Signerat

”Vad i h-vete är det som pågår?”

Alla utom jag är inkompetenta.
Alla utom jag är inkompetenta. Foto: Lotta Härdelin

Digitaliseringen och ­globaliseringen har drivit fram en grundläggande maktförskjutning över hela världen. I det framväxande ­landskapet hämtar populister näring.

Det går inte att hålla räkningen på alla vakter som granskar besökarna av Världsekonomiskt forum i Davos. Säkerheten har sällan varit så hög som nu. Kongresshallen är som en världs­flygplats mellan alptopparna.
Med tanke på mängden internationella politiker och företagsledare som befinner sig i Schweiz är pådraget förmodligen befogat. Terrorhotet är verkligt. 

Om antalet vakter med vapen stillar deltagarnas oro är dock mer oklart. Deltagarnas otrygghet hänger nämligen mindre samman med en rädsla för terror och mer med en oro för den ­politiska utvecklingen. Det var länge ­sedan så många bekymrade makt­havare samlades på så få kvadratmeter.
Den vanligaste frågan: Kan Donald Trump bli USA:s nästa president?
Den näst vanligaste: Är den kinesiska ekonomin på väg att krascha?
Den tredje mest frekventa: Kommer Storbritannien att lämna EU – och finns en risk att hela unionen kollapsar?
Eftersom ingen numera vågar avfärda någon av de tre frågorna med ett klart nej späs osäkerheten på.

I korridorerna kallas Donald Trump för rasist, idiot och dåre av rutinerade Davosbesökare, men ingen vill tydligt döma ut hans chanser i höstens val.
Det enda deltagarna med säkerhet vet är att Kinas ekonomi just nu saktar in, eftersom landet rör sig från en fas av massiva investeringar mot medborgardriven konsumtion. Omvärlden är hänvisad till att lita på att det styrande kommunistpartiet vet vad det gör.
Storbritannien då? Bortsett från en högljudd minoritet, som kräver EU-utträde, är britternas engagemang i Europafrågan som en ljummen kopp te. Hur folkomröstningen faller ut senare i år beror mycket på nationens stämningsläge under själva valdagen.

Samtidigt skakas EU i grunden av flera kriser. Unionen hade precis hämtat sig från livräddningen av eurosystemet när flyktingfrågan blev akut. Och i flera medlemsländer i de forna öststaterna är regeringarna på reträtt från demokratin.
Vill det sig illa faller unionen ihop, varnas det på en lunch med EU-kommissionen. Många pekar på den återuppstådda gränskontrollen mellan Danmark och Sverige som ett varnande exempel. Om inte ens Stockholm och Köpenhamn kan lösa problem gemensamt, hur ska då resten av EU kunna göra det?
Det går att vara mer optimistisk. ­Parallellt med denna dystra utveckling tuffar ekonomin på i god takt: tillväxten är tillbaka, arbetslösheten sjunker och investeringarna ökar. EU-samarbetet fördjupas på en mängd områden utan att någon talar högt om det.

Makt är i dag enklare att skaffa sig, svårare att utöva och lättare att förlora, påpekar Naím.

Att få pratar om den framväxande energiunionen och cirkulära ekonomin är dock begripligt i en tid då mer grundläggande värden står på spel. Inte bara i EU utan även i USA.

Donald Trump befann sig inte i Davos, trots det handlade Världsekonomiskt forum på sätt och vis om honom.
Den populism, nationalism och främlingsfientlighet som han manifesterar – och som Björn af Kleen och Lotta Härdelin fångade in i förra söndagens DN-reportage – är mer en global än en amerikansk utveckling. Var man än letar syns varianter på Trump, särskilt i Europa.

Det är en antipolitisk trend som vänder sig mot etablerade institutioner och eliter. Davosbesökare står lågt i kurs, samhällsförändringen de senaste 20–30 åren målas ut som kaotisk och hotfull, det politiska och ekonomiska ledarskapet döms ut som inkompetent. Varje ny kris, självförvållad eller inte, blir en bekräftelse av världsbilden.

En växande grupp medborgare ­känner att varken de själva eller deras regering har kontroll över utvecklingen.
På ett lunchseminarium, som har den vältajmade titeln ”Slutet på politikens konsensus”, talar den venezuelanske analytikern och journalisten Moisés Naím om den stora, underliggande maktförskjutning som globaliseringen och digitaliseringen framkallat.

Makt är i dag enklare att skaffa sig, svårare att utöva och lättare att förlora, påpekar Naím. Vem som helst kan utan kostnad öppna ett konto på Facebook och potentiellt nå ut till miljontals människor. Men att leda ett land i en öppen och allt mer sammanlänkad värld är svårare än någonsin.

Kombinationen av mindre effektiva ­regeringar och en allt mer krävande väljarkår är explosiv. Naím varnar för att ökad instabilitet och en känsla av förlorad kontroll hotar liberala ­demokratier – en tes som han ­ skickligt underbygger i boken ”The end of power”.

What the hell is going on; vad in i h-vete är det som pågår? frågar Donald Trump gång på gång på sina mass­möten. Vi måste stänga USA:s gränser för muslimer innan vi fått grepp om ­situationen, svarar han sedan. Publiken jublar. ­Terroristerna är motade i grind av Donald.

Kaos. Rädsla. En känsla av att vara förlorare samtidigt som en ansvarslös global elit drar vinstlotten. På Googles Davosfest dansar publiken loss när Nile Rodgers spelar världshiten ”Get lucky” från scenen. 

”Vi står för ordning och reda”, brukade såväl Göran Persson som Anders Borg säga. De förmedlade en känsla av kontroll, stabilitet. Ett förbluffande framgångsrikt politiskt recept i perioder av osäkerhet; under lång tid grunden för Angela Merkels maktinnehav.

I Davos var bristen på trygghet ­skriande.