Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Syriens lidande angår oss alla

Ju fler som mördas och flyr, desto mer uppgiven tycks omvärlden bli. Syrien har övergått i de stora talens tragedi.

Vi förfäras över en olycka som tar livet av sju, men vänjer oss på ett otäckt sätt vid återkommande rapporter om tusentals mördade. Sådana nyheter förvandlas efter hand till ett slags rutinnotiser, som knappt väcker någon uppståndelse.

Förra sommaren talades det om drygt 100.000 döda i det syriska inbördeskriget. Nu är uppskattningen att det handlar om mer än 150.000. Och våldet visar inga tecken på att avta.

Av Syriens 22 miljoner invånare har nästan sju miljoner förlorat sina hem och blivit internflyktingar. Därutöver har nära tre miljoner flytt över gränsen, de allra flesta till Libanon eller ­Jordanien.

Det är som om nära hälften av Sveriges befolkning på bara några år skulle förflyttas mellan norr och söder eller tvingas söka skydd i Norge, Danmark och Finland.

”En enskild människas död är en tragedi, en miljon döda är statistik”, lyder ett av Josef Stalins mer isande och beräknande citat.

Ju längre mördandet i Syrien pågår, desto svårare tycks det vara att göra något åt det.

Förra hösten uttryckte många i det internationella samfundet lättnad över att regimen gått med på att avveckla sina kemiska vapen, som om våldet därmed kunde få ett slut. Men det som framkallat helvetet är inte de kemiska stridsmedlen – även om dessa är förfärande – utan krigets konventionella vapen: bomber, handgranater, automatvapen.

I början av året bevittnade jag en ­manifestation på Världsekonomiskt ­forum i Davos, arrangerad av finansmannen George Soros. Han samlade viktiga internationella beslutsfattare till stöd för den syriska civilbefolkningen.

Soros jämförde med folkmordet i Rwanda för 20 år sedan. Han varnade för att inbördeskriget är farligt nära att övergå i ett besinningslöst och utdraget massmördande.

Men sedan Soros bjöd in några av världens mäktigaste för att öka stödet till de nödställda har intresset för ­frågan snarast minskat.

Krisen i Ukraina har trängt undan medierapporteringen från Mellan­östern. Fredsutsikterna har avtagit efter Rysslands annektering av Krim.

Den syriska regimen lever på sitt stöd från Moskva – och Vladimir Putin har knappast blivit mer benägen att gå andra länder till mötes efter de försämrade relationerna med USA och EU.

Syrien är nära att försvinna från den internationella radarn, som om krisen var jämförbar med ett malaysiskt flygplan.

Det finns alla skäl att ge inbördeskriget mer uppmärksamhet, inte minst inför det stundande valet till EU-parlamentet.

Syrien är inte långt från Europa. Lidandet där är inte bara en humanitär angelägenhet för oss alla, det är en kris som mycket konkret påverkar våra egna samhällen.

DN:s reporter Niklas Orrenius och fotograf Anders Hansson har ägnat de senaste två månaderna åt att resa i krisens närområden och träffa mängder av syrier som berättat om sina öden. Många av dem har en koppling till Sverige; åtskilliga fler drömmer om att få komma hit. Varje dag står över hundra personer i kö utanför det svenska generalkonsulatet i Beirut. En liten minoritet av dem som skulle vilja komma till Sverige får ett hoppfullt besked.

I dagens tidning publicerar vi det första i en serie reportage om denna kris – 2000-talets mest akuta humanitära fråga – och vad den säger om Syrien, Europa och oss själva.

Vad ska omvärlden göra när ett land övergår i ett inferno? Hur får man slut på våldet? Och vilket skydd erbjuder vi människor, vilkas vardag av arbete och familjeliv plötsligt förbyts i kaos och krig? Den som inför EU-valet lyssnar på retoriken från främlingsfientliga och högerpopulistiska partier kan få intryck av att Europa just nu tar emot hundratusentals flyktingar från Syrien. Propagandan är tydlig: det räcker. Vi kan inte göra mer. Låt någon annan (läs grannländerna) hantera problemet.

Sanningen om flyktingströmmarna är dock en annan. Som Niklas Orrenius beskriver i sina reportage är det Libanon och Jordanien som tagit emot de allra flesta syrier.

I Libanon växer antalet flyktingar i rekordtakt, enligt UNHCR:s siffror: 2.000 (2011), 18.000 (2012), 356.000 (2013) och 1.000.000 (2014). I Libanon bor nu fem miljoner människor. En miljon av dessa har kommit från Syrien de senaste fyra åren. Situationen riskerar att urarta och destabilisera hela regionen.

Som jämförelse har EU:s 28 medlemsländer (drygt 500 miljoner invånare) beviljat asyl till ungefär 75.000 flyktingar; majoriteten i Tyskland och Sverige.

Europa har rest och fortsätter att resa sylvassa stängsel mot de nödställda, hinder som bidrar till att flyktingar – som har rätt till asyl – söker vägar in i EU som är förenade med fara och ett liv i samhällets yttersta marginal. Den papperslösa tillvaron och de usla livsvillkoren, som delvis är skapade av flyktingpolitiken, bidrar paradoxalt nog till att stärka de främlingsfientliga partierna.

Syrien har blivit de stora talens tragedi. Befolkningens lidande ropar efter gemensamma internationella ansträngningar, om inte konflikten ska spridas till fler länder. Men hittills behandlas frågan av Europa med något som liknar otäck likgiltighet.

Det tycks alltid vara möjligt att hitta undanflykter när andra plågas.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.