Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Längtan efter stark man som pekar med hela handen.

Ju grövre, desto populärare.
Ju grövre, desto populärare. Foto: John Bazemore

Det finns en verklig risk att Donald Trump kan bli USA:s nästa president. Hans framfart är ett mycket illavarslande tidstecken.

Historiens slut. Så hette en omtalad bok som gavs ut i början av 1990-talet, skriven av den amerikanske debattören Francis Fukuyama. Berlinmuren hade rasat och kalla kriget var över.

Fram tronade den västerländska liberala demokratin som den enda hållbara samhällsmodellen; i alla fall om man brydde sig om både materiellt välstånd och politisk frihet. Eller som Fukuyama tvärsäkert uttryckte saken – ”slutpunkten i människans ideologiska evolution och förvärldsligandet av den västerländska demokratin som den yttersta mänskliga formen att regera”.

Jag tänker ofta på Francis Fukuyama när Donald Trump avfyrar sina retoriska projektiler mot den liberala demokratins grundpelare. Här har vi en presidentkandidat som utan att skämmas kallar mexikanska invandrare för våldtäktsmän, som öppet förespråkar tortyr, som vill förbjuda samtliga muslimer från att resa in i USA, som uttrycker förståelse när hans anhängare med våld angriper politiska motståndare, som vill begränsa pressfriheten, som hånar kvinnor för menstruation, som svävar på målet om sin inställning till Ku Klux Klan och som sagt att den ryske presidenten Vladimir Putin är en ”ledare”, till skillnad från sin amerikanske motsvarighet.

Om Berlinmurens fall verkligen innebar historiens slut, så är Donald Trump en oannonserad repris från ett mörkt förflutet – fast med reella möjligheter att påverka framtiden.

”Jämfört med Donald Trump framstår George W Bush som ett föredöme som statsman”, konstaterade nyligen Francis Fukuyama – dock utan att samtidigt kommentera sin egen underskattning av vilka valutgångar som den liberala demokratin kan producera.

George W Bush misslyckades fundamentalt som president, men det berodde mer på grava felbedömningar och bristande självinsikt än på ond tro. Donald Trump befinner sig på en annan ideologisk planet än både Bush och tidigare amerikanska presidenter. Han använder demagogens alla trick, spelar på fördomar mot andra människor och länder, gör de förenklade svaren till dygd och är extremt grov och förolämpande, ja, till och med öppet rasistisk.

Mitt Romney, republikanernas presidentkandidat 2012, gick i torsdags så långt som att kalla Donald Trump för en ”bedragare”.

Det mest oroande med fenomenet Trump är inte att det existerar en person med hans åsikter. Det otäcka är att han lyckats ta sig så långt i den amerikanska presidentvalskampanjen. Efter framgången under den gångna veckans supertisdag har han en god chans att ställas mot Hillary Clinton i höst.

Det hade inte kunnat ske om det inte funnits miljoner amerikaner som attraherats av Trumps budskap. Det hade inte kunnat hända om Trump bara varit genomsnittlig i sin genre. Det hade inte kunnat inträffa utan den polarisering som länge präglat amerikansk politik – och som under decennier eldats på av republikanska kampanjstrateger.

Ingen av dessa spinndoktorer räknade med Donald Trump. När han först dök upp hånlogs det därför åt honom, sedan övergick galghumorn i bekymrade frågor. Nu har skrattet fastnat i halsen när partiets etablissemang tappat greppet om utvecklingen.

Av alla skräniga populister som hemsökt västvärlden sedan Berlinmurens fall är Donald Trump förmodligen den farligaste.

Det som gör honom till ett hot är kombinationen av vad han säger sig vilja göra med risken att han kan bli president i världens mäktigaste nation.

Är inte detta att överdriva, kanske någon invänder. Tyvärr inte. Donald Trump har systematiskt underskattats ända sedan han drog i gång sin politiska kandidatur. Och graden av antiliberalism i hans utspel – som stegrats det senaste halvåret – har inte dämpat framgångarna utan förstärkt dem.

Som USA:s väljardemografi ser ut, med en växande röstandel bland personer med latinamerikansk bakgrund, talar mycket för att Donald Trump skulle förlora en valkamp mot Hillary Clinton.

Samtidigt kan ingen vara säker på hur en sådan drabbning går, med tanke på familjen Clintons politiska bagage och all fientlighet som piskats upp mot Hillary Clinton under årens lopp.

Hon är den mest överkvalificerade kandidaten i ett amerikanskt presidentval på länge, men även en sådan styrka kommer Donald Trump – som helt saknar politisk erfarenhet – att försöka vända emot henne.

Alla som bryr sig om den liberala demokratins framtid bör betrakta en person som Donald Trump för vad han är – en fara för den samhälls- och världsordning som de flesta av oss tagit för given.

Han är inte ensam, han spelar på människors rädsla och missnöje och han utnyttjar den internationella oron till att undergräva tilliten till etablerade samhällsinstitutioner.

Han är en amerikansk Silvio Berlusconi, men betydligt grövre i sin framtoning och därtill öppet främlingsfientlig. Når Trump presidentmakten kan han ställa till med skador som får genomgripande konsekvenser för oss alla.

Även om Donald Trump besegras i höstens val borde hans framfart sätta i gång en självkritisk diskussion om hälsotillståndet i våra demokratier.

Hur kunde det gå så här långt? Även om Donald Trump besegras i höstens val borde hans framfart sätta i gång en självkritisk diskussion om hälsotillståndet i våra demokratier. Varianter på Trump finns numera praktiskt taget överallt, något i vår tid har berett vägen för denna typ av auktoritära och antiliberala politiker. Där finns en längtan efter den starke mannen som förkastar kompromissen, pekar med hela handen och utlovar total seger – för att knyta an till den amerikanske historikern Richard Hofstadters klassiska 1960-talsanalys i essän ”Den paranoida stilen i amerikansk politik”.

Efter andra världskriget var det åtskilliga som funderade på hur demokratin skulle skyddas mot sin egen undergång. Stabilitet, trygghet och grundmurade fri- och rättigheter blev centrala svar.

Hemma i Sverige manifesterade sig tankarna i den framväxande välfärdsstaten; internationellt i en rad ekonomiska och politiska samarbeten, liksom idén om universella mänskliga rättigheter.

Francis Fukuyama fick många att tro att historien hade tagit slut när Sovjetkommunismen kollapsade. Han förutsåg inte att globaliseringen och digitaliseringen skulle rucka på såväl maktförhållanden som stabilitet. Och han underskattade den självförstörande kraft som även den liberala demokratin rymmer, och som visade sig under 1900-talets första hälft.

Läs mer. Peter Wolodarski
Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.