor förväntas svenska folket gå och rösta i EU-parlamentsvalet.

Vill våra ledande politiker ha ett lågt valdeltagande?

Kritiken mot SVT har visst fog för sig. Man kan ha rappare program­ledare och ett mer dynamiskt upplägg. Men kvaliteten på en tv-sändning kan aldrig bli bättre än dess deltagare. Inga blinkande effekter i världen kan ändra på det faktum att varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven anstränger sig nämnvärt för att höja temperaturen. De är båda lugna, behärskade och – ursäkta klarspråket – tämligen tråkiga. Sällan händer något oväntat. Manuset kan skrivas på förhand. Språket är byråkratiskt, ja, torftigt.

Det är nästan så att man saknar ­Håkan Juholt och hans ständiga poppande av politiska popcorn, för att tala med Thomas Östros.

Problemet kan emellertid inte reduceras till en fråga om debattstil, utan handlar om den politiska strategi som respektive block gjort till sin.

Med åren har regeringen Reinfeldt blivit mer och mer taktisk. Värderingar och principer har lösts upp av närheten till makten. Striden med oppositionen ska handla om förtroende, inte åsikter. En tredje mandatperiod säkras genom framtidslöftet ”det mesta kommer att förbli sig likt”.

Fram till i höstas var ett femte jobbskatteavdrag Moderaternas absolut viktigaste fråga. Men när partiet märkte att förslaget inte gick att genomföra och att opinionen svängde, ändrades linjen. Plötsligt talade finansminister Anders Borg om behovet av skatte­höjningar.

Samma sak har gällt debatterna om vinst i välfärden, konjunkturpolitik, skola och försvar.

När det passat, eller opinionen av någon anledning börjat skifta, har regeringen förflyttat sig. Eventuella strider i svensk politik ska reduceras till en fråga om personligt förtroende.

De sakpolitiska skillnaderna mot Social­demokraterna har därför gång på gång suddats bort, utom när det gäller frågor om bidrag. Där vill Moderaterna ha konflikt.

Således hör vi inga eldade framtidstal eller löften om stora reformer. Rege­ringsarbetet bedrivs med maximal pragmatism och återhållsamhet; ett slags konservatism för 2000-talet. Keine Experimente; inga experiment, som kristdemokraten Konrad Adenauer uttryckte saken i det västtyska valet 1957.

Försiktigheten tycks samtidigt passa Stefan Löfven väl. Han har under sina två år som partiordförande gjort trygghet och stabilitet till sin överordnade princip. Från Löfven kommer inga yviga vänstergester; allt ska vara förankrat och genomtänkt. Oredan under Håkan Juholts tid får under inga omständigheter prägla bilden av Social­demokraterna.

Förmodligen är Juholt den person som haft störst betydelse för Social­demokraternas nuvarande strategi. Om inte han undergrävt respekten och förtroendet för S under sin korta sejour som partiledare, hade Stefan Löfven vågat betydligt mer i dag.

Nu är partiet i stället stabilt och urladdat. Man lyckas inte fånga upp det missnöje som finns med regeringen. I opinionsmätningarna ligger Socialdemokraterna stadigt på 33 procent, vilket historiskt sett är ett lågt stöd. Om inte det rödgröna blocket sammantaget gått så bra hade det på nytt talats om en S-kris. Under första maj drog såväl Väns­terpartiet som Feministiskt initiativ på sina håll fler aktivister än Socialdemokraterna till tågen. Och det var talande nog kyrkorna i Jönköping som stod för den mest minnesvärda insatsen. I protest mot nazistdemonstrationen i staden samma dag lät man under två timmar klockorna ringa för fara, som i gamla tider.

Med fyra månader kvar till riksdagsvalet har varken Socialdemokraterna eller Moderaterna medvind i opinionen. I stället pekar väljarbarometrarna mot MP, V, Fi och SD.

Ju mer samförståndet växer i mitten, desto mer dras väljarna till andra rörelser på respektive kanter.

Det växande stödet för Feministiskt initiativ är det mest påtagliga hotet mot Stefan Löfvens försiktighetsstrategi. Dels slår Fi mot Socialdemokraterna, dels påverkar partiets framgångar möjligheten att bilda regering efter valet i höst. Om varken allianspartierna eller de rödgröna får egen majoritet kan slutresultatet bli att Fredrik Reinfeldt sitter kvar som statsminister, trots minskat stöd.

Valåret 2014 präglas av osäkerhet. Om utvecklingen i Europa och risken för krig, om det växande stödet för främlingsfientliga partier, om oron för arbetslöshet och fallande skolresultat.

Vem eller vilka som ska regera de närmaste fyra åren är nästan lika oklart som vilken politik respektive alternativ tänker föra.

Uppgivenheten över de lama tv-debatterna är lätt att instämma i, och kvällens drabbning i ”Agenda” lär knappast ändra på den saken. Men felet är inte SVT:s. Vi får de politiska debatter vi förtjänar.

twitter.com/pwolodarski