Ledare

Peter Wolodarski: Varför så tyst när staten trampar på tröskeln?

Trakasserierna av The Guardian är ett angrepp på alla tidningar som försöker berätta sanningen om massövervakningen av vanliga medborgare.

Vissa saker tror man inte ska kunna hända i stabila demokratier – sen inträffar de ändå.

Som i somras, när två brittiska säkerhetstjänstemän besökte The Guardians Londonredaktion för att övervaka förstörelsen av en Apple MacBook Pro. Den bärbara datorn innehöll känsligt material från visselblåsaren Edward Snowden, som tidningen skrivit om i flera veckor. Regeringen var missnöjd med Guardians avslöjanden och hade med hänvisning till den ”nationella säkerheten” redan försökt övertyga chefredaktören Alan Rusbridger om att upphöra med sin rapportering.

Rusbridger gav inte efter. Han ansåg, på goda grunder, att Snowdendokumenten om hur USA och Storbritannien bedriver massövervakning av vanliga människor hade ett stort allmänintresse. Öppenheten var en demokratisk nödvändighet. Och varje publicering föregicks av en nogsam etisk prövning.

Dessutom, förklarade han för den brittiska regeringen, var det meningslöst att försöka ge sig på Guardians verksamhet i Storbritannien.

Dels hade tidningen redaktioner i flera länder, dels fanns andra som också satt på grundmaterialet: enskilda personer och ytterligare tidningar. Den internationella rapporteringen skulle fortsätta, även om Londonredaktionen tvingades göra sig av med en dator.

Argumenten bet dock inte på den brittiska regeringen, berättar Rusbridger i senaste numret av New York Review of Books. Storebror tryckte på och hotade med att vidta rättsliga åtgärder. Downing Street var inblandat.

Den 20 juli stod Rusbridger därför i tidningens källare, övervakad av två säkerhetstjänstemän och såg till att datorn med de känsliga uppgifterna förstördes – eller om man ska vara mer korrekt, oskadliggjordes.

Säkerhetsfolket nöjde sig nämligen inte med att Appledatorn plockades isär och lades i någon vanlig papperskorg för elektronisk återvinning. Den skulle bokstavligen krossas.
Guardian införskaffade därför en borrmaskin och en vinkelslip (inte de typiska redskapen i publicistisk verksamhet) för att kunna uppfylla regeringens önskan om digital radering.

Som väntat stoppade detta inte avslöjandena om NSA:s verksamhet. Rapporteringen tog i stället ny fart och innehöll fler häpnadsväckande detaljer. Men den brittiska regeringen hade gjort en tydlig markering: Vi vidtar åtgärder mot de medieorganisationer som avslöjar känsliga uppgifter. Vi drar oss inte för att ifrågasätta och hota – och bokstavligen stövla in på redaktioner.

Under hösten har trakasserierna fortsatt. Ju mer Guardian och andra tidningar berättat om massavlyssningen, desto gällare har tonläget från officiellt håll blivit.

Tidningar med internationell räckvidd är inte ovana vid att angripas av stater. Det anmärkningsvärda i detta fall är att attackerna kommer från en av världens äldsta demokratier.

”I århundraden har Storbritannien visat vägen för pressfriheten. Man borde fortsätta med det i stället för att backa från den höga standard som man etablerat de senaste 300 åren”, uttalade i veckan medierepresentanten för OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.

Detta apropå att Storbritannien parallellt försöker kontrollera sina tidningar hårdare.

Det är oväntat hård kritik för att komma från en tung internationell aktör, men den är inte desto mindre motiverad i det uppkomna läget. Storbritanniens angrepp på The Guardian för tankarna till hur icke-demokratiska stater beter sig.

Från den svenska regeringen hörs där­emot ingen kritik. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt duckar eller slätar över, vilket de för övrigt gjort i all rapportering om övervakningen.
Inte ens när Angela Merkel protesterar mot att hennes mobiltelefon varit avlyssnad av USA ansluter sig Sverige till den växande europeiska opinion som säger ifrån.

Det är som om Sverige tycker det är ointressant att vanliga människors personliga integritet kränks. Det är som om vi rycker på axlarna när regeringar klampar in på tidningsredaktioner och begär att journalistisk utrustning, som används för att avslöja missförhållanden, ska förstöras.

Tystnaden väcker frågor om Sveriges egen roll i skandalen: hur övervakas svenska medborgare och på vilket sätt bistår FRA andra länder? Demokratiska stater måste givetvis kunna skydda sig mot terrorister och andra grovt kriminella, men försvaret av rättsstaten ska ske inom demokratins ramar.

Det kräver maktbalans och rimliga proportioner. Och det förutsätter att inte bara allmänheten i grova drag vet vad som pågår, utan att folkvalda och domstolar har ett ordentligt mått av insyn och kontroll.

Vad NSA-skandalen visat är att avlyssningsapparaten lever sitt eget liv, långt bortom det öppna samhällets räckvidd. Cheferna i stora IT-företag vet knappt vad deras egna bolag delar ut för information om sina användare. Politiker som är satta att övervaka systemen framstår mer som statister än verkliga kontrollanter. Antingen betros de inte med sanningen eller så förstår de sällan hur den avancerade teknologin används i praktiken. Det är andra än de folkvalda som sitter bakom tangentbordet.

Och spionorganisationernas målsättning är tydlig: samla in så mycket information som möjligt, ty en dag kanske man vill plocka fram något från den jättelika höstacken med data.
Tyskland är förmodligen det land i Europa som reagerat starkast på övervakningen. Det beror inte på att Angela Merkels telefon tycks ha blivit buggad, utan på att tyskarna vet vad det innebär att leva i ett storebrorssamhälle. Den östtyska spionorganisationen Stasi såg som sin rätt att när som helst kunna ta reda på vad som helst om vem som helst, vilket år 2006 skildrades i den minnesvärda filmen ”De andras liv”.

Tyskarna vill aldrig mer tillbaka till ett sådant samhälle. De varnar, protesterar och kräver att domstolar griper in mot alla tendenser till intrång i den privata sfären.

Det finns ingen anledning för oss svenskar att vara mindre vaksamma, särskilt inte när demokratier i vår närhet tar fram borrmaskin och vinkelslip för att tysta sanningen.