Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Obegriplig svensk tystnad om attackerna på den liberala demokratin.

Den verklige makthavaren till höger.
Den verklige makthavaren till höger. Foto: Czarek Sokolowski AP

På kort tid har den polska regeringen attackerat landets demokratiska institutioner. Nedmonteringen av den liberala demokratin sker med skrämmande snabbhet.

Tänk er följande påhittade scenario. En söndagskväll bjuder SVT:s Camilla Kvartoft in Alice Bah Kuhnke till Agenda. I studion intervjuas kulturministern om ett nytt lagförslag som syftar till att ta ett kraftigt politiskt grepp om Sveriges Television och Sveriges Radio. På kort tid ska inte bara chefsledet rensas ut. Regeringen ska även bestämma vilka som ska styra public service-bolagen. Organ som fram till nu skött chefstillsättningar rundas – utnämningsmakten ska i stället ligga nära regeringen.

Camilla Kvartoft ställer kritiska frågor om detta, vilket sker mot bakgrund av att regeringen den senaste månaden – mot ledande juristers protester – partipolitiserat lagrådet, som granskar alla regeringsförslag. En viktig demokratisk maktbalans har upphävts, och mer tycks på väg. Tusentals svenskar har demonstrerat i flera städer.

Då svarar Alice Bah Kuhnke: ”De senaste veckorna har vi i regeringen sett hur mediebevakningen här i public service inte alls varit tillförlitlig. Det betyder att vi nu har bråttom. Om medierna går vidare med att kritisera våra förändringar, så måste vi stoppa det.”

När Camilla Kvartoft fortsätter att ställa kulturministern till svars, bland annat genom att ta upp regeringens uttalade ambition att ge SVT och SR i uppdrag att försvara ”nationella svenska intressen”, så reagerar kulturministern skarpt:

”Det du håller på med är inte journalistik utan propaganda. Men det kommer snart att ta slut”.

Ovanstående har inte hänt i Sverige. Tvärtom har brandväggen mellan regeringen och public service-bolagen på sistone stärkts. SVT:s och SR:s styrelser, som tillsätter och avsätter vd, har ytterligare professionaliserats. Förvaltningsstiftelsen, som utnämner programföretagens styrelseledamöter, har fått den respekterade förra Aktuelltchefen Helena Stålnert som ordförande. Avståndet mellan nyhetsredaktionerna och regeringen har ökat.

Men inte långt från Sverige är detta påhittade scenario nära verkligheten . Polens kulturminister Piotr Gliński, som intervjuas i dagens DN, satt nyligen i polsk tv och konstaterade att ”propagandan” och ”manipulationerna” från public service snart skulle vara över.

Och det handlar inte om tomma hot. I veckan skrev den polske presidenten under regeringens nya medielag, som öppnar för en massiv politisk utrensning av de viktigaste etermedierna. Kulturministern resonerar i DN-intervjun om att samtliga journalister på public service kan komma att sägas upp.

”Ett sätt vore att göra ett hugg och börja om från noll”, säger Piotr Gliński till DN:s Jan Lewenhagen.

 

”Retoriken och världsbilden är som en salig blandning av Erdoğan, Putin, Le Pen, Trump och Orbán – lite av varje, lite eget.”

 

Det som nu sker i Polen, sedan valet i höstas, har jämförts med den antidemokratiska utvecklingen i Viktor Orbáns Ungern. Men i flera avseenden är läget värre. Jarosław Kaczyński, regeringspartiets ordförande och grundare, agerar som president och premiärminister i samma person, trots att han inte innehar någon av posterna. I veckan hade Kaczyński ett sex timmar långt ”privat” möte med Ungerns premiärminister Orbán – utan den polska statens formella företrädare närvarande.

Det är som om någon grå socialdemokratisk eminens – inte regeringschefen – skulle ta emot Finlands statsminister vid ett besök i Sverige.

Under kommunisttiden försökte man åtminstone dölja sådana antidemokratiska maktarrangemang bakom en påstått demokratisk fasad, trots att alla visste att centralkommittén egentligen höll i taktpinnen. Nu är besluten koncentrerade hos en enda person – nationens självutnämnde härförare Jarosław Kaczyński.

Flera av den polska demokratins grundpelare – medierna, författningsdomstolen, det oberoende kulturlivet – förvandlas nu i rekordtempo genom radikala politiska beslut. Ledande personer sparkas ut från sina jobb i en skala och hastighet som för tankarna till utrensningsaktioner som brukar följa på statskupper.

Från det ultrakonservativa regeringspartiet ”Lag och rättvisa” (ett namn som i ljuset av det som nu sker för tankarna till George Orwells klassiska roman ”1984”) talas det öppet om ”bättre” och ”sämre” polacker.

Utvecklingen är på flera sätt svår att förstå. Bland de postkommunistiska länderna är Polen ett av de mest framgångsrika. Även om vissa samhällsgrupper halkat efter har landets ekonomiska utveckling varit mycket god. Sedan murens fall har Polen gått igenom en av sina mest fredliga och framgångsrika perioder någonsin, inte minst tack vare integrationen med Västeuropa och EU.

Så varför sker detta? Som analytikern och publicisten Eugeniusz Smolar skriver i dag på DN Kultur, så dolde ”Lag och rättvisa” sina omstörtande ambitioner före valet. Men den långsiktiga opinionsbildningen från partiet har varit tydlig, inte sällan med religiösa undertoner. Den förra regeringens demokratiska mandat har ständigt ifrågasatts. Attackerna under tiden i opposition var hårdast tänkbara från ”Lag och rättvisa”-sfären, lögner fortplantades i egna kanaler, propagandan var systematisk och skrämmande effektiv.

Polen har beskrivits som en halvkolonial och dekadent stat, behärskad av tyskar, ryssar och icke-patriotiska polacker. Droppen blev tragedin i Smolensk, som ”Lag och rättvisa” vägrade att se som en flygolycka utan i stället målat ut som en rysk-polsk sammansvärjning.

Retoriken och världsbilden är som en salig blandning av Erdoğan, Putin, Le Pen, Trump och Orbán – lite av varje, lite eget.

Nu är nationen djupt splittrad, och en massiv demokratisk proteströrelse har redan mobiliserats – helt i linje med polska traditioner.

Sverige är ett av Polens viktigaste grannländer runt Östersjön. Hittills har den svenska regeringen inte sagt ett ord om attackerna mot landets demokrati.

Det är en obegriplig tystnad. Så var det inte under krigstillståndet 1981 när de svenska socialdemokraterna engagerade sig för fackföreningsrörelsen Solidaritet och friheten i Polen.

Läs mer. Krönikor av Peter Wolodarski