Signerat

Peter Wolodarski: Ska vi tacka Stalin för Europas frihet?

Jalta på Krim 1945. Europas framtid ritas upp av Churchill, Roosevelt och Stalin.
Jalta på Krim 1945. Europas framtid ritas upp av Churchill, Roosevelt och Stalin. Foto: AP / TT /

70 år efter Nazitysklands kapitulation pågår försök att omtolka andra världskriget. Det är en historierevisionism som har otäck bäring på vår tid.

Makten över historieskrivningen är också makten över samtiden. Hur vi tolkar det förgångna påverkar hur vi uppfattar nuet.

När Vladimir Putin blev Rysslands president år 2000 hade de flesta ryssar en negativ bild av Josef Stalin. Så är det inte längre. Efter systematiska försök att återupprätta hans namn är opinionen mer blandad. I stället för att tala om totalitarism, terror och massmord lyfter medier och historieböcker fram en annan sida av den sovjetiske diktatorn.

Ledaren som besegrade Nazityskland i det ”stora fosterländska kriget”. Ledaren som industrialiserade Sovjet­unionen. Ledaren som återgav det forna ryska imperiet sin politiska och territoriella ställning.

Så har det låtit de senaste åren från det officiella Ryssland, inte minst från Putin själv, samtidigt som miljontals mördade förbisetts.

Så kommer det sannolikt också att låta den 9 maj på årsdagen av Nazitysklands kapitulation. I år är det 70 år sedan krigsslutet och Putin laddar för ett monumentalt firande om ett par veckor. Stats- och regeringschefer från ett 60-tal länder är inbjudna till Moskva, men de flesta västliga ledare har tackat nej.

Bakgrunden är lika självklar som beklämmande: det går inte att fira segerdagen 1945 med ett Kreml som samtidigt bekrigar ett grannland. Ukraina är inte Rysslands egendom. Ukraina är en självständig nation som har rätt att göra sina egna val, oavsett vad Moskva anser om saken.

Att Putin parallellt försöker skriva om historien säger mycket om hans världsbild. Han accepterar i grunden inte den säkerhetsordning som skapades efter Sovjetunionens upplösning. Han betraktar, i likhet med Josef Stalin, betydande landområden bortom Rysslands gränser som en del av Moskvas ”intressesfär”.

Det är i denna kontext som en av årets mest skruvade debatter har satts i gång i Sverige. I Aftonbladet skrev tidningens kulturchef Åsa Linderborg i veckan ännu en artikel om Sovjetunionens betydelse för segern över Nazityskland. Tidigare har även Jan Guillou vevat i samma riktning.

Temat kan verka harmlöst. Ingen seriös svensk debattör eller historiker ifrågasätter att Röda armén spelade en mycket viktig roll när Nazityskland krossades. Miljontals soldater offrades på vägen, många av dem för övrigt från dagens Ukraina.

Problemet med Linderborgs kampanj är inte att hon påpekar det självklara – de allierade i väst behövde Stalin för att kunna besegra Hitler. Det obehagliga med hennes inlägg är att hon går mycket längre än så.

I likhet med nutidens ryska historierevisionister tiger hon om några av de mest avgörande fakta om andra världskriget, som har otäckt bäring på dagens säkerhetspolitiska situation.

För det första: hur startade kriget? När Putin talar om det ”stora fosterländska kriget”, då börjar tide­räkningen inte med anfallet mot Polen i september 1939. Nej, kriget inleds i stället 1941 när Hitler går till attack mot Ryssland.

Polens lidande angår inte Putin, och det tycks heller inte intressera Åsa Linderborg. I veckans artikel ignorerar hon Sovjetunionens och Nazitysklands gemensamma angrepp på Polen, från öst respektive väst.

I ett hemligt protokoll till Molotov-Ribbentrop-pakten, som ingicks i augusti 1939, gjorde Moskva och Berlin upp om hur de skulle dela Europa mellan sig.

Polen skulle tas över och styckas upp. Två totalitära stater gick till attack – och resten av världen tittade på. Efter en massiv septemberkampanj konstaterade den sovjetiske utrikeskommissarien Molotov stilenligt att Polen hade ”upphört att existera”.

I linje med Molotov-Ribbentrop-pakten fick Stalin fritt spelrum när han attackerade Finland, de baltiska staterna och Rumänien. Och på motsvarande sätt kunde Hitler, utan invändningar från Moskva, gå in i Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike.

Först när Nazityskland överraskande bröt avtalet med Sovjetunionen 1941 ändrade Stalin politik. Från den dagen sammanföll hans mål delvis med de allierades.

Nu i vintras gick rehabiliteringen av Stalin ett steg längre när Vladimir Putin försvarade den ödesdigra Molotov-Ribbentrop-pakten. Det är möjligen följdriktigt för en person som kallat Sovjetunionens sammanbrott för 1900-talets ”största geopolitiska katastrof” och som själv annekterat Krimhalvön.
Mindre begripligt är varför samma grumliga tänkande ska infektera den svenska offentligheten.

Problemet är dessutom inte bara förfalskningen av hur kriget började, utan även beskrivningen av hur det slutade.

Segern över Nazityskland gav fred i Europa, men det skedde till ett pris som blev högt för åtskilliga länder.

Polackerna vet, även om de inte var ensamma om sitt öde i Öst- och Centraleuropa. När Polen befriades skedde det helt på Sovjetunionens villkor. Landets självständighet förhandlades bort av de allierade under fredskonferenserna i Teheran och i Jalta. Gränser ritades om, en prokommunistisk regim installerades och den legala regeringen sveptes bort.

Personer som betraktades som ett hot mot den nya ordningen skickades till Gulag. I det slutliga slaget under Warszawaupproret 1944 lät Röda armén nazisterna krossa den polska motståndsrörelsen. Minst 150.000 civila miste livet. Stalins efterkrigstidsstrategi var tydlig – Polen skulle inte kunna sätta sig emot Sovjetunionen.

Han lyckades, och polackerna tvingades leva med konsekvenserna ända till 1989.

Den som försöker återupprätta Stalin avslöjar inte bara något om sin syn på mänskliga rättigheter. I botten finns också frågan om enskilda staters självständighet och vilka medel som Moskva ska kunna tillgripa för att uppnå såväl ideologiska som strategiska mål.

Den frågan är skrämmande aktuell i dag.

Läs mer. Fler krönikor

• Peter Wolodarski: Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg? Det är slut på nedskärningar och illa genomtänkta omstruktureringar. Läs söndagskrönikan från den 11 april

• Fler nyhetskrönikor av Björn af Kleen, Hanne Kjöller och DN:s andra krönikörer.