Tv-sända dueller mellan presidentkandidater har avgjort amerikanska val. Barack Obamas svaga insats i veckan riskerar att bli historisk.

Det märktes att något var fel redan i inledningen. När programledaren Jim Lehrer frågade Barack Obama och Mitt Romney hur deras jobbpolitik ser ut, svarade presidenten utan synbart engagemang.

Tv-debatten mellan honom och den republikanske utmanaren var en chans att sätta tonen för presidentvalet om en månad. I stället blev det en påminnelse om att Barack Obama mycket väl kan haverera efter bara en mandatperiod, likt demokraten Jimmy Carter drygt 30 år tidigare.

Den gången var det Ronald Reagan som utklassade president Carter i direktsänd tv.

Även då var tiderna dåliga, och Reagan frågade det amerikanska folket: ”Har ni det bättre nu än för fyra år sen?”

Svaret var uppenbart för alla efter 70-talets oljekriser, som hållit tillbaka tillväxten, spätt på inflationen och framkallat hög arbetslöshet. Reagan sopade banan med Carter, vars stela och förnuftsbaserade stil satte punkt för hans tid i Vita huset.

Barack Obama har helt andra kvaliteter som retoriker än Jimmy Carter. Men i veckans debatt lät han mer som en korrekt professor än som en president som försöker vinna väljarnas hjärtan. Resonemangen var abstrakta och återknöt inte till människors vardag, trots att USA:s arbetslöshet är den högsta sedan Carters och Reagans år.

En kort stund senare var det republikanen Mitt Romneys tur att tala. Han blåste snabbt liv i debatten och gav ord åt den utsatthet som många amerikaner känner.

”Jag var i Dayton, Ohio, och en kvinna grep tag i min arm”, berättade Romney. ”Hon sa: Jag har varit utan jobb sedan i maj. Kan ni hjälpa mig?”

Sedan återgav Romney en historia om sin fru Ann. Häromdagen hade en mamma kommit fram till henne med sin baby i famnen och sagt: ”Ann, min man har haft fyra jobb under tre år, samtliga deltid. Han blev nyligen uppsagd från sitt senaste och nu har vi även förlorat vårt hus. Kan du hjälpa mig?”

Efter dessa emotionellt laddade beskrivningar presenterade Romney ett jobbpaket i fem punkter, som han effektivt avhandlade på mindre än en minut utan att visa en enda Power Point-bild.

Man kan avfärda Romneys retorik som känslomässig och simpel. Man kan konstatera att Barack Obama ärvde två krig och en usel ekonomi från George W Bush, och att presidenten gjort vad han kunnat för att begränsa krisens skadeverkningar. Utan Obamas finanspolitiska stimulanser, som spätt på det federala underskottet, skulle arbetslösheten ha varit högre och inkomsterna lägre. Det var och är fortfarande befogat att skjuta upp saneringen av USA:s budget tills den värsta krisen lagt sig.

Men politik handlar om mer än rationella argument. Det räcker inte att vädja till väljarnas förnuft och intresse för logiska resonemang. En presidentkandidat måste väcka känslor och patos hos åhörarna, precis som Barack Obama gjorde för fyra år sedan när budskapet ”Yes we can” bar honom och Michelle Obama ända fram till Vita huset.

Detta är retorikens abc. Dess giltighet skär tvärs igenom kulturer och nationsgränser, vilket alla som sett dokumentärfilmen om Olof Palme påminns om.

Naturligtvis är detta inga nyheter för Barack Obama. Han är förmodligen världens främste talare, vilket gör hans bleka framträdande i veckan än mer uppseendeväckande.

Han verkade dåligt förberedd, tittade ofta ned i sina papper och missade flera givna attacker på Mitt Romney.

Hur kunde det gå så illa?

En teori gör gällande att Obama var trött. En annan att han i kraft av sin briljans avstod från att träna tillräckligt. En tredje att han helt enkelt underskattade Romney, från vars mun det hoppat ut så många grodor.

Ingen av förklaringarna inger hopp. Det är mänskligt att sova dåligt natten före en avgörande duell, men det finns inga ursäkter för nonchalans och högmod.

Mitt Romney gjorde däremot precis vad en utmanare ska göra: han var offensiv, retoriskt säker och utstrålade självförtroende.

Tack vare Barack Obamas passivitet slapp han dessutom stå till svars för sitt åsiktsmässiga flipp-floppande. Inte heller behövde han förklara sin beklämmande uppdelning av det amerikanska folket i två grupper: de som bidrar till landets välmående och de som latar sig. I en famös videoinspelning har ju Romney förklarat att 47 procent av väljarna ”är beroende av staten, de anser sig vara offer, de tycker att staten är skyldig att ta hand om dem, de är övertygade om att de har rätt till sjukvård, till mat, till bostad, till vad som helst”.

Det uttalandet gav Barack Obama smashläge i debatten – han valde att svara med ett löst slag.

Presidentvalet om en månad är i första hand USA:s angelägenhet. Men för resten av världen är det ingen obetydlig fråga vem som hamnar i Vita huset efter den 6 november.

Obama har haft sina fel och brister som president, och det finns många saker som han hade kunnat sköta annorlunda. Mot bakgrund av finanskrisen och dödläget i kongressen har han dock gjort hyggligt ifrån sig, och ännu bättre har det gått på det utrikespolitiska området: krig har avslutats, stora misstag har undvikits och bin Ladin är borta.

Mot Obama står inte bara Mitt Romney, som byter åsikt lika ofta som andra bör byta sitt lösenord, utan också ett republikanskt parti som girat kraftigt åt höger och förlorat mycket av sin sans och balans.

Det verkligt oroande med presidentvalsdebatten är förmodligen insikten att denna republikanska tokhöger åter fått vittring på Vita huset.