Sverige har fått en ny typ av entreprenörer. Deras affärs-idé går ut på att jaga rätt på de skattemiljoner som staten varje år delar ut till politiskt korrekta verksamheter.
Omfattningen av pengaflödet är det ingen som känner till. Bidragen består av tusentals småposter, som i sin tur inte kontrolleras av en myndighet utan av flera hundra.
Således var det en ren tillfällighet när jag nyligen upptäckte att organisationen Rättvisemärkt fått ett fast årligt bidrag på 1,6 miljoner kronor för sitt arbete med "etisk märkning" av produkter från utvecklingsländer. Pengarna kommer från statens budget och är ett resultat av höstens förhandlingar mellan regeringen, vänstern och miljöpartiet.
Rättvisemärkt leds av tv-kändisen Alice Bah, som tidigare var anställd som etikexpert på Skandia. Trots att föreningen har 18 medlemsorganisationer - som LO och Svenska kyrkan - står dessa för mindre än 20 procent av finansieringen. Resten måste skattebetalarna bidra med.
Vad är då Rättvisemärkts värdegrund?
Sista lördagen i november var Alice Bah talare vid manifestationen "En köpfri dag", som uppmanade svenskarna att inte handla något under 24 timmar för att "väcka eftertanke om våra konsumtionsmönster". Här ges en antydan om Rättvisemärkts ideologi. Men bygget har också klara protektionistiska drag.
För att passera genom organisationens nålsöga räcker det inte för producenter att garantera grundläggande mänskliga rättigheter, vilket är ett viktigt villkor. Företag som verkar i utvecklingsländer måste också betala "rättvisa" löner, ha "goda" arbetsförhållanden och "respektera" miljön.
Det kan låta bra tills man börjar fundera på vad dylika krav leder till.
Ofta heter det att lönerna i u-världen är för låga jämfört med våra. Men dessa länder har låga löner därför att de är fattiga. Normalt sett brukar dessutom de hårt kritiserade multinationella företagen betala sina anställda 10 procent mer än andra.
Om ersättningarna i de arbetskraftsintensiva industrierna höjs, kommer de fattiga länderna att förlora sin konkurrensfördel. Följden blir minskad försäljning på världsmarknaden och fördjupad misär.
Samma sak inträffar om vi försöker exportera svenska arbetsvillkor och miljökrav till exempelvis Bangladesh.
Som den ledande handelsprofessorn Jagdish Bhagwati påpekat är därför talet om "rättvisa" löner inget annat än en cynisk manipulation av våra egna moraliska instinkter. De som använder detta språkbruk skapar en illusion av att de hjälper männi-skor när de i själva verket försvårar deras liv.
Det står naturligtvis Alice Bah fritt att kalla sin protektionistiska verksamhet för "rättvis". Men vi andra bör vara på det klara med vad det egentligen handlar om - och inte tvingas betala för det via skattsedeln.