Signerat

Peter Wolodarski: Välkommen besinning fem minuter före nyårsafton

Extravalet var feltänkt från början. Lördagens besked från sex riksdagspartier sätter punkt för en destruktiv politisk höst.

Halv elva åkte statsministern upp för riksdagens rulltrappa tillsammans med Miljöpartiets båda språkrör. En liten stund senare kom Alliansens fyra ledare i samlad trupp. En knapp minut senare stod alla sex uppställda och höll gemensam presskonferens.

Behärskad lättnad – de två orden sammanfattar stämningsläget. Politikerna bakom podiet tycktes till freds med situationen, de hade inte fattat ett beslut i affekt, de kom fram till något som alla inblandade verkade se som viktigt.

Stefan Löfven gav tydliga besked. Han motsades inte av Alliansens företrädare, även om Anna Kinberg Batra tittade strängt på statsministern.

Hela föreställningen andades besinning, för att låna ett begrepp från Sydsvenskanjournalisten och författaren Per T Ohlssons historiebok om svensk politik. När det verkligen gäller, när mycket står på spel tenderar de ledande aktörerna att behärska sig och gemensamt avvärja hot och kriser.

Alltsammans var som ett slags repris från vår politiska historia. Fem i tolv träder någon fram på scenen och säger stopp – vi kan inte fortsätta så här. Tänk på Sveriges bästa.

Resultatet? Inget extraval den 22 mars. Inga fler riksdagsomröstningar där minoriteter kan bryta sönder budgetar. Ingen mer oklarhet om vem som ska regera när det finns ett block som är större än alla andra.

Under 2015 gäller Alliansens budget, så som riksdagen nyligen beslutade. Men därefter har Stefan Löfven möjlighet att driva sin egen ekonomiska politik, så länge han har stöd av det största blocket.

Om Fredrik Reinfeldt följde presskonferensen måste han ha tänkt – vad var det jag sa. I flera år efterlyste den förre statsministern ungefär detta. Han begärde gång på gång av Socialdemokraterna att de skulle ge motsvarande löfte, men misslyckades.

Efter den mest turbulenta hösten i svensk politik sedan 1992 har sex partier enats om att minoritetsregerande ska vara möjligt. Egentligen ingen ny modell i svensk politik, men något som blivit väldigt svårt både efter denna och förra höstens oreda i riksdagen.

Till skillnad från för 20 år sedan är dagens kris enbart hemmatillverkad. När Carl Bildt och Ingvar Carlsson gjorde upp om två krispaket hade de ett stenhårt marknadstryck emot sig, som delvis hängde samman med en europeisk valutastorm.

Stefan Löfven bär inte ansvar för alla parlamentariska problem som uppstått i kölvattnet av Sverigedemokraternas framgångar, men som statsminister har han agerat förhastat och ogenomtänkt.

Budgetprocessen blev en fars. Löftet om att avgå om Alliansen vann omröstningen sveks. Beskedet om att utlysa extraval fattades utan eftertanke. Planen på att gå till val på den nedröstade rödgröna budgeten skrotades på en vecka.

Över huvud taget har höstens politiska förslag från regeringen varit svajiga, tydligast illustrerat av den pausade Förbifarten som nu startas igen. Känslan är att Löfven varken haft kontroll eller ordning och reda.

Decemberöverenskommelsen, som de inblandade kallar den, borde ha kunnat slutas utan att Sverige förberett sig för ett extraval. Det är ingen liten sak att dra igång en valapparat. Nu backas hela processen utan att något egentligen hänt sedan början av december.

Samtidigt måste man välkomna lördagens besked. Extravalet var från början ingen lösning på de problem som drabbade Löfven. Sverige behöver kunna regeras av minoriteter, om vi inte ska hamna i ett läge där S och M sitter i en stor koalition. Sverigedemokraterna kan inte tillåtas att ensamma förändra praxis utan att resten av riksdagen reagerar.

Stefan Löfven har länge velat bryta upp blockpolitiken, men ser nu paradoxalt ut att ha cementerat den genom överenskommelsen med Alliansen.

Enligt handslaget med de borgerliga ska det största blockets budget kunna lotsas genom riksdagen. För att få igenom sin ekonomiska politik måste därför Löfven knyta till sig Vänsterpartiet, så länge de borgerliga lägger fram en gemensam politik. Mittensamverkan ligger inte i korten.

Moderaterna har därmed fått som man ville, till priset av rödgröna budgetar fram till 2018. Den nya partiledaren, som inte ens hunnit tillträda, slipper att kasta sig ut i en osäker valrörelse. Blockpolitiken ligger fast. Och Moderaterna hinner slicka sina sår från i höstas och fundera ut nya strategier för att bemöta SD.

Anna Kinberg Batra vågade inte chansa om extravalet den 22 mars.

Stefan Löfven framstår som en hoppjerka, men har möjligheter att reparera förtroendeskadan fram till det ordinarie valet 2018.

Om det finns någon tydlig förlorare på uppgörelsen, så är det Miljöpartiet som nu kommer att pressas till smärtsamma eftergifter om försvaret (höjda anslag) och energin (ingen avveckling av kärnkraften). Minoritetsregerandet lär tära på de gröna. Gustav Fridolin var den ende som inte fick komma till tals på lördagens presskonferens; i sig en talande bild. Det är en klen tröst att partiet kommer att få närvara i pensionsarbetsgruppen – så länge MP sitter i regeringen.

Bättre ser det ut för Vänsterpartiet, som av allt döma tillåts påverka den ekonomiska politiken utan att behöva bära själva regeringsansvaret.

Sverigedemokraterna då? SD meddelade snabbt att man tänker lämna in en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. Partiet snuvas ju på sin folkomröstning om invandringen.

Även om SD garanterat förlorar misstroendeomröstningen är partiets blotta närvaro i riksdagen en kronisk huvudvärk för alla andra.

Decemberöverenskommelsen lindrar smärtan för det närmaste året. Det är en historisk uppgörelse. Men på sikt kan sex partier inte förhandla bort framgångar för ett sjunde.