Peter Wolodarski: Riksbanken har blivit en stat i staten

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Sedan flera år har Riksbanken åsidosatt det mål som riksdagen en gång formulerade för penningpolitiken. Det är ett demokratiskt problem.

Sedan flera år har Riksbanken åsidosatt det mål som riksdagen en gång formulerade för penningpolitiken. Det är ett demokratiskt problem.

Kriser banar ofta väg för stora politiska förändringar. När Sverige åkte in i den ekonomiska väggen i början av 1990-talet omprövades många gamla så kallade sanningar.

Sverige gick från fast växelkurs till rörlig efter det misslyckade kronförsvaret hösten 1992. Budgetpolitiken stramades åt – ”ordning och reda” skulle skapas med hjälp av utgiftstak och överskottsmål. Inflationen, som varit hög sedan 1970-talet, skulle tryckas tillbaka, även om det kortsiktigt riskerade att ske till priset av högre arbetslöshet och svagare tillväxt.

Annons:

Om detta var de stora politiska partierna överens, precis som de var eniga om att göra om pensionssystemet och ansöka om svenskt medlemskap i EU. Krisen var så djup att man lyckades ta kliv framåt och samtidigt hålla varandra i handen.

Prisstabilitet – periodvis en från vänster bespottad term – blev nu normen för alla regeringar, oavsett om de var borgerliga eller socialdemokratiska.

Ett sätt att åstadkomma lägre och stabil inflation var att ge Riksbanken ett stort mått av självständighet och ett tydligt mål – det skulle skapa den trovärdighet som behövdes för att få ned inflationsförväntningarna. Den svenska centralbanken gick i praktiken från att ha varit en del av den politiska sfären till att bli en betydande maktinstitution i den ekonomiska politiken.

Riksdagen formulerade det övergripande målet – att hålla inflationen låg och stabil, medan Riksbanken fick det operativa ansvaret för att nå fram dit. Politikernas vardagliga räckvidd beskars.

Bakom dessa förändringar fanns en befogad skepsis mot hur det politiska systemet fungerade. Efter alla ekonomiska misslyckanden på 1970- och 80-talen växte det fram en samsyn om att dagspolitiken hade svårt att hantera långsiktiga frågor.

Det behövdes mer av stadga och rationalitet, resonerade man. Politikerna medgav indirekt att riksdagen var dålig på att stå emot kortsiktiga frestelser. Alltså infördes utgiftstak och överskottsmål i finanspolitiken. Alltså delegerades penningpolitiken till Riksbanken.

Den demokratiska motiveringen bakom denna nyordning var hela tiden att Riksbanken, trots stärkt makt, hade att rätta sig efter de övergripande mål som riksdagen formulerat. Finansutskottet skulle dessutom löpande kalla till sig chefer från banken till offentliga utfrågningar, där tjänstemännen fick förklara sitt agerande.

I ganska många år arbetade Riksbanken ungefär som politikerna en gång tänkt sig. Det såg också bra ut i svensk ekonomi, med hygglig tillväxt, låg inflation och en successivt fallande arbetslöshet. Den nya ekonomiska modellen verkade tjäna Sverige väl.

Det tycktes som om politikerna kunde delegera makt till centralbanken. Med ett klart mål för penningpolitiken var det möjligt att åstadkomma ett tydligt ansvarsutkrävande. Den ekonomiska politiken blev framgångsrik inom ramen för en demokratisk ordning.

Frågan är dock om samma sak kan sägas i dag.

Efter att finanskrisen bröt ut 2008 har Riksbanken allt mer börjat tumma på det inflationsmål på 2 procent man själv en gång preciserade – och det handlar inte om tillfälliga avvikelser.

Inflationen är sedan ett par år en bra bit under målet och resursutnyttjandet i ekonomin är lågt. På ren svenska betyder det att ekonomin skulle kunna stimuleras med lägre ränta, vilket pressar ned arbetslösheten utan att inflationsmålet på 2 procent äventyras.

Till skillnad från läget på 1970- och 80-talen finns i dag ingen målkonflikt mellan inflation och arbetslöshet, påpekade nyligen ekonomiprofessorn och direktionsmedlemmen Karolina Ekholm i ett tal.

