Ledare

Peter Wolodarski: Polens regering väcker historiska demoner till liv

Warszawa 1970. Förbundskansler Willy Brandt faller på knä.
Warszawa 1970. Förbundskansler Willy Brandt faller på knä. Foto: OFF AFP

Den nya regeringen i Polen attackerar inte bara medier och rättsstat. Den drar också upp nazismen när Tysklands ställer bekymrade frågor. Årtionden av läkningsarbete riskerar att förstöras.

Försoning och moralisk resning. Orden sammanfattar polacken Wladyslaw Bartoszewskis livsgärning.

”Denne milde, professorslike katolik var för mig, och för många andra, det närmaste man kan komma en hjälte i det verkliga livet”, skrev DN:s utrikeskommentator Michael Winiarski i en nekrolog förra våren.

Då hade Bartoszewski precis fyllt 93. Under sitt liv blev han fängslad av såväl den nazistiska som kommunistiska diktaturen i Polen. Han var med om kriget, ockupationen, efterkrigstiden och demokratins segertåg efter 1989. Och han lyckades gång på gång navigera med hedern i behåll under extrema situationer. Bartoszewski behöll tron på människan trots alla grymheter han utsattes för. Under kriget var han motståndsman, beskyddare av judar och fånge i Auschwitz.

Jag såg Bartoszewski i Stockholm för tio år sedan; han var då en bra bit över 80 och talade med en energi och skärpa som överglänste alla svenska partiledare. Ett av hans viktigaste teman var försoning, särskilt mellan Polen och Tyskland. Den komplicerade relationen med den stora grannen i väst behövde ständigt vårdas, liksom Polens förhållande till sin judiska historia.

I veckan kom jag att tänka på Wladyslaw Bartoszewski när den polska regeringen valde att måla ut Tyskland i de mörkaste av färger. Justitieminister Zbigniew Ziobro jämförde tyska företrädares kritik av Polens nya medielag, och hot om sanktioner från EU, med nazisternas ockupation under andra världskriget.

Jaroslaw Kaczynski, regeringspartiet Lag och rättvisas ordförande, har talat på samma tema: ”Inget tryck, inga hot, inga ord … särskilt inte från tyskar kommer få oss att ändra väg.”

Samme Kaczynski, som i praktiken fungerar som Polens icke-valde president och premiärminister, har även meddelat att tyska soldater inte är önskvärda i Polen tillsammans med andra Natotrupper. Kaczynski vill se amerikaner.

De som inte dansar till regeringens påstått patriotiska melodi ska få svårt att verka.

Det antityska budskapet går just nu hem i regeringstrogna läger. Den stora veckotidningen Wprost, som oblygt fångat upp stämningarna, valde att publicera en bild med Angela Merkel som Hitler på sin förstasida. Bredvid henne placerade tidskriften bland andra en tysk EU-kommisionär och den tyske ordföranden i EU-parlamentet – samtliga i naziuniformer. Rubriken utropade: ”Återigen vill de övervaka Polen”.

Att återuppbygga förtroendet mellan Tyskland och Polen tog decennier av mödosamt arbete. Katolska biskopar och personer som Wladyslaw Bartoszewski var avgörande i dessa ansträngningar, i motstånd till den polska kommunistregimens intensiva propaganda mot Västtyskland. Den tyska förbundsrepubliken gjorde också sitt yttersta för att läka de djupa såren från den nazistiska ockupationen. Kanske är den tydligaste symbolen för försoningspolitiken från 1970, när den västtyske förbundskanslern Willy Brandt faller på knä framför gettomonumentet i Warszawa.

Den nuvarande polska regeringen känner rimligen till denna historia, men agerar som om den vore historielös. Genom att uppvigla antityska stämningar riskerar man att väcka historiska demoner till liv och rasera decennier av förtroendeskapande åtgärder.

Vad har då dagens Tyskland gjort för fel? Jo, haft den dåliga smaken att ställa bekymrade frågor om hur det nya styret i Warszawa behandlar den polska rättsstaten och landets medier.

Det är ett mycket viktigt ämne, som inte bara Tyskland intresserar sig för utan stora delar av EU och USA. Inte heller kan man betrakta det som en inrikespolitisk angelägenhet, i klass med förändringar av barnbidrag och skatter.

Samarbetet inom EU, Europarådet och Nato bygger på en gemensam kärna av demokratiska värderingar. Att undergräva dessa är per definition en angelägenhet för alla.

Den polska regeringen genomför nu i rekordtakt utrensningar i landets public service-medier. Och de begränsar sig inte till höga chefer, som ersätts med lojalt regeringsfolk. Kända polska nyhetspresentatörer och tv-profiler har de senaste dagarna blivit av med jobbet. I nästa våg riskerar samtliga journalister på de polska motsvarigheterna till SVT, SR och TT att sägas upp. Liknande utrensningar befaras på andra kulturinstitutioner med statlig finansiering i botten. Film, litteratur, teater – allt påverkas. De som inte dansar till regeringens påstått patriotiska melodi ska få svårt att verka.

Det uppseendeväckande är inte att Tyskland, som Polens viktigaste granne, reagerar skarpt mot utvecklingen, som även riskerar att få konsekvenser för det europeiska säkerhetssam­arbetet. Det förvånande är att många EU-länder är lama och sena i sina reaktioner.

Åtskilliga har tagits på sängen, trodde knappast att detta skulle kunna inträffa i ett av Europas viktigaste länder.

”Vår nya regering har med kraft tagit sig verket an”, skrev Adam Zagajewski, en av Polens mest namnkunniga författare och lyriker, i en nyskriven dikt på DN Kultur i går. Med dräpande sarkasm och ursinne belyste han regeringens attacker på landets liberala demokrati.

Den demokratiska försoning som Wladyslaw Bartoszewski vigde sitt liv för att åstadkomma klyver nu Polen mitt itu.

Läs mer. Fler krönikor av Peter Wolodarski