Ledare

Peter Wolodarski: Nej, Margot Wallström, svenskar är inte rädda för Ryssland.

På väg österut.
På väg österut. Foto: Roger Turesson

Att se allvarligt på Putins Ryssland är ­något annat än att vara rädd. En svensk ­utrikesminister ska inte bekräfta den ryske presidentens själv­hävdelsebehov.

Förra söndagen berättade DN:s Niklas Orrenius om flykten över havet, om hur nästan 40.000 ester, letter och litauer flydde till Sverige från Stalins terror. Året var 1944. Ungefär 2.000 dog i Östersjön. I dag, 70 år senare, samlas de överlevande och anhöriga för att minnas.

Deras tankar fylls med ny oro när Ryssland åter hotar sina grannländer. En av dem som intervjuades i reportaget var Lettlands Stockholmsambassadör Gints Jegermanis. Han växte upp i Sovjetunionen och var med om frihetsvågen i början av 1990-talet. För honom, liksom för många landsmän, är oron för Ryssland inte längre något som tillhör det förgångna. Det är en fråga om nationell säkerhet här och nu.

”Ryssland är i krig med oss alla i väst – även om vi inte erkänner det. Vi måste förhindra Ryssland och andra aggressiva stater att lyckas”, sade ambassadören i DN.

Dagen efter att reportaget publicerades valde Rysslands Stockholms­ambassad att svara från sitt officiella konto på Twitter. Budskapet, som framfördes såväl på engelska som på ryska, var hårdkokt och gick direkt på person: ”Gints Jegermanis har informerat DN om kriget Ryssland och Väst emellan. Är det här Lettlands officiella inställning?”

Det är samma ryska ambassad som i SVT:s Agenda förnekat att Ryssland lagt Krim under sig och att landet har trupper i Ukraina. Det senare saknar ”verklighetsförankring”, enligt ambassadör Viktor Tatarintsev.

Lögner och hot har blivit vardagsmat när Putin och hans utsända tar till orda. Osanningen är satt i system som ett slags utrikespolitisk strategi. Kreml vet att alla vet att Ryssland gått in i Ukraina, men genom att ständigt ljuga om saken uppnås ett annat syfte – protesterna drunknar.

Författaren Boris Schumatsky noterar i tyska Die Zeit hur effektiv strategin är: desinformation leder till att omvärlden till slut drar sig för att ­använda begrepp som invasion, krig eller bedrägeri. Språket förskjuts, det falska tränger undan det äkta. Lev inte på lögner, manade dissidenten Alexander Solzjenitsyn och senare ­Vaclav Havel på 1970-talet. Nu tycks den gamla desinformationsstrategin från Sovjetåren vara tillbaka.

I Putins Ryssland ges inte utrymme för vare sig sanningen eller för ifrågasättanden av den officiella sanningen; den fria journalistiken är tillbakatryckt och kväst från alla viktiga kanaler.

Hur ska omvärlden förhålla sig till ett land som hotar och ljuger?

På tisdag reser Sveriges nya utrikesminister Margot Wallström till Ukraina för att – som det heter i UD:s pressmeddelande – diskutera ”det svenska stödet till Ukraina i ljuset av Rysslands aggression.”

Det är utmärkt att Wallström börjat engagera sig; i Stefan Löfvens 34 minuter långa regeringsförklaring ägnades Ryssland och Ukraina inte fler ord än att de skulle rymts i ett Twitter­meddelande.

Så hände något i samband med ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Och när Margot Wallström intervjuades i Svenska Dagbladet förra söndagen hade tonläget höjts ytterligare en nivå – problemet var bara själva budskapet som skickades till Moskva:

”Här är svenskar, för första gången, på allvar rädda för Ryssland, för vad de ska ta sig till, och tycker att de är oförutsägbara och oberäkneliga och gör saker som är folkrättsvidriga”, sade Margot Wallström.

I sak har utrikesministern av allt att döma fel. Det finns inget som tyder på att svenskar är ”rädda för ­Ryssland”. Något invasionshot mot Sverige föreligger inte. Våra kuster hotas inte av att brännas ner. Många är oroade, upprörda och begär att regeringen ska protestera mot Kremls krigföring – men det är något annat än att vara ”på allvar rädd”.

Det ligger heller inte i Sveriges intresse att signalera rädsla, även om Margot Wallström personligen skulle känna så. I Moskva tolkas sådant som uttryck för svaghet, en egenskap som Putin föraktar.

Han har inget emot att skrämma omvärlden lite lagom, så att den tar ett par steg tillbaka. Han begär respekt. Han flyttar fram Rysslands positioner så långt han kan. Allt under devisen: vi testar om det går.

I stället för att uttrycka fruktan borde Margot Wallström ta intryck av den tyska förbundskanslern Angela Merkel, som i veckan talade klarspråk om Putins agerande i samband med G20-mötet i Sydney.

Ryssland utmanar freden i Europa, konstaterade Merkel. Först annek­terar man Krim och nu håller man på med exakt samma sak i östra Ukraina. Merkel tillbakavisade bestämt dem som kritiserat EU för att ha provocerat Ryssland när man förhandlade om ett handelsavtal med Ukraina:

”Vi kan inte vara så svaga att vi först frågar Moskva vem vi kan förhandla med. Det gjorde man i DDR i 40 år och de tiderna vill jag inte ha tillbaka”, sade Merkel.

Det säger något om stämningsläget i Europa att det normalt så försiktiga Tyskland nu markerar så starkt mot Ryssland. Merkel, som växte upp i Östtyskland, har själv känt av Moskvas kontroll. Hon reagerar instinktivt mot nya försök att expandera det ryska inflytandet, såväl i närområdet som på Balkan. Hennes erfarenhet är levd.

Många av dem som flydde över Östersjön för 70 år sedan lyckades undkomma Sovjetsystemets terror och förtryck. Deras länder annek­terades och kapslades in av Moskva fram till 1991.

De vet vad det innebär att hotas av en mäktig granne. Och de vet att det enda Putin respekterar när det bränner till är styrka, särskilt militär styrka.