Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Sveriges utrikespolitik spelar Putin i händerna

Ensam är inte stark.
Ensam är inte stark. Foto: Lotta Härdelin

Söndagskrönikan. Ryssland bekrigar ett grannland – och på hemmaplan mördas Putins kritiker. Behovet av en samlad europeisk motkraft har sällan varit större.

Varför denna besynner­liga retorik, som framstår som ett rossligt eko från svunna tider?

Europa går just nu igenom sin allvarligaste säkerhetspolitiska kris på ett kvartssekel. I Sveriges närhet pågår ett krig, framdrivet av Ryssland. Ukraina är på väg att söndras.

Hur konflikten slutar vet ingen – det finns en risk att stridigheterna sprider sig och hotar freden kring Östersjön.

I detta läge väljer den svenska regeringen att iscensätta en offensiv runt om i världen där det förkunnas att svensk utrikespolitik är ”oberoende”. PR-ansträngningarna är så pass långtgående att ambassadlogotyper byts ut och pryds med denna slogan.

Syftet är både ideologiskt och taktiskt: dels försöker utrikesminister Margot Wallström knyta an till vad hon uppfattar som arvet från Olof Palmes dagar, dels ingår kampanjen i Sveriges försök att säkra en plats i FN:s säkerhetsråd 2017–2018. I den offensiven ska en rad tvivelaktiga stater, inte minst i Afrika och Latinamerika, charmas. De gillar att höra länder som förkunnar att de inte är beroende av ”västliga stormakter” (symptomatisk nog skrivs inget om ”feministisk” utrikespolitik på ambassadloggorna – det budskapet är mindre uppskattat där Sverige jagar FN-röster).

Talet om oberoende utrikespolitik kan verka meningslöst med tanke på hur inbäddat Sverige är i EU-samarbetet. Vi ingår sedan 20 år i en politisk union. Vårt utrikespolitiska beroende av Bryssel kan aldrig tänkas bort, oavsett vad regeringen försöker påskina. Lojaliteten med den gemensamma europeiska linjen är inskriven i fördrag.

Samtidigt har ord betydelse. Försöken att framställa Sverige som en fristående röst kan inte viftas bort. De noteras och får konsekvenser.

Det bästa sättet att förstå Sveriges position är att ställa sig frågan: Skulle vi själva uppskatta om ett annat EU-land agerade på motsvarande sätt?

Säg att Tyskland, mitt i denna säkerhetspolitiska kris, förkunnade att man bedriver en ”oberoende” utrikes­politik. Säg att Tyskland, som del i en FN-kampanj, underströk att man står fri från andra europeiska stater. Hur skulle resten av Europa reagera då?

Sannolikt med stor oro. ”Putin skulle älska om alla EU-medlemmar hade en ’oberoende’ röst”, skrev i veckan den mångårige svenska diplomaten Sven-Olof Petersson syrligt på Twitter. Han jobbade nära utrikesminister Anna Lindh och var länge chef för den svenska EU-representationen i Bryssel.

Ända sedan Vladimir Putin startade kriget i Ukraina har han försökt att splittra EU. Kreml vill inget annat än att Europas utrikesdepartement ska tala i mun på varandra. Ryssland vill inte möta en enad politisk front, utan försöker med olika medel motarbeta den gemensamma utrikespolitiken. Länder som Grekland, Cypern och Ungern knuffas åt Moskvas håll, samtidigt som allianser knyts med Europas höger­populister. Allt i syfte att söndra.

Om Tyskland, eller något annat viktigt EU-land, började distansera sig från den gemensamma linjen skulle Sverige garanterat tillhöra kritikerna. Vi skulle larma och vädja till Berlin att se till hela Europas intresse.

Men nu ställer inte Tyskland till med problem – tvärtom. Utrikesminister Frank Walter-Steinmeier betonade ny­ligen att landet bara kan agera effektivt internationellt inom ett europeiskt ramverk. Berlins stöd för den gemensamma utrikespolitiken är bergfast, särskilt i ett krisläge. För Tyskland är detta lika mycket en självisk som solidarisk handling. Båda saker hänger ihop.

Desto mer obegripligt blir därför det återuppståndna svenska solospelet inom utrikespolitiken. Inte sedan det kalla kriget har regeringen använt en liknande retorik, samtidigt som man gör opåkallade markeringar mot Nato. Och allt detta utan bred förankring i riksdagen.

Vad är det som pågår? Det är svårt att se det politiska spelet som något annat än ett oblygt försök att kampanja för en plats i FN:s säkerhetsråd, utan hänsyn till de utrikespolitiska behoven i Sveriges närhet.

Det är som om kriget i Ukraina inte pågick. Det är som Ryssland inte försökte splittra Europa. Det är som om Sverige sedan 20 år inte var medlem i EU.

Talet om ”oberoende” skadar inte bara svenska säkerhetspolitiska intressen. Det innebär också att vi öppet utmanar den lojalitet mot EU:s gemensamma linje, som vi ålagt oss i fördrag. Om Sverige hamnar i säkerhetsrådet kommer vi att behöva förankra vårt agerande i EU-kretsen.

FN-kampanjen är dessutom allt annat än oberoende. Eftersom världssamfundet rymmer såväl demokratier som diktaturer tvingas Sverige söka stöd från en rad tvivelaktiga stater. Det riskerar att kompromettera vår utrikespolitik och försvaga den svenska rösten för demokrati och mänskliga rättigheter.

Jakten på en FN-plats gör oss beroende, alldeles oavsett om vi avstår från de mutor och det fulspel som brukar vara legio i dessa sammanhang.

Nu verkar sannolikheten att Sverige ska lyckas begränsad. I Europa konkurrerar vi med både Italien och Nederländerna. Och senast Sverige gav sig på en FN-kampanj i rådet för mänskliga rättigheter hamnade vi sist i omröstningen, till och med efter Grekland.

Men oavsett utgången måste grundfrågan ställas: Varför denna besynnerliga retorik, som framstår som ett rossligt eko från svunna tider?

Det hänvisas i debatten till Olof Palme. Men om det pågått ett krig på andra sidan Östersjön under hans statsministerperiod hade han knappast ägnat tid åt att kampanja i Afrika och Latinamerika för en plats i FN, som på grund av Rysslands vetoröst är fullständigt handlingsförlamat.

Palme var i grunden Europavän. Han skulle nog, i likhet med Anna Lindh under kriserna på Balkan, ha ägnat sin kraft åt att stärka de gemensamma europeiska ansträngningarna för att förhindra ytterligare aggressioner.

Sverige kan aldrig vara neutralt när ett annat land utsätts för väpnade angrepp. Attacken på Ukraina är en attack på hela den säkerhetsordning som gällt i Europa de senaste decennierna.

Därmed medför den också risker för Sverige. Blotta tanken att vi ska frigöra oss från andra demokratier i denna situation är bisarr. Vi har aldrig klarat oss på egen hand – och gör det ännu mindre i dag.

twitter.com/pwolodarski

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.