Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Valet visar Amerika från sin liberala sida

Det amerikanska folket har sagt sitt. Barack Obama kan bygga vidare på sina framtidsreformer och den fria världen fortsätter med en ledare som det går att känna stolthet över.

Barack Obama och Bill Clinton hade just hållit sitt sena massmöte i isande kyla. Klockan hade passerat 23:00 på utomhusstadion i Bristow, Virginia, och Fleetwood Mac-refrängen ”Don’t stop thinking about tomorrow” spelades på högsta volym; sluta inte tänka på morgondagen.

Det var samma låt som Clinton använde under sina valmöten på 1990-talet, 70-talshiten som spelades på det demokratiska konventet 2000 när presidenten gjorde sina sista månader i Vita huset.

Nu strömmade millennieskiftets optimism åter från högtalarna. ­

24.000 åhörare fick upp temperaturen inombords efter att ha köat och väntat i timmar. Barack Obama försökte knyta an till Clintons presidentperiod, som i dag framstår som en av USA:s mer lyckosamma under efterkrigstiden.

Strax före midnatt i tisdags kväll stod det klart att strategin lyckats. I veckor hade det hetat att valet skulle avgöras på mållinjen efter omräkningar och bittra juridiska strider. Det blev i stället en tydlig seger för Barack Obama, som konservativa Fox News ironiskt nog var först med bland tv-kanalerna att slå fast.

Obama tog hem de avgörande vågmästarstaterna Colorado, Ohio och troligen även Florida. Han byggde vidare på sin framgång i Virginia från valet 2008, som då hade legat tryggt i republikanernas händer ända sedan 1968. Och han fick stöd av en majoritet nationellt, trots inledande rapporter om motsatsen.

”Four more years” hade demokraterna skanderat under presidentens framträdanden. Nu fick Obama sina fyra år och ingen kan ifrågasätta legitimiteten i segern.

Vad var det som avgjorde? Som så många gånger tidigare spelade ekonomin en nyckelroll. Det senaste året har opinionsmätningarna tydligt visat att fler och fler amerikaner anser att landet rör sig åt rätt håll. Stämningsläget har skiftat.

Arbetslösheten är fortfarande historiskt hög, nästan 8 procent, och ingen president sedan Roosevelt har blivit omvald när så många stått utan jobb. Men det som fällde utslaget denna gång var inte de absoluta nivåerna utan riktningen.

Obama tog över när ekonomin befann sig i ett eländigt tillstånd. Demokraterna lyckades framgångsrikt hamra in budskapet att presidenten inte bör få skulden för den massiva utslagningen av jobb som pågick samtidigt som Obama svors in i januari 2009.

Och varför skulle han lastas för det?

Presidenten kunde i stället peka på börsen, bostadspriserna och tillväxten, och säga: Vi är på väg upp på banan igen. Amerika är tillbaka.

Han kunde hävda att han ”räddat” den amerikanska bilindustrin i Ohio genom sitt stödprogram. Eller som Joe Biden, Obamas vice president, oförblommerat uttryckte saken: ”General Motors lever, Usama bin Ladin är död.”

Läget i USA ser bättre ut i dag än för fyra år sedan, då botten för en stund tycktes ha gått ur ekonomin.

Obama blev aldrig någon frälsare, men han räddade landet från något värre och påbörjade återuppbyggnaden.

Republikanernas försök att måla ut presidenten som en socialist, vars huvudmål är att förvandla USA till ett nytt Sverige, gick inte hem.

Mitt Romney går ofrånkomligen till historien som en misslyckad kandidat. När han dagen före valet talade inför 8.000 åskådare i en inomhushall i Fairfax, Virginia, gjorde han det utan synbar glöd och retorisk kraft. Han lät som en genomsnittlig svensk partiledare.

Det är denna politiker som under valspurten ställts mot två av världens främsta kampanjmaskiner – den unge karismatiske Barack Obama och den gamla räven Bill Clinton.

Men det vore för enkelt att skylla valnederlaget på Mitt Romneys person.

Ett långt större problem är utvecklingen i det republikanska partiet de senaste 10–20 åren. Vandringen åt höger och den tilltagande renlärigheten skrämde inte bara väljare som ser sig som ”moderata”. Flera minoritetsgrupper, som växer i antal och blir allt viktigare i amerikanska val, stöttes också bort.

Bland åskådarna i Fairfax häromdagen, som i huvudsak bestod av republi­kanska aktivister, fanns praktiskt taget inga svarta. De färgade jag såg i arenan kontrollerade biljetter eller arbetade i säkerhetskontrollen. Det var det vita och äldre USA som jublade för Romney.

