Ledare

Peter Wolodarski: Moskvas män ­skjuter medan Putin ser på OS

Vladimir Putin betraktar Ukraina som en del av Rysslands spelplan. Utan Kremls stöd hade Janukovytjregimen ­aldrig kunnat härja.

Det finns regeringar som skickar ut geografiskt avgränsade varningar via sms för naturkatastrofer, som en stundande tsunami.

Sedan finns regimer som använder det mobila datanätet för att hota och skrämma, ibland med ett orwellskt språkbruk.

”Kära abonnent”, löd hälsningsfrasen som nådde människorna på Självständighetstorget i Kiev i slutet av januari. ”Du är registrerad som del­tagare i massprotester”.

En månad senare har meddelandet till de ukrainska ”abonnenterna” omsatts i handfasta åtgärder. Regimen lät i veckan huvudstaden Kiev utvecklas till ett inferno, som tog livet av uppemot 100 människor och skadade ungefär 600. Det värsta våldet i Europa sedan krigen på Balkan var ett faktum. Krypskyttarna på taken runt Självständighetstorget förde tankarna till belägringen av Sarajevo, drygt 20 år tidigare.

Enligt Sveriges utrikesminister Carl Bildt ville president Janukovytj till och med sätta in armén mot människomassan.

”Att ett liv är värt så lite. Hur kan de skjuta mot sitt eget folk?” frågade en av demonstranterna som DN:s utsända Mattias Carlsson och Paul Hansen träffade i fredags.

Egentligen borde ingen vara förvånad. President Janukovytj har de senaste månaderna – med Vladimir Putin som allierad – gång på gång visat hur han ser på sitt lands framtid och medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.

Den sköra ukrainska demokratin, med bara ett par decennier på nacken, har systematiskt undergrävts genom rekordsnabba lagförändringar. Avgörande makt har flyttats till presidenten. Utan vare sig debatt eller utredning har parlamentet ”antagit” ett extremt lagpaket som angriper några av demokratins mest grundläggande kännetecken: yttrandefriheten, rätten att få bilda föreningar, den politiska representativiteten.

Ukraina är ett land med många konflikter, och vissa element i oppositionen är både otäcka och farliga. Situationen är komplex. Men den senaste tidens händelser är inte svåra att förstå.

Det var Viktor Janukovytj som framkallade massprotesterna när han i november – med en ekonomi körd i botten – plötsligt bytte europeiskt samarbete mot ryskt, och ersatte ett värdefullt EU-handelsavtal med en diffus gasöverenskommelse.

Det var sedan Janukovytj och den ryska propagandan som stämplade dem som tagit till gatorna som ”terrorister”, trots att protesterna snabbt visade sig ha en bred förankring. Naturligtvis finns våldsamma och extrema inslag bland demonstranterna. Men att avfärda Majdanrörelsen som fascister (eller ”homosexuella”, vilket talande nog också förekommit i propagandan) är både kränkande och fel.

I New York Review of Books skriver historikern Timothy Snyder, en av vår tids främste kännare av denna region, om hur Moskva och Kiev systematiskt missbrukat fascism som slagord – och hur det vilselett en del välvilliga betraktare i väst.

”Mångfalden i Majdanrörelsen är imponerande: den grupp som bevakar sjukhusen så att regimen inte kan kidnappa skadade leds av unga feminister. En viktig telefonlinje som människor kan ringa när de behöver hjälp sköts av HBT-aktivister”, skriver Snyder.

Nazism och fascism är fortfarande en levande realitet i ukrainsk politik. Men, påpekar Snyder, det är regimen om någon som hemfallit åt antisemitism när man intalat kravallpolisen att oppositionen leds av judar. Utåt säger den ukrainska regeringen att motståndarna är ”nazister”. Internt talar man i stället om sina fiender som ”judar”, konstaterar Timothy Snyder.

Historikern och journalisten Anne Apple­baum har inte heller några illu­sioner om vad som pågår. Det här är inte en strid om vilket språk man ska tala eller vilken kyrka människor ska besöka, skriver hon från Warszawa. Detta är en grundläggande konflikt om Ukrainas politiska framtid och internationella tillhörighet: demokrati eller putinism, väst eller öst.

Det handlar om den allvarligaste europeiska kraftmätning som blossat upp sedan Sovjetunionens upplösning, och vars utgång kommer att få långtgående konsekvenser för miljontals människor.

Ryssland betraktar Ukraina som en del av sin intressesfär. Utan Vladimir Putins stöd till Viktor Janukovytj hade landet tagit en helt annan väg de senaste tre månaderna. Att våldet till och med fick pågå under OS i Sotji, och svärta ner bilden av Putins prestigeprojekt, visar hur långt den ryske presidenten är beredd att gå i kampen om Ukraina.

På lördagen rapporterades om att Janukovytj är på flykt och att hans tid som president möjligen är förbi. Fredagens uppgörelse med oppositionen väcker hopp om ett slut på våldet, åtminstone på papper.

Men risken för bakslag är stor. Om Moskva upplever att Kiev är på väg att glida dem under händerna kan man utgå från att Ryssland inte bara beskådar förlusten. Man har sin Svartahavsflotta i Sevastopol och betraktar Ukrainas Krimhalvö som ryskt territorium.

För sex år sedan gick Ryssland in i  Georgien när man ville säkra ”rysk” mark. Det skedde för övrigt under starten av ett annat OS, då i Peking. Kommer manövern att upprepas, fast denna gång i östra Ukraina?

Det dröjde alldeles för länge innan EU och USA började vidta åtgärder mot den ukrainska regimen. Nu återstår att göra kraftfulla markeringar mot den verkliga makthavaren bakom veckans blodbad i Kiev.