Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Låt SD vråla för sig själva i svensk politik

Sverigedemokraterna försöker polarisera Sverige genom att vrida upp ljudnivån maximalt. De andra partierna bör svara skarpt i normal samtalston.

Mitt i valrörelsen 2010 släppte Sverigedemokraterna en reklamfilm. Den visade en "tävling" mellan en pensionär med rullator och en grupp kvinnor klädda i burka. I bild syntes två nödbromsar, och en speaker­röst förkunnade: "Den 19 september kan du välja invandringsbroms före pensionsbroms".

Budskapet var grovt, också för att komma från SD. Samtliga invandrare, som är allt annat än en enhetlig massa, målades ut som religiösa extremister. Grupp ställdes mot grupp: de som flytt undan krig och förtryck förvandlades till ett hot mot svenska åldringar. Kampanjen vädjade till våra mest primitiva känslor: rädslan för den andra, personer som "inte tillhör oss".

TV4 fick reklamfilmen på sitt bord och tackade nej – detta strider mot radio- ochtv-lagens demokratiparagraf, hävdade dåvarande vd:n Jan Scherman.

Det blev ett väldigt liv, både från SD:s anhängare och motståndare. TV4 hamnade i skottgluggen. Hur man än agerade gjorde man fel, slog de tvärsäkra fast.

SD, å sin sida, verkade inte alls besvikna. Man hade uppnått en kraftig pr-effekt utan att betala en enda reklamkrona. Och efter några enkla retuscheringar i filmen fick man TV4 att ompröva sitt beslut och sända en "censurerad" version.

Debatten tog fart igen och genom­slaget maxades.

Veckans kampanj i Östermalmstorgs tunnelbana påminner mycket om reklamtricket från 2010.

Samma grovhet och försåtlighet. Samma vilja att ställa grupp mot grupp. Samma effekt pr-mässigt: ingen vaken människa kan ha missat SD:s tiggeri­budskap efter de senaste dagarnas uppståndelse och nedrivna affischer.

Hur tänkte Sverigedemokraterna?

"För att få bra spridning behövdes ett bang", berättar partiets kommunikationschef Joakim Wallerstein i reklamtidningen Resumé.

Ett bang – ordvalet säger mycket om SD.

Partiet som kommunicerar genom att chocka, som ser ett egenvärde i att bryta tabun kring hur man debatterar anständigt, som betraktar all publicitet som bra publicitet – även om det sker på bekostnad av utsatta minoriteter.

SD påstår att kampanjen i tunnel­banan riktar sig till turister som skrämts av tiggeri; därav det engelska budskapet.

Det låter ungefär lika trovärdigt som att Sverigedemokraterna är mer intresserade av brittisk än svensk politik.

SD vill återigen skaka om Sverige med maximal provokation. Grov­heterna syftar till att utlösa grovheter från partiets motståndare, och ska i sin tur bidra till ett mer polariserat klimat där känslor och oro – inte fakta och sakargument – präglar debatten.

2010 framställdes alla invandrare som hotfulla kvinnor i burka, vilkas framfart skulle stoppas med en nöd­broms. 2015 är alla tiggare del av kriminella nätverk, som hänsynslöst tagit över gaturummet.

SD behöver inte ens säga hur detta "problem" ska lösas. Man har redan angett riktningen. Fantasin överlåter man åt folkmassan.

Var det rätt av TV4 att stoppa Sverigedemokraternas oförblommerade och otäcka populism 2010? Och vad skulle SL ha gjort 2015?

Det är som att fråga den som plötsligt får en svart spindel i knät. Hur man än gör går känslorna i spinn.

Sverigedemokraterna sitter i Stockholms landstingsfullmäktige. Det ska mycket till – förmodligen rena olagligheter – för att tjänstemännen på det politiskt styrda SL ska kunna säga nej till partiet, om inte all politisk annonsering ska stoppas. Men det är ytterst en fråga för politikerna.

Rimligen borde en slutsats från SD-kampanjen bli att inget parti ska ha rätt att i praktiken ta över en tunnelbane­station. Man måste kunna åka med buss och t-bana utan att bli överfallen av massiv propaganda.

SL bör tillåta politisk annonsering, men den kan inte vara så koncentrerad och dominerande. Det ska vara möjligt att slippa den. Budskapen måste vari­eras med annan reklam och späs ut. Inte heller bör det vara möjligt att i agi­tationen angripa enskilda eller grupper av människor.

Justitiekanslern beslutade i fredags att inte inleda en förundersökning om hets mot folkgrupp, efter ett stort antal anmälningar mot SD-affischerna.

Det var väntat – yttrandefrihets­lagstiftningen i Sverige tillåter på goda grunder många budskap, även dem som är försåtliga, kränkande och obehagliga.

Yttrandefriheten förutsätter också att sådana yttranden får framföras – och bemötas med argument. Den dagen en folksamling tar sig rättenatt med våld bestämma vad som ska få sägas i samhällsdebatten är vi illa ute. Mobbens logik leder dit populisterna önskar: mot kaos och rädsla.

Varken juridik eller aktivism av det destruktiva slag vi sett i veckan kommer att skydda svensk samhällsdebatt mot de yxhugg som SDbidragit med.

Det bästa botemedlet mot förgrovning och förvrängning är att hålla fast vid anständighet och en civiliserad samtalston. Mot rasism måste motstånd resas. Men det ska aldrig ske på rasisternas villkor. När SD vrider upp ljudvolymen maximalt bör de andra partierna svara genom att återställa ljudnivån. När SD ägnar sig åt att sprida rädsla och mytbilder borde övriga reagera med saklighet och humanism – utan att undvika de verkliga samhällsproblem som SD försöker exploatera.

Det är att knyta an till kärnan i vår politiska kultur, som författaren och journalisten Per T Ohlsson beskriver i standardverket "Svensk politik": besinningen, förmågan att kompromissa och lösa problem, att inte dra iväg mot det extrema.

Det finns en stor, tyst majoritet svenskar som längtar efter en politisk debatt som premierar saklighet och nyanser framför det gälla och chockerande.

Detta är en tradition som växt fram under närmare 200 år. Den är svensk, i ordets sanna mening.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.