Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Räkna till tio innan du utlyser ett extraval

Det var då.
Det var då. Foto: Anders G Warne

Bra beslut behöver ofta få ta tid. Stefan Löfvens nyvalsbesked framstår mer och mer som ett stort misstag.

Sverige går mot ett extraval. Bara en gång tidigare i demokratisk tid, 1958, har något liknande skett. Regeringen Erlander hade då förlorat en avgörande omröstning i riksdagen om det framtida pensionssystemet.

Rimligen är nyval en sorts nödlösning – den vidtas när andra alternativ prövats och förkastats. Rimligen föregås beslutet av åtskilliga funderingar – det är en stor sak att dra igång valapparaten. Rimligen finns en plan för nyvalet – och vad för slags problem det syftar till att lösa.

Tage Erlander spelade högt. I extravalet 1958 gick Socialdemokraterna framåt, men i mandat blev det dött lopp mellan blocken. När riksdagen på nytt tog till ställning till pensionsfrågan 1959 vann den socialdemokratiska linjen, tack vare att en folkpartist lade ner sin röst.

Bra lag brukar ha tur. Och bra lag har i regel ordning på sina förberedelser.

Jag vet inte hur Stefan Löfven tänkte innan han bestämde sig för ett extraval. Jag vet inte heller hur länge han förberedde detta beslut. Det enda vi med säkerhet vet är att det som normalt ­verkar ”rimligt” i svensk politik inte längre är det – i alla fall inte just nu.

Avgörande besked har fått extremt kort hållbarhet.

I mitten av förra veckan stod Stefan Löfven tillsammans med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i Rosenbad och deklarerade att man går in i valrörelsen med regeringens nedröstade budget som grund. ”Det är ett starkt alternativ. Vi har tagit fram det tillsammans och vi går gärna till val på det igen”, sade statsministern. ”Väljarna vet vad vi vill göra och de vet vad de har möjlighet att rösta på”, lade Gustav Fridolin till och fortsatte: ”Vi söker mandat för att genomföra vår budget och göra verklighet av den politiska överenskommelse som våra två partier slutit för att modernisera Sverige.”

Det tog Stefan Löfven en dryg vecka att backa från beskedet. I torsdags meddelade statsministern att den nedröstade rödgröna budgeten inte längre är aktuell som ett valprogram, bara så där lite grann. Och det är inte heller säkert vilka rödgröna kompromisser från hösten som gäller. Handslaget om energin? Kan omprövas efter valet. Försvaret? Återstår att se. Vinst i välfärden? Inte ens ett ingångsvärde, tycks det som.

Tydligheten från presskonferensen med Fridolin i december är ersatt av svävande svar, trots att inget substantiellt hänt den senaste veckan.

Extravalet i mars framstår alltmer som ett högriskprojekt, som hastats fram i ett krisläge.

Den stora frågan är: Hur tänkte statsministern? Och vad tänkte de som gav honom råd? Trodde de att hotet om nyval skulle få oppositionen att gå regeringen till mötes?

Stefan Löfven har lång erfarenhet som facklig ledare, år då han hanterat såväl kriser som svåra förhandlingar. Även om det finns viktiga skillnader mellan politiskt och fackligt ledarskap är likheterna också betydande.

Kloka beslut behöver ofta tid. Särskilt i en kris är det viktigt att försöka förstå motparten och hålla kommunikationerna öppna; att agera i affekt är sällan en bra strategi.

Uppenbarligen missbedömde Löfven såväl Sverigedemokraterna som de borgerliga. Och han hade inte förberett sig för vad ett besked om extraval kräver.

Det är svårt att lasta Stefan Löfven för att den parlamentariska situationen är besvärlig – det insåg redan Fredrik Reinfeldt på valnatten när han meddelade sin avgång. Det går heller inte att ge Löfven skulden för att det parti han leder, Socialdemokraterna, har förlorat mycket av sin gamla styrka och stadga.

Den oordning som blivit tydlig för alla är del av en historisk försvagning, som var synlig också under Håkan Juholts och Mona Sahlins tid. Stödstrukturerna är bräckliga. Antalet erfarna tjänstemän är färre. Partiordföranden får inte den uppbackning som är nödvändig i ett krisläge.

Samtidigt faller ansvaret ytterst på ledaren. Det är han (i detta fall en han) som måste se till att beslut är väl beredda. Det är han som bär ansvar för strategiska vägval. Det är han som är både spottkopp och fana, för att citera den före detta statsministern Staaff.

Något har gått fundamentalt fel under den politiska hösten. Allt är inte Stefan Löfvens eller Socialdemokraternas ansvar, men mycket kunde ha gjorts annorlunda.

Framför allt kunde beslutet om nyval ha tänkts igenom, ordentligt. Och vår statsminister kunde ha påmint sig själv om den regel som de flesta lär sig redan som barn: när du blir riktigt arg, räkna först till tio innan du gör något.

Nu samlas Sverige till en 100 dagar lång valkamp, som i grunden inte tycks kunna förändra förutsättningarna att regera.

”Det är väldigt tydliga alternativ nu. Det är en stark budget, det är en stark politik. Jag går jättegärna till val på den”, sa Stefan Löfven på sin famösa presskonferens med Gustav Fridolin.

Upp flyga orden, tanken stilla står.

twitter.com/pwolodarski

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.