Ledare

Tjänsten som världspolis är för närvarande vakant

Krig är fred.
Krig är fred. Foto: Alexei Druzhinin/AP

Vladimir Putins bombkampanj i Syrien har ett skyhögt humanitärt pris. Men den visar också vad som kan hända när USA och EU drar sig tillbaka från världens problem.

Donald Trump säger sig ha en lösning på kriget i Syrien. Vad går den ut på? Att låta Ryssland få jobba ostört med sina flygattacker tillsammans med den syriske diktatorn Bashar al-Assad.

”Om Putin vill slå skiten ur ISIS är jag för det till 100 procent, och jag kan inte förstå hur någon kan vara emot det”, har den republikanske presidentkandidaten meddelat på sitt stillsamma vis.

Ja, hur kan någon vara emot en så självklar lösning? Möjligen därför att den ryska interventionen har ett skyhögt humanitärt pris.

I veckan gavs nya exempel på hur Putins ”lösning” för Syrien yttrar sig i praktiken. Sjukhus och skolor angreps från luften. I Maaret al-Numan i Idlibprovinsen besköts sjukhuset – det enda fungerande i staden – med fyra missiler i två attacker med några minuters mellanrum. Byggnaden totalförstördes och minst sju personer dödades. I Azaz, vid gränsen mot Turkiet, attackerades på måndagen två skolor och fyra sjukhuskliniker från luften. Ett fyrtiotal civila dödades.

Ryssland tvår sina händer, som vanligt, men människorättsorganisationer har belagt åtskilliga angrepp sedan i höstas mot civila mål. Kreml påstår, i likhet med Donald Trump, att man vill slå ut ISIS. Men flygkriget har hittills mest riktats mot oppositionsgrupper i Aleppo, Dara och Idlib – där IS saknar kontroll.

Minst 50 000 människor har den senaste tiden varit på flykt undan striderna i Aleppo.

För Bashar al-Assad är Putins eldunderstöd en skänk från ovan.

Om man kan vara 100 procent säker på något, så är det att civilbefolkningens rättigheter vägt lätt när Putin och al-Assad dragit fram.

Lidandet i Syrien är bottenlöst, behovet av humanitär assistans enormt. Medan åtskilliga EU-länder försöker ta en paus i sitt flyktingmottagande visar stridigheterna inga tecken på att pausa.

Ju mer komplicerat kriget i Syrien blivit desto mindre tycks intresset, sorgligt nog, vara att bidra med civil hjälp.

Vad vi ser är ett slags uppdaterat Balkansyndrom, det vill säga en växande uppgivenhet från delar av omvärlden i spåren av ett krigs tilltagande komplexitet. Upproret mot en brutal diktator har ackompanjerats av en kurdisk kamp för självstyre, ett dödligt hot från IS och en latent regional storkonflikt där olika länder ställt sig bakom olika grupper. Mellanösterns mot­stridiga intressen har blivit sammanfattade i ett krig genom ombud.

 

Utan Amerikas närvaro och engagemang skapas ett farligt vakuum som snabbt riskerar att fyllas av diktaturer.

 

USA:s president Barack Obama talade om röda linjer som inte fick överskridas, men höll inte fast vid sina ord när Assadregimen använde kemiska vapen och passerade gränsen. USA tog i stället ett par steg tillbaka, och in på scenen kom Vladimir Putin.

När ett annat folk slits sönder är det lätt att hitta undanflykter, som den amerikanske kolumnisten Jim Hoagland konstaterade medan krigen på Balkan tilläts pågå. ”Men inbilla er aldrig att deras lidande inte långsamt förändrar oss alla, inifrån”, skrev han.

Flera hundratusen har dödats i Syrienkriget, miljontals är på flykt. Hittills har USA och EU svarat genom en blandning av passivitet och inåtvändhet.

Trots att Syrienkriget på flera sätt hänger samman med USA:s krig i Irak har Amerika valt att inte öppna dörren för fler än ett par tusen flyende syrier. I samband med Irakkriget var mönstret lika beklämmande – Södertälje tog emot fler irakier än hela USA.

EU har gjort betydligt mer, samtidigt som flyktingfrågan har framkallat en djup politisk splittring såväl inom som mellan länder. Gränskontroller som påstods tillhöra historien har i panik återuppstått.

Vladimir Putins regim, som i flera år stött högernationalistiska partier runt om i Europa, har noterat söndringen av EU. Den passar Kremls aggressionspolitik i det egna grannskapet väl.

Genom att bomba syriska städer och utlösa nya vågor av flyktingar åstadkommer Ryssland flera mål samtidigt: Assadregimen stärks, pressen på Europa ökar och Putin gör sig själv till utrikespolitisk huvudaktör. Plötsligt måste alla förhålla sig till honom. Och chansen att Ryssland blir kvitt EU:s och USA:s sanktioner ökar.

Det är ett djupt cyniskt och farligt maktspel, som riskerar att framkalla en mycket allvarlig konflikt med Turkiet – som vägrar att sitta stilla när kurdiska rebeller i gränstrakterna stärks av Rysslands agerande. På lördagen varnade Frankrikes president Hollande för ett krig mellan Ankara och Moskva, och krävde att Ryssland upphör med sitt ”ensidiga stöd” till Bashar al-Assad.

Uppmaningarna är dock lite värda när de inte backas upp av hårda påtryckningar.

Det enda land som har resurserna och maktmedlen för att få sin vilja igenom är USA. Men i Washington är tongångarna andra – i presidentvalskampanjen har isolationismen gjort sig gällande för första gången på många år, såväl hos republikanerna som hos demokraterna.

Kriget i Syrien är en isande påminnelse om vad ett inåtvänt och försvagat USA riskerar att få för konsekvenser internationellt.

USA kan inte lösa världens problem på egen hand, och landet begår precis som alla länder misstag. Men utan Amerikas närvaro och engagemang skapas ett farligt vakuum som snabbt riskerar att fyllas av diktaturer.

Det har redan hänt i Syrien. Det riskerar att inträffa på fler platser, särskilt när dårar som Donald Trump applåderar skeendet.

Vladimir Putin noterar och agerar.

Läs mer. Peter Wolodarski