Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Raoul Wallenberg visade att det fanns ett annat Sverige.

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Under lång tid förteg det officiella Sverige Raoul Wallenbergs ­insatser. Hans 100-årsdag visar att det skett en viktig förändring.

Gå in på Youtube och se Barack Obamas hyllning av Raoul Wallenberg!

Det var i torsdags som den amerikanske presidenten oväntat uttryckte sin beundran för denne svensk, samtidigt som han framförde en hälsning till alla som samlats i Kulturhuset ­i Stockholm för att minnas honom:

”När judar i Budapest märktes med den gula stjärnan skyddade Raoul Wallenberg dem bakom det blåa och gula i den svenska flaggan. När de sändes med tåg mot läger drog han av dem. När de skickades på marscher mot döden följde han efter med mat och vatten som gav liv.”

Barack Obama pekade på det avgörande i Raoul Wallenbergs gärning, hur en enskild människas mod kan göra skillnad för andra. Sommaren 1944 valde den 31-årige svensken att ersätta en privilegierad hemmamiljö med ett Budapest där nazister och pilkorsare härskade. Wallenberg bröt mot regler och praxis för att uppnå ett enda mål: att rädda så många judar som möjligt undan förintelse. Hans beslutsamhet och fantasi skyddade tusentals, samtidigt som aktionen slutade i svenskens eget försvinnande.

Någon kanske tycker att Barack Obamas erkännande är en självklarhet. Men ofta måste just det självklara sägas för att vi ska kunna förstå, lära och dra slutsatser.

Under lång tid ville det officiella Sverige inte lyfta fram vare sig Raoul Wallenbergs gärning eller öde, förmodligen därför att minnet av honom grumlade bilden av den svenska utrikespolitiken både under och efter andra världskriget.

Wallenberg agerade på amerikanskt uppdrag med ett svenskt diplomatpass i handen. Han gick i närkamp med totalitarismen och visade att det fanns ett Sverige bortom den deklarerade neutraliteten. Häri ligger förmodligen den viktigaste förklaringen till varför hans öde beseglades.

Ryssarna, med Stalin i spetsen, betraktade honom som en amerikansk agent. Och ledningen på UD i Stockholm ville ogärna störa relationen till Moskva med tal om Wallenberg, vars insatser dessutom reste besvärliga frågor på hemmaplan om Sveriges förhållande till Nazi-Tyskland.

I den stora statliga utredningen ”Ett diplomatiskt misslyckande” (SOU 2003:18) konstaterar Ingemar Eliasson att den svenska utrikesledningen såg Wallenberg främst som en amerikansk angelägenhet. Det talas lätt nedlåtande i den biträdande polchefen Grafströms dagbok från 1944 om ”den unge Raul (sic) Wallenberg, som sändes ned för att med amerikanska pengar hjälpa de förföljda judarna”. En avgörande faktor var ”utrikesminister Östen Undéns, av allt att döma, totala brist på engagemang och intresse för Wallenberg-ärendet under åren före 1952”, sammanfattar Eliassons utredning.

När familjen Wallenberg ifrågasatte den officiella sovjetiska versionen från den dåvarande utrikesministern Vysjinskij blev Undén rasande: ”Tror ni att Vysjinskij ljuger? Men det är ju oerhört”, utbrast han vid en beryktad uppvaktning, som DN:s chefredaktör Herbert Tingsten ofta angrep i debatten.

Senare bekräftade Sovjetunionen att man inte talat sanning för Sverige.

Till skillnad från många andra länder förteg Sverige länge Raoul Wallenbergs exceptionella insatser. Det är betecknande att en diplomat som Sverker Åström, som var tongivande på UD decennierna efter kriget, över huvud taget inte nämner Wallenberg i sina memoarer. Hans namn skulle förtigas, hans insatser förminskas.

I den aktuella skriften ”Förintelsens röda nejlika” (Forum för levande historia) tar historikern Ulf Zander upp flera exempel på svenska politikers och debattörers förhållande till Raoul Wallenberg.

Olof Lagercrantz, en annan tidigare DN-chefredaktör, hävdade så sent som 1986 groteskt nog att Wallenberg var ofrivilligt offer för en kult, som syftade till att angripa Sovjetunionen:

”År efter år fortsätter heroiseringen av denne man, uppkallas gator efter honom, reser man statyer över honom, överräcker man till hans skugga städernas nycklar. Är det för att hålla minnet av förintelsen levande? Visst inte! Det hela har till enda syfte att hålla rysshatet vid liv. Historien är full av hjältar. Fanns det ingen som försökte hindra bombandet av Dresden eller Hiroshima? Låt honom eller henne träda fram” (Intervju i tidskriften Tiden 1986:3).

Så obehagligt kunde en uppburen svensk kulturdebattör och tidigare DN-chef uttrycka sig om Wallenberg för bara 25 år sedan.

Det var egentligen först när kalla kriget tog slut som Sveriges förhållande till andra världskriget kunde börja normaliseras. Att Göran Persson blev ­Socialdemokraternas ordförande bidrog starkt till förändringen. Persson hade aldrig tillhört den socialdemokratiska eliten i Stockholm utan kom utifrån.

Han såg det historiska såret och tillsatte Ingemar Eliassons utredning, och i samma veva framfördes en officiell ursäkt till Wallenbergs släktingar för Sveriges lama agerande.

Med Persson kom även upplysningsprojektet om Förintelsen, en normalisering av relationen med Israel och en årlig minnesdag då nazismens offer hedras.

Alliansregeringen har agerat i samma anda. I år uppmärksammas Raoul Wallenbergs 100-årsdag och utanför UD placeras om några månader konstnärerna Ulla och Gustav Kraitz minnesmärke – Wallenbergs attachéväska i brons – tack vare en donation av Marcus Storch. Det är en senkommen hyllning till en av de största svenskarna genom tiderna.

”När judar i Budapest märktes med den gula stjärnan skyddade Raoul ­Wallenberg dem bakom det blåa och gula i den svenska flaggan”, sade ­Barack Obama i sitt videotal i torsdags.

Så var det. Det fanns ett annat Sverige också under Förintelsen.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.