Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Peter Wolodarski: Tjugo år då guldet blev till sand

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Stefan Löfven står för en klassisk grå svensk medelväg. Det förklarar hans framgångar – och borde få LO att tänka om i den pågående avtalsrörelsen.

Om man blickar tillbaka på svensk politik de senaste 20 åren, vilken är den största förändringen?

Annons:

En del skulle nog svara medlemskapet i EU, som påverkat både vår självbild och våra institutioner. Mängder av lagar har anpassats till det europeiska samarbetet och Sverige har blivit mer öppet och internationellt.

Andra kanske skulle peka på liberaliseringen av den svenska ekonomin. På kort tid gick vi från 70-talets genompolitiserade samhällsliv till 80- och 90-talens avregleringar och valfrihet. Sverige blev ”den kapitalistiska välfärdsstaten”, för att använda ekonomen Andreas Berghs uttryck.

Men kanske handlar den mest genomgripande förändringen varken om EU-medlemskap eller privata alternativ utan om något så osexigt som den svenska lönebildningen.

Det är en fråga som sällan diskuteras av andra än experter på arbetsmarknaden. Ändå har den en handfast betydelse för varje svensks privatekonomi.

Två tidsperioder markerar detta så tydligt att man verkligen kan tala om ett nationellt systemskifte.

Den första perioden är de 20 åren mellan 1976 och 1996. Från vänster beskrivs ibland tiden fram till 90-talet som höjdpunkten i den svenska välfärdsutvecklingen; guldåren för rättvisa, jämlikhet och fackligt inflytande.

I själva verket var dessa år en privat­ekonomisk katastrof för alla som arbetade. På papperet steg lönerna i genomsnitt med över 300 procent, vilket i kronor betydde att en person som tjänade 4 000 i månaden 1976 fick ungefär 17 000 kronor 1996.

Problemet var att hela inkomstlyftet åts upp av inflationen, det vill säga ökade priser. På 20 år steg lönerna realt sett över huvud taget inte, trots fackens ”framgångar” i avtalsförhandlingarna. Guldet blev till sand.

De senaste 15 åren har utvecklingen blivit radikalt annorlunda. Statliga Medlingsinstitutet konstaterar i sin årsrapport att lönerna i Sverige ökat varje år sedan 90-talets mitt, även när man tar hänsyn till inflationen. I genomsnitt har den svenske löntagaren fått nästan 50 procent mer i plånboken under denna period (ungefär 80 procent före prisökningar).

Det är en historisk förbättring av levnadsstandarden för de allra flesta, vilket det sällan talas om.

Hur blev detta möjligt?

En viktig förklaring är att politikerna och parterna på arbetsmarknaden under 90-talet bröt upp från det gamla. De flesta insåg att det tidigare agerandet hade varit destruktivt och dyrt.

Perioden 1976–1996 må ha varit en facklig guldålder, men problemet var att man använde sin växande makt till att driva igenom lönekrav och ny lagstiftning som allvarligt försämrade näringslivets konkurrenskraft. Till svårigheterna bidrog också kraftigt höjda arbetsgivaravgifter.

Storföretagen hamnade i återkommande kostnadskriser och fick svårt att hävda sig på världsmarknaden. För att återställa konkurrenskraften devalverades därför den svenska kronan gång på gång, vilket kortsiktigt gav en skjuts åt exportindustrin men samtidigt framkallade inflation. Och när priserna tog fart ledde det i sin tur till fackliga krav på ännu högre löner för att kompensera för inflationen. Svensk ekonomi hamnade i en ond spiral.

Det var först på 90-talet som denna utveckling vändes. Men det skedde till priset av 20 förlorade år och en tuff åtstramningspolitik för att knäcka inflationen. Paradigmskiftet förutsatte också att parterna på arbetsmarknaden träffade överenskommelser som inte äventyrade den exportberoende industrins konkurrenskraft.

Så föddes det så kallade industri­avtalet efter ett fackligt utspel på DN Debatt 1996.

Det starka kollektiva minnet av de hårda 90-talsåren har nog bidragit till att vi sällan talar om den goda tid som följde – att de på papperet ”låga” lönelyften resulterade i en historisk inkomstförstärkning, tack vare att inflationen hölls nere och konkurrenskraften försvarades.

Från fackligt håll har intresset för att lyfta fram denna positiva utveckling också varit blandat, särskilt inom LO.

Internationellt orienterade förbund som IF Metall – fram till nyligen S-ledaren Stefan Löfvens skötebarn – har varit de främsta tillskyndarna av industriavtalet. Man har avstått från kampord och pragmatiskt hittat lösningar med arbetsgivarna som de facto gynnat båda parter.

Samtidigt har andra delar av LO haft svårt att acceptera nyordningen. Man talar aldrig i debatten om vad industriavtalet gett i kronor för medlemmarna. Och i den pågående avtalsrörelsen försöker man återigen bräcka de redan överenskomna löneökningarna inom industrin, något som fått Medlingsinstitutet att reagera skarpt.

Nu hotar påskstrejk inom handeln och LO:s avtalssekreterare Per Bardh har anklagat Medlingsinstitutet för att med sin kritik ha förstört förhandlingarna. Han borde snarare vara upprörd över de LO-förbund som systematiskt undergräver industriavtalet.

Det är förbund som konsekvent ignorerar statliga Konjunkturinstitutets varningar om att alltför höga lönelyft håller uppe arbetslösheten och höjer trösklarna till arbetsmarknaden. För dessa delar av LO är IF Metall en avfälling som lierat sig med den kapitalistiska fienden.

Förbundets tidigare ordförande Stefan Löfven, som länge var måltavla för kritiken, har i sin nya roll som S-ledare fått Socialdemokraternas opinionssiffror att på kort tid stiga med nästan 10 procentenheter.

Hans popularitet hänger tätt samman med den trovärdighet han byggde upp som just Metallbas.

I stället för överbud och radikal retorik har han verkat för konstruktiva kompromisser som stärkt både näringsliv och löntagare. Det är den traditionella grå medelväg som Sverige återgick till på 1990-talet, efter 70- och 80-talens dikeskörningar.

Det är en modell som levererat pengar, inte slagord, till alla som arbetar. En i ordets verkliga mening klassisk svensk modell.

Kommentarer (25)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

varme1000
Foto:TT

 Värmen kommer – med besked. Äldre, barn och sjuka ska vara försiktiga. 244  1 tweets  242 rekommendationer  1 rekommendationer

tsipras1000
Foto:Reuters

 Tsipras i tal till nationen. Trots kritiken från euroländerna ska Grekland rösta. 9  3 tweets  6 rekommendationer  0 rekommendationer

 Grekland berett att acceptera kraven. Men landet ställer vissa villkor. 18  5 tweets  12 rekommendationer  1 rekommendationer

pengar288
Foto:AFP

 Pensionen. Vissa banker har öppnat i Grekland – enbart för pensionärer. 4  2 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

 Samtal ja, nya förhandlingar nej. Greklandskrisen i fokus under förbundsdagen i Tyskland.

merkel288
Foto:AP

 Oklart hur mycket terminalen kommer användas. Sprillans nytt – men med en blodig bakgrund. 7  1 tweets  6 rekommendationer  0 rekommendationer

nordkorea288
Foto:AP
Annons:
Annons:
Annons:

Full koll i sommar

 Skaffa DN:s app! Massor av läsning hela sommaren.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: