LONDON. På Londons flygplats Heathrow ler passkontrollanten vänligt. Snabbtåget in mot Paddington går i tid och är ungefär lika fullt som vanligt. Från stationen tar jag en bil mot Docklands och passerar Buckingham Palace, Westminster och Towern.
Jag har trotsat UD:s nervösa resvarning och tagit mig till Storbritannien. Ingenting på Londons yta avslöjar att staden drygt ett dygn tidigare utsatts för en terrorattack. En vän som arbetar på ett av de stora finansföretagen, berättar hur snabbt alla anställda återgick till sina normala rutiner efter bomberna i torsdags, även om de fick gå hem från jobbet när kollektivtrafiken inte fungerade.
Om gärningsmännens syfte var att skapa panik och fruktan, då valde de fel stad, fel land och fel tidpunkt.
Här finns en beslutsamhet att inte låta sig skrämmas som är så mycket större än terroristernas förmåga att sprida skräck. Ända från Nazitysklands luftangrepp under andra världskriget till IRA-bomberna under 90-talet, har britterna visat att de står pall.
"London can take it"; London klarar det, brukade man säga under bombningarna 1940. "Vi ska strida på gatorna", manade Winston Churchill, och inte heller det var tomma ord: i John Lukacs Churchillbok påminns jag om att premiärministerns retorik knappast var överdriven. I maj 1940 hade han berättat för flera att om tyskarna skulle landstiga och tränga in i huvudstaden, så skulle han ta ett gevär och gå till vaktkuren i änden av Downing Street och skjuta på dem "till det bittra slutet".
Dagens Londonbor - som är en blandning av 170 nationaliteter - delar viljan att resa motstånd. Ända sedan de där fruktansvärda morgontimmarna i torsdags har allmänheten, politikerna och medierna reagerat på ett sätt som inger djup respekt.
Tonläget är dämpat. I tv framträder inga uppskruvade Bo-Inge Anderssonar. Människor håller samman.
Att terroristerna slog till samtidigt som landet firade segern i OS-omröstningen och gästades av G8-ledarna, fick nog den motsatta effekten som gärningsmännen hoppades på.
Det känns än mer rätt att stå värd för de olympiska spelen, som utgör en hyllning till män och kvinnor som de radikala islamisterna föraktar. Och att premiärministrar och presidenter befann sig i Storbritannien när bomberna utlöstes, lär snarare ha underlättat än försvårat det samarbete som är nödvändigt för att kriget mot terrorismen ska bli framgångsrikt.
De här dagarna har det gång på gång sagts att attacken mot tunnelbanan var väntad, och att den dessutom kunde ha slutat värre. Det må så vara. Men även om Londonborna är medvetna om hotet vet alla, innerst inne, att varje bomb känns som den första. Precis som för spanjorerna eller israelerna är terrorn inte en rutin som människor kan lära sig att leva med.
Man kan vidta försiktighet, hålla uppsikt, undvika kollektivtrafiken. Men man kan omöjligen acceptera mördandet som en del av den västerländska civilisationen. Att älska döden mer än livet förblir jihadisternas kultur - aldrig vår.