Signerat

Peter Wolodarski: Saudiarabien begär respekt för piskrappen

Raif Badawis hustru Ensaf Haidar i en manifestation i kanadensiska Montreal.
Raif Badawis hustru Ensaf Haidar i en manifestation i kanadensiska Montreal. Foto: Clement Sabourin

En usel utrikespolitisk hantering har växt till en större kris. I den går det bara att ta ställning för de mänskliga rättigheterna.

Raif Badawi fördes från fängelset till torget i hamnstaden Jeddah. Fredagsbönen hade just avslutats. Där, mitt i stadens hjärta, mottog han femtio piskrapp.

Raifs fötter och ben satt fast i bojor, men ansiktet var synligt. Han skrek inte utan var tyst medan piskrappen ven.

Så berättar vittnen som av rädsla för repressalier uttalat sig anonymt för nyhetsbyrån AP.

I 15 minuter pågick den saudiska regimens bestraffning. Flera hundra människor tittade på.

Raif Badawis ”brott”? Han hade kritiserat Saudiarabiens prästerskap på sin egen liberala blogg. I maj förra året dömdes han till tio års fängelse och 1.000 piskrapp – samt motsvarande ett par miljoner kronor i böter.

I början av detta år utdelades de 50 piskrappen. Amnesty international larmade då om att 31-årige Raif Badawi, som har tre små barn, skulle drabbas av ytterligare 50 piskrapp per vecka under de närmaste 20 veckorna.

En global kampanj utlöstes och Saudiarabien mottog hård internationell kritik, bland annat från Sveriges utrikesminister Margot Wallström.

”Bloggaren Raif Badawi piskades i dag i Saudiarabien. Detta grymma försök att tysta moderna former av yttranden måste stoppas”, twittrade Wallström efter att barbarerna gett sig på Badawi i Jeddah.

De resterande piskrappen har skjutits upp flera gånger av ”medicinska skäl”.

I riksdagens utrikespolitiska debatt en månad senare kom ämnet upp igen. Utrikesministern lade då till att den saudiska regimen ”kränker kvinnors rättigheter”, ”piskar bloggare” och har en kungafamilj med ”absolut makt”.

Problemet för Wallström och regeringen Löfven är inte att de står upp för mänskliga rättigheter.

Dessa konstateranden har retat upp Saudiarabien, som nu är på god väg att straffa Sverige med olika medel.

Men låt det stå fullständigt klart: inget av det Margot Wallström sagt är osant. Inte heller ska hon behöva skämmas eller be om ursäkt för att hon tar parti för en samvetsfånge mot en av världens mer hårdföra och auktoritära regimer. Jorden skulle vara en bättre och säkrare plats om fler utrikesministrar visade den typen av mod.

Problemet för Wallström och regeringen Löfven är inte att de står upp för mänskliga rättigheter, utan deras hantering av internationella relationer.

Att världen är full av antidemokrater, hycklare och cyniker – även svenska sådana – är knappast en nyhet. Om man inte vill isolera sitt land från allt obehagligt som pågår, då måste man också förhålla sig till diplomatins spelregler och anpassa sig till vissa realiteter.

Saudiarabien hade förmodligen kunnat leva med piskrappsfördömandet från Sverige – liknande kritik har kommit från andra länder. Det speciella denna gång var att debatten kombinerades med en usel beredning av det militära samförståndsavtalet med Saudiarabien.

I över en månad har statsminister Stefan Löfven lämnat fältet fritt för spekulationer och splittring. Saudiavtalet har tillåtits bli en smärtsam följetong, ungefär som om det handlade om vilken inrikespolitisk stridsfråga som helst.

Regeringen verkade över huvud taget inte förstå att deras interna oreda skulle få utrikespolitiska konsekvenser.

Men Saudiavtalet är inte som marginalskatten eller stupstocken i sjukförsäkringen. Det är inte vilken rödgrön röra som helst. Saudiavtalet berör förhållandet till Gulfregionens mäktigaste land och i förlängningen en av världens mäktigaste islamiska stater.

I dialogen med Riyadh ska Sverige aldrig kompromissa i synen på mänskliga rättigheter, men det finns inget skäl att bete sig som utrikespolitisk klåpare.

Tvärtom. Det är extra viktigt att hantera relationen professionellt för att ha utrymme till kritik i frågor om mänskliga rättigheter.

Saudiavtalet borde ha avslutats utan buller och bång, och i dialog med regimen (det är detta vi har diplomater till). I stället fick vi en inrikespolitisk lekstuga, som bara bidragit till en känsla av förnedring i Riyadh.

Nu är krisen ett faktum och saudierna på krigsstigen. Sverige är, som en diplomat träffande uttryckte det, både tillräckligt stort och tillräckligt litet för att tjäna som statuerande exempel.

Ambassadörer kallas hem, affärs­visum uteblir, kontrakt avslutas. Genom att markera stenhårt skickas en signal till andra länder: vad ni än gör, följ inte svenskarna i spåren.

Krisen kommer att ebba ut, men risken är att vi bara sett början på problemen. Torsdagens hårda uttalande från islamiska samarbetsorganisationen OIC, som företräder 57 stater, visar vilka stämningar som piskats upp mot Sverige av saudierna.

”I sina kommentarer förödmjukade Wallström Saudiarabien och dess sociala normer, juridiska system och politiska institutioner”, skriver OIC på sin hemsida.

I uttalandet kokas regimkritik ihop med påstådd islamkritik. Sprider sig den vrångbilden hamnar Sverige mitt i den internationella korselden, där såväl stater som extremister rör sig.

Där har exempelvis Danmark befunnit sig, under den så kallade karikatyrkrisen, och det tvingade regeringen Fogh Rasmussen halvt på reträtt.

Sverige ska aldrig någonsin ursäkta sin syn på saudiska piskrapp. Men det finns ingen anledning att bidra med ytterligare bränsle på den utrikespolitiska brasan.

Det brinner onödigt mycket redan.