Publiken var en helt annan när Obama och Clinton framträdde ett par dagar tidigare bara 40 kilometer bort; betydligt yngre och mer blandad. Det var den amerikanska mångfalden som jublade när Obama utbrast: ”Hello Virginia!”

Den råa analysen av republikanernas strategi är att partiet försökte mobilisera det vita manliga USA och på olika sätt hålla minoriteterna borta från valurnorna. I vissa republikanskt kontrollerade områden skedde detta helt öppet genom skärpta röstningsregler, något som sänkte valdeltagandet bland exempelvis svarta och fattiga.

Det har funnits en otäck underton i angreppen på Barack Obama, inte så mycket från Mitt Romney som från delar av hans parti. Misstänkliggörandet har varit valrörelsens mest problematiska inslag, vid sidan om kampanjpengarnas destruktiva verkan.

”Obama är inte en av oss, han är ju egentligen muslim och född någon annanstans”. Republikanernas mobilisering tycktes mer handla om att få bort den förhatlige Barack Hussein Obama från Vita huset än att låta Romney flytta in.

Debatten har varit hård och oförsonlig, och från den demokratiska sidan har motviljan kommit i retur. Polariseringen har ökat.

Efter Obamas omval är tiotusenkronorsfrågan vad republikanerna drar för slutsatser. Blir analysen att partiet fjärmade sig från alltför många väljare? Eller kommer man fram till att misstaget snarare bestod i själva valet av Mitt Romney, en förhållandevis pragmatisk före detta guvernör från en liberal delstat?

Romney var mer moderat än vad demokraternas propaganda gjorde gällande. I Massachusetts såg han till att göra sjukförsäkringen allmän, en reform som stod som modell för president Obama. Hans tid vid makten präglades av samarbete och resultat, inte av dogmer. Romney regerade som en klassisk förhandlingsinriktad republikan snarare än som ideolog – en numera utrotningshotad politisk art.

Problemet att han under årens lopp intagit så många motstridiga positioner att han framstått som den värre sortens Bainkonsult.

Som presidentkandidat behövde han övertyga den republikanska basen och dess inflytelserika teapartyfalang.

Han blev accepterad men aldrig älskad, och i eftervalsdebatten kommer det göras gällande att republikanerna förlorade därför att man valde en utslätad mittenman. Trycket på radikalisering kommer att uppstå. I många länder brukar det krävas återkommande valförluster innan ett parti ändrar kurs.

Förr eller senare lär republikanerna behöva ändra sin inriktning. Röstandelen från latinos växer stadigt och om 20 år kommer den vita gruppen i USA att befinna sig i minoritet. Det blir svårt att vinna ett presidentval med nuvarande profil.

George W Bushs strateg Karl Rove talade om utmaningen redan år 2000, men sen kom 11 september och prioriteringarna skiftade. En mer hårdför inställning till invandring har skrämt bort många av de spansktalande väljare som Bush försökte locka.

Tisdagskvällen var Barack Obamas, men segern blev inte stor. Om presidenten ska lyckas bryta dödläget i Washington kan han inte agera som om han vunnit med bred marginal.

Barack Obama visade en ödmjukhet i sitt segertal som kommer att behövas fler gånger. Det var en snygg och oväntad gest att bjuda in Mitt Romney till ett möte. ”Jag ser fram emot att sträcka ut handen och arbeta med båda partier”, sade Obama.

Han är så illa tvungen att försöka förbättra sin relation med republikanerna i representanthuset, om inte USA åter ska hamna i en akut budgetkris med risk för inställda betalningar.

En president som vunnit drygt 50 procent av rösterna kan inte agera som om han har stöd av 80 procent.

Tisdagskvällen var en lyckans kväll. Barack Obama fick det förnyade mandat som han så väl förtjänade och republikanerna åkte på bakslag just där man kunde hoppas.

Två av de senatskandidater som gjort upprörande uttalanden om abort och våldtäkt – Todd Akin och James Mourdock – fick en smäll av väljarna. Och i Massachusetts lyckades juridikprofessorn Elisabeth Warren, som tidigare blockerats av republikanerna i kongressen, vinna över Scott Brown.

USA har gjort sitt val. Barack Obama kan fortsätta sitt mödosamma reformarbete. Högsta domstolen är skyddad i ytterligare fyra år från att vridas mer åt höger. Och den fria världen fortsätter med en ledare som det går att känna stolthet över.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.