Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Riksrevisionen är något annat än en pr-byrå.

Konstitutionsutskottet fick inte veta allt.
Konstitutionsutskottet fick inte veta allt. Foto: Lisa Mattisson

Söndagskrönikan. Granskningen av Riksrevisionen har avtäckt ett illavarslande mönster. Det skadar tilliten i samhället.

Riksdagens konstitutionsutskott avbröt i början av augusti semestern efter DN:s granskning av Riksrevisionen. Myndighetens ledning, de tre riksrevisorerna, kallades till offentlig utfrågning. Den pågick mellan klockan 11.30 och 14:00.

Redan klockan 16.00 höll utskottet en presskonferens. Där meddelande ordföranden och vice ordföranden att förtroendet för Riksrevisionen visserligen är skadat, men att det inte finns skäl att entlediga riksrevisorerna.

KU behövde alltså inte mer än två timmar för att komma fram till denna slutsats.

Det är mycket möjligt att utskottet i formell mening hade rätt. Ribban för att avsätta en riksrevisor ligger högt. I regeringsformen talas det om ”allvarlig försummelse”.

Detta har att göra med Riksrevisionens speciella roll i den svenska staten. Institutionen har ett i grundlagen skyddat oberoende och starkt mandat att granska andra myndigheter, inklusive regeringen. Det ska inte vara enkelt för politiker att ge sig på Riksrevisionen.

Men det utesluter inte att ansvariga politiker tar uppgifter om oegentligheter på allvar. Slutsatser behöver inte dras på ett par timmar.

Då, i början av augusti, hade bara riksrevisorn Susanne Ackum avgått. I veckan fick hon sällskap av Ulf Bengtsson, efter att DN ställt frågor om hans inblandning i Riksrevisionens granskning av Statens servicecenter – vars styrelse Bengtsson tillhörde innan han blev riksrevisor.

DN:s reportrar Mattias Carlsson och Mikael Delin, som ligger bakom granskningen, arbetade med dessa uppgifter redan i samband med KU:s utfrågning i augusti. Men det tog tid att få dem bekräftade.

När Ulf Bengtsson svarade på frågor i KU sade han inte ett ord om sin tvivelaktiga inblandning i granskningen av Statens servicecenter. Detta trots att han på grund av sin tidigare roll i myndigheten borde låtit tjänstemännen på Riksrevisionen få sköta granskningen i fred. Under KU-utfrågningen beklagade han i stället sin roll i ett snarlikt jävsärende som DN avslöjade i juni – granskningen av länsstyrelsen i Skåne.

Ledamöterna i konstitutionsutskottet borde rimligen känna sig lurade. Här kallar de riksrevisorerna till förhör, har rätt att förvänta sig ärliga och heltäckande svar. Och så kan utskottet i efterhand konstatera att man inte fått rättvisande besked.

Att den kvarvarande riksrevisorn Margareta Åberg, som är administrativt ansvarig på myndigheten, inte tycks förstå vikten av oberoende och integritet är kanske talande.

Margareta Åberg, som är kvar som riksrevisor, visste att Ulf Bengtsson varit inne och petat i granskningen av Statens servicecenter. Han lämnade synpunkter till henne, som var ansvarig för frågan. Inte heller hon tog upp saken för KU.

Åberg ägnar nu dagarna åt att i nära samvaro med pr-företaget Gullers grupp försöka återupprätta förtroendet för Riksrevisionen. Tjänsterna som kommunikationschef och pressekreterare på myndigheten är inte längre besatta av anställda på Riksrevisionen utan av externa pr-konsulter – som har ett kundförhållande till myndigheten.

Det är inte fel av offentliga institutioner att ta hjälp av företag. Men Riksrevisionen är inte vilket statligt verk som helst. Det ska fungera som ett slags föredöme för alla andra i staten. Därför måste ledningen vara särskilt omdömesgill.

Den som ringer Riksrevisionen ska inte komma till anställda på pr-företaget Gullers grupp, lika lite som den som ringer Högsta domstolen, Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern. Att den kvarvarande riksrevisorn Margareta Åberg, som är administrativt ansvarig på myndigheten, inte tycks förstå vikten av oberoende och integritet är kanske talande, mot bakgrund av allt som kommit fram om Riksrevisionen.

Skenrekryteringar, granskningsrapporter som hamnar på villovägar, jävsliknande förhållanden. Det är ingen vacker bild som tonat fram under sommaren.

Under KU-utfrågningen i augusti försvarade sig riksrevisorerna med att man velat stärka verksamhetens effektivitet och kompetens, och att man egentligen bara gjort sig skyldig till formaliafel. Underförstått: mindre besvärande.

Men som statsvetarprofessorn Bo Rothstein påpekat i Göteborgs-Posten träffar denna analys fel. Det är en avgörande skillnad mellan hur man beter sig i privat och offentlig sektor. Sverige har ett i internationella sammanhang mycket högt förtroende för offentliga institutioner – denna samhälleliga tillit fungerar som ett slags guldreserv för oss. Den måste bevakas och vårdas, så att värdet inte minskar.

Känslan av hög kvalitet i statsförvaltningen är nära förknippad med tron på den oväldige och saklige tjänstemannen. Tillsammans tjänar detta som fundament för en välfungerande demokrati och marknadsekonomi.

Bo Rothstein skriver träffande: ”En riksrevision som sätter ekonomisk effektivitet före grundlagens principer om likabehandling och opartiskhet är en för landets såväl ekonomiska som sociala välstånd skadlig verksamhet.”

Riksrevisionen måste fungera på ett annat sätt än en pr-byrå.

Läs mer. Peter Wolodarski
Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.