Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Ska Jalta åter symbolisera sveket?

Med hot, lögner och militärt skrammel ger sig Ryssland på ett grannland. Resten av Europa kan inte förbli passiv åskådare.

För vissa är Jalta en exklusiv turistort, Krimhalvöns pärla som med skicklig hand kan utvecklas till Östeuropas Nice. Här finns mycket som semester­resenären önskar sig: stränder, berg, palats. Det var i dessa trakter som Tjechovs ”Damen med hunden” flanerade, till följd av Katarina den storas erövring från det Osmanska riket ett sekel tidigare.

För andra är Jalta framför allt platsen för ett historiskt svek. Det var i tsarens sommarpalats Livadia som Churchill, Roosevelt och Stalin delade upp ­Europa under andra världskrigets sista år.

Friheten förhandlades bort för en rad nationer. Moskva expanderade sin makt västerut. Det skulle dröja ända till 1979, då påven Johannes Paulus II besökte Polen, innan någon på allvar gjorde upp med Jaltakonferensens logik.

Den polske dissidenten Adam Michnik har påpekat att det var en enastående känsla att uppleva hur samhället frigjorde sig från apati och fruktan. Miljontals människor återgavs hopp. Påven talade om nödvändigheten av ett nytt Europa som innefattade ett fritt Polen.

”Han gjorde slut på andan bakom överenskommelsen om delningen av Europa i Jalta 1945. Det var särskilt i detta ögonblick i påvens tal som det polska samhället blev varse sitt eget ansikte”, har Michnik skrivit.

Är apatin och fruktan på väg tillbaka in i europeisk politik? Dagens folkomröstning om Krim bör nog ses för vad den är: en maktmanipulation som är tänkt att befästa den ryska aggressionspolitiken mot Ukraina. Med hjälp av lögner, propaganda och truppförflyttningar ska en bit av Europa åter kunna slukas av en stormakt. Våldet är inte långt borta, rädslans retorik en del av dramat.

”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, för att citera den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz.

Själva folkomröstningen är naturligtvis bara ett pro forma-drag av Putin; ett propagandanummer som ska ge sken av demokratisk legitimitet. Folkrättsligt finns inget stöd för att Krim på detta sätt ska kunna bryta sig loss från Ukraina, lika lite som några områden i Österbotten med svensk koppling plötsligt skulle kunna kapa banden till Finland.

Att demokratiska frågor är av begränsat intresse för Moskva står klart. Redan innan några röster räknats har man i ord och handling försökt frånta Kiev rollen som Krims internationellt erkända centralmakt. Det är över huvud taget oklart om Ryssland ser Ukraina som en legitim stat; i veckan satte Vladimir Putin frågetecken för om Ukrainas utträde ur Sovjetunionen var lagligt.

Man skulle kunna bortse från folkomröstningscharaden om det inte vore för att den kan få otäcka konsekvenser för miljontals människor.

Författaren och journalisten Anne Applebaum, som är aktuell med boken ”Järnridån” (Albert Bonniers förlag), ser skrämmande likheter med hur ­Sovjetunionen steg för steg lade delar av Öst- och Centraleuropa under sig efter andra världskriget.

Ryssarna har på Krim skapat alternativa polisenheter som nu letar efter ”fiender” att förhöra, trakassera och arrestera. Man lägger beslag på ukrainsk egendom och tar kontroll över tv-sändningarna – en taktik som hämtad ur 1945 års manus, påpekar Applebaum.

Om Moskva stannar vid Krim återstår att se. Med samma oblyga argumentation – ”vi ska försvara etniska ryssars intressen” – finns större ytor som Putin kan tänkas vilja ta kontroll över. Betydligt fler områden än i Ukraina riskerar att bli återförda till ”moderlandet”; de flesta forna sovjetrepubliker rymmer i dag ryska minoriteter.

Det demokratiska Europa kan inte nöja sig med att skarpt protestera mot Ryssland. Om Putin tror att han kan bete sig som sina företrädare efter ­andra världskriget, då borde EU och USA tvinga honom tillbaka till 2000-talets realiteter.

Svaret är inte våld utan finansiella motåtgärder. Det måste kosta att ge sig på ett grannland.

Dagens Ryssland är sammanvävt med den globala ekonomin. Den ryska eliten flyger förhållandevis fritt mellan Moskva och London och kan däremellan göra avstickare till Côte d’Azur och Val d’Isère. När eliten själv får välja står södra Frankrike högre i kurs än ett av Sovjetåren förfallet Krim.

Det är dags att Putin och hans politiska och ekonomiska allierade förstår att deras livsstil påverkas av aggressionspolitiken. EU borde överväga riktade sanktioner mot Putins kleptokrater och införa visumförbud för dem som står Kreml nära. Konton bör frysas och London göra upp med stadens rykte som en central för penningtvätt, inte minst från företagsstölder i Ryssland (som en bonus kommer den överhettade fastighetsmarknaden i den brittiska huvudstaden att dämpas).

Därtill borde Europa en gång för alla se till att bryta beroendet av rysk gas. Planer på att kunna importera skiffergas från USA bör skyndas på, kärnkraftsavvecklingen i Tyskland omprövas.

Ukraina kommer inte att kunna försvaras militärt av EU. Men unionen borde göra en maximal ansträngning – ett slags Marshallplan – för att hjälpa regeringen i Kiev ur landets ekonomiska kris.

Jalta och Krim blev ett svek för stora delar av Europa 1945. Vi har rimligen lärt oss något sedan dess.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.