En del kanske tror att Riksbanken, med nuvarande ränta på 1 procent, knappast kan göra mer för att få fart på ekonomin. Räntan är ju rekordlåg, heter det ofta. Men den som jämför med hur centralbankerna i USA, Storbritannien och euroområdet agerat ser hur mycket vår egen riksbank avviker uppåt – och att priset för detta är betydande.

Att Riksbanken systematiskt hållit en högre ränta än vad som krävs för att klara inflationsmålet skapar en betydligt högre realränta (nominell ränta minus inflation) än i till exempel euroområdet. 2011–2012 var skillnaden så mycket som ett par procentenheter. Den höga realräntan har hållit tillbaka efterfrågan i Sverige och tryckt upp värdet på kronan, vilket försvagat svensk export.

En talande bild av denna åtstramande linje är att arbetslösheten i Sverige är högre än i USA, Storbritannien och de flesta jämförbara länder i euroområdet. Tiotusentals svenskar går utan jobb på grund av Riksbankens penningpolitik.

Riksbankschefen Stefan Ingves erkänner inte öppet att han i praktiken övergivit inflationsmålet utan pekar på vad han i förlängningen tror är bra för Sverige. Ingves, och de andra i direktionens majoritet, oroar sig för hushållens skulder och vad som skulle kunna inträffa vid ett ras i bostadspriserna.

Samtidigt underkänner Riksbankens egen expertanalys talet om en bostadsbubbla. Och att förhindra uppbyggnaden av finansiella obalanser med hjälp av räntevapnet är dyrköpt – enligt Riksbankens egna modeller blir resultatet en väsentligt sämre ekonomisk utveckling och högre arbetslöshet. Effekterna på skuldsättningen är små men konsekvenserna för ekonomin och arbetslösheten betydande. Den låga inflationen bidrar i själva verket till att den reala skuldsättningen på sikt kan bli ännu högre.

Stefan Ingves har ett svagt stöd för sitt agerande bland erkända ekonomer och ställer Riksbanken i dålig dager internationellt. Man kan jämföra med centralbankerna i USA, Kanada och Storbritannien, som tydligt fokuserar på arbetslöshet och resursutnyttjande i ett läge där inflationshotet inte finns på kartan, trots att de liksom Riksbanken också har ansvar för den finansiella stabiliteten.

Men den allvarligaste invändningen mot Riksbankens agerande är inte ekonomisk utan demokratisk. Med vilken rätt formulerar tjänstemän – inte folkvalda – nya avvägningar i den ekonomiska politiken? Hur kan ett paradigmskifte inträffa utan att riksdagen tillåtits fatta ett enda beslut? Är det verkligen upp till enskilda statsanställda att bestämma att arbetslösheten ska vara högre, därför att bostadsmarknaden eventuellt är överhettad?

De politiker som på 1990-talet trodde att det gick att delegera tung ekonomisk makt till några ämbetsmän insåg inte vilka friheter dessa personer skulle ta sig.

twitter.com/pwolodarski

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

samer
Foto:Anette Nantell

 Hård kritik mot regeringen. Underlag till FN-rapport ”skönmålar Sverige”.

polismördare
Foto:Jason Farmer/AP

 Rörbomber och vuxenblöjor. Tusen poliser jagade misstänkte mördaren.

Ingen tror den består av så nyttiga ingredienser.  Riktig favorit. 132  4 tweets  127 rekommendationer  1 rekommendationer

 Vinnaren av ”Hela Sverige bakar”: ”Jag gillar hälsosamma bakverk.”

Annons:
ComhemModemSakerhet500
Foto: Magnus Hallgren DN:s reporter hackade sig in i Comhems modem på några minuter.

 Allvarligt säkerhetshål. Trots larm mörkades bristerna i mer än ett år. 328  46 tweets  270 rekommendationer  12 rekommendationer

 Lätt att ta över hemelektronik. DN styrde skrivare tre mil bort. 334  28 tweets  301 rekommendationer  5 rekommendationer

 Så lätt kan det hackas. Brister i Bredbandsbolagets modem. 974  135 tweets  787 rekommendationer  52 rekommendationer

 Tipsa DN om nyheter. Skriv till våra granskande reportrar.

 Barnhjärtkirurg på Skånes universitetssjukhus. Planerade privatklinik. 1  0 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: