Sverige har i dag en statsskuld på 1.067 miljarder kronor. Om den plötsligt ska öka med 10 procent bör en sådan förändring rimligen föregås av analys, debatt och demokratisk förankring. Att spä på skulden med 100 miljarder kronor är ingen liten sak utan väcker flera principiella frågor. Är det befogat att låna mer? Vem ska fatta beslutet? Och vad ska pengarna användas till?
Om finansminister Anders Borg velat låna kapitalet hade oppositionen ställt honom till svars. Han hade fått förklara sig i riksdagen och redovisa ett utförligt underlag. Men när Riksbankens direktion plötsligt beslutar att göra samma sak, då uppstår märkligt nog ingen offentlig debatt.
Det var i onsdags som Riksbanken oväntat meddelade att man vill utöka sin valutareserv med motsvarande 100 miljarder kronor, från ungefär 300 till 400 miljarder. Pengarna begär Riksbanken från Riksgälden, som får i uppdrag att låna beloppet på marknaden. Därmed ökar den svenska statsskulden med lika mycket, det vill säga ungefär 10 procent. Det är dessutom andra gången detta sker – senast var 2009.
Syftet är enligt majoriteten i direktionen (två ledamöter har reserverat sig) att rusta sig för en krissituation, i vilken svenska banker får svårt att låna exempelvis dollar på den internationella kreditmarknaden. Det inträffade efter Lehman Brothers krasch hösten 2008 och Riksbanken bistod då med så kallat likviditetsstöd.
Men valutareserven som användes den gången finns fortfarande kvar, och kan självfallet utnyttjas om det oväntade skulle inträffa igen. Problemet för Riksbanken är att man inte övertygande visar varför man behöver ytterligare 100 miljarder kronor (totalt 200 miljarder på tre år) till eventuella krisinsatser. Det aktuella beslutsunderlaget är både tunt och motsägelsefullt.
För det första publicerade Riksbanken nyligen sin sedvanliga rapport om den finansiella stabiliteten, där det slås fast att de svenska storbankernas ”motståndskraft är god”. Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank har ägnat de senaste åren till att rusta sig mot nya ekonomiska oväder. Riksbankens egen stabilitetsanalys talar alltså för att riskerna är väsentligt mindre i dag än hösten 2008. Bankernas likviditet är bättre, det egna kapitalet större och problemet Baltikum mindre.
För det andra är det svårt att motivera en så kraftig ökning av valutareserven, även om man på oklara grunder tror på större risker i banksystemet. Det scenario Riksbanken skisserar är extremt osannolikt och inbegriper dessutom ett läge där staten – inte bankerna – är i störst behov av lån. Om någon bör bygga upp en krigskassa är det regeringen, inte Riksbanken.
Smäller det i den svenska ekonomin kan man onekligen fråga sig varför Riksbanken ska ha första tjing på 100 miljarder kronor. För staten finns en rad tänkbara saker som pengarna skulle kunna användas till.
Riksbanken, å sin sida, har inga svårigheter att vid behov fylla på valutareserven. När det behövs mer pengar kan Riksgälden, som sköter statens upplåning, inom tio dagar få fram mer kapital. Sverige har ända sedan finanskrisen bröt ut haft ett högt internationellt förtroende, och den ränta staten betalar är rekordlåg. Det finns inget tungt skäl till att just Riksbanken ska bygga upp väldiga reserver, vilket i onödan spär på statsskulden och kostar skattebetalarna ungefär 200 miljoner kronor extra om året.
Så varför vill Riksbankschefen Stefan Ingves bunkra kapital?
Det är svårt att se hans agerande som något annat än uttryck för ett maktspel. Precis som i räntepolitiken vill Ingves visa att det är han som bestämmer. Han tänker inte be Riksgälden att fylla på valutareserven, den dagen pengarna behövs, utan försöker samla i sin egen lada inför den stora svälten. En oberoende centralbankschef ska inte behöva gå med mössan i hand till andra delar av staten, lyder den outtalade argumentationen.
Detta är idén om en självständig riksbank driven till sin extrem. Dessvärre avspelar den ett större problem med Riksbanken under Stefan Ingves.
Den svenska centralbanken har blivit alltmer egenmäktig och bunkerartad. Ingves agerar som om han rapporterade till någon högre helig makt.
I räntepolitiken har han steg för steg fjärmat sig från det uppdrag som riksdagen gett honom, det vill säga att hålla prisökningarna i schack. Inflationsmålet på 2 procent är i praktiken överspelat och i stället sätts räntan utifrån en diffus oro för hushållens skuldsättning.
Ekonomer kan diskutera om detta är rätt prioritering. Men det är demokratiskt uppåt väggarna att denna förändring inträffat utan att riksdagen fattat ett enda beslut.
Samma sak kan sägas om valutareserven. Man kan diskutera hur stor den ska vara. Men det är demokratiskt tvivelaktigt att fyra personer i Riksbankens direktion, som inte är folkvalda, utan vidare kan öka Sveriges statsskuld med 10 procent. Inte ens Europeiska centralbanken, som skapades med självständiga tyska Bundesbank som modell, har en sådan långtgående befogenhet.
Till saken hör att ekonomiprofessorn Harry Flam just nu leder en utredning som ser över Riksbankens valutareserv och storleken på det egna kapitalet. Uppdraget väntas redovisas i början av nästa år.
I stället för att invänta Flams slutsatser väljer Riksbanken att föregå utredningen och bunkrar upp 100 miljarder i valven på Brunkebergstorg. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att finansminister Anders Borg i fredags gick ut och välsignade åtgärden, trots att Flams utredningsarbete befinner sig i slutstadiet.
Borg och Ingves tycks ha delat upp riket mellan sig och struntar i sedvanliga demokratiska processer. Men medan finansministern åtminstone behöver stöd i riksdagen formulerar Ingves egna mål för verksamheten utan någon politisk förankring att tala om.
Det är ett maktfullkomligt agerande som underminerar stödet för den i grunden goda idén om en självständig riksbank.