Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: När ska Sverige tala klarspråk om Turkiet?

Den stat som fängslar flest journalister i världen har Sverige som god vän i EU. Tystnaden om övergreppen i Turkiet måste brytas.

Fråga: Vad har ett land som Turkiet gemensamt med Iran, Eritrea, Kina, Nordkorea, Pakistan och Vietnam?

Svar: Samtliga stater försöker helt eller delvis avskärma sin befolkning från världens sociala medier.

Strax före lokalvalen den 30 mars blockerade den turkiska regimen You­tube och Twitter, medier som premiär­ministern Tayyip Erdogan beskrivit som en ”plåga för alla samhällen”.

Det är dock inte bara sociala medier som Erdogan har problem med. Hans regim är inte heller någon vän av traditionella medier, i alla fall inte så länge de försöker agera självständigt och maktgranskande.

Faktum är att Turkiet tävlar med några av de värsta diktaturerna i ligan ”vi som trampar på det fria ordet”. När den ansedda amerikanska pressfrihetsorganisationen Committee to protect journalists går igenom utvecklingen i världen, hamnar Turkiet på en föga smickrande värstingplats: inget annat land håller så många journalister bakom galler. Inte Kina, inte Iran, inte Nordkorea. Den stat som spärrar in flest reportrar är Turkiet, något som varit känt länge.

Likaså har det under lång tid varit bekant att den turkiska rättsapparaten används politiskt, att delar av landets maktelit är indragen i allvarlig korruption, att den kurdiska minoriteten saknar fullgott skydd.

Efter det senaste valet finns anklagelser om att resultat manipulerats till det regerande AKP-partiets fördel. Den svenske ekonomen Erik Meyersson, som forskar om Turkiet, har presenterat trovärdiga uppgifter om oegentligheter.

Trots att Turkiet är medlem i Europa­rådet och aspirerar på att gå med i EU, respekterar inte landet de mest fundamentala fri- och rättigheterna.

Förra sommaren möttes demonstranter i Istanbul av massivt övervåld från kravallpolis när de ville protestera mot ett byggprojekt i Geziparken.

Det har på sistone inte talats så mycket om Turkiet, trots regeringens aktuella attacker på Twitter och Youtube.

Den maktfullkomlige premiärminis­tern Tayyip Erdogan har haft tur med tajmningen: tack vare Rysslands annektering av Krimhalvön har omvärlden varit upptagen med att fördöma en annan farlig statschef – Vladimir Putin.

Men tystnaden om Turkiet har inte bara handlat om Ryssland. Det finns exempelvis ingenting som hindrar den svenska regeringen från att säga två saker i stället för en: samtidigt som utrikesministern skarpt tar avstånd från Kremls folkrättsvidriga politik, kan han fördöma de turkiska angreppen på yttrande- och informationsfriheten.

För just Carl Bildt hade det varit naturligt, med tanke på att han profilerat sig som en förkämpe för ett fritt och öppet internet.

Och det hade varit naturligt långt innan Ryssland annekterade Krim. Redan under 2013 uppmärksammades den turkiske premiärministerns försök att kväsa sociala medier.

Problemet är dock inte förekomsten av tillfällen att ifrågasätta den turkiska regimen.

Problemet är att utrikesminister Carl Bildt inte tycks intresserad av saken.

Under 2013 välkomnade Sverige såväl den turkiske presidenten (mars) som premiärministern (november).

Inför Tayyip Erdogans Stockholmsbesök skrev Carl Bildt ett debattinlägg i Dagens Industri. Artikeln hade rubriken: ”Erdogans Turkiet på rätt väg”.

Artikeln innehöll inte en rad av kritik mot sommarens brutala regimvåld. Inte heller fanns något om attackerna på sociala medier eller journalister.

Däremot skrev Bildt: ”Det är först under det senaste decenniet som den gamla militärstyrda statsapparaten transformerats mot ett mer genuint folkstyre, och ett öppnare samhällsklimat… Under Erdogans ledning har ett nytt Turkiet växt fram.”

Ett nytt Turkiet har sannerligen skapats under Erdogan. Men det är häpnadsväckande att en svensk utrikesminister försöker ge sken av ett öppet och demokratiskt land, mot bakgrund av alla bakslag.

Förstår inte Bildt att han med sin förvridna beskrivning kränker alla de turkiska medborgare som kräver alla människors rätt? Inser inte Bildt att hans linje är oförenlig med Sveriges internationella profil som en försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter?

Att Turkiet haft en god ekonomisk utveckling under AKP-partiets år vid makten (dock inte så stark som rege­ringen påstått), får aldrig skymma hur landet hanterar individuella fri- och rättigheter.

Den svenska tystnaden om övergreppen för tankarna till Bildts tassande i Ungernfrågan och det konservativa regeringspartiet Fidesz framfart. Inget synbart engagemang där heller, trots en mycket oroväckande utveckling i ett EU-land.

Ungern har i likhet med Turkiet rört sig åt fel håll. Och premiärminister Orbán är precis som Erdogan en Putin light. Vill det sig illa kan den turkiske regeringschefen snart vara i kapp den ryske ledaren i maktfullkomlighet. Han beter sig som en nutida sultan och har ambitioner som sträcker sig bortom Turkiets gränser.

Detta borde inte vara svårt att se, särskilt inte för en utrikesminister som med de hårdaste ord tagit avstånd från Vladimir Putin.

Olof Palme brukade kritiseras för att han använde dubbla måttstockar i bedömningen av höger- och väns­terdiktaturer. Pinochetregimen sågs exempelvis på ett helt annat sätt än Castroväldet på Kuba.

Selektiv regimkritik verkar fortfarande vara en svensk linje, fast nu i moderat tappning.