Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Veckan då statsministern snubblade på särintresset.

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski

Det går inte att ta på Fredrik Reinfeldt, brukade Göran Persson klaga på sin tid. I en av Erik Fichtelius tv-intervjuer sade Persson att ”det finns inget personligt hos mannen… Det är noll.”

Med åren har dock Reinfeldt blivit friare i sin stil och graden av kontroll har minskat. Statsministern är mer Perssonsk i uppträdandet; lite mer självsäker, belåten och yvig. Han har nått den punkt i maktutövningen och medelåldern, då han tycker sig ha sett och förstått det mesta.

På Världsekonomiskt forum i Davos, i sällskap med andra celebriteter från politiken och affärslivet, känner sig Reinfeldt så hemma att han talar improviserat, till och med på engelska. Då svingar han sig med påståenden om Sverige som att ”we used to have people in the industry, but they are basically gone”; vi brukade ha folk i industrin men de är praktiskt taget borta.

Om Reinfeldt följt Svenskt Näringslivs aktuella och påkostade reklamkampanj hade han vetat att ungefär 600 000 människor arbetar direkt inom industrin. Var fjärde svenskt jobb är beroende av denna sektor. Det exporteras lika mycket stål varje dag som i 1,5 Eiffeltorn, enligt kampanjen.

På detta område tycks statsministern ha ”praktiskt taget” ingen koll på vad han säger. Han svävar ut på Perssonskt maner och faktakollen blir därefter.

Men det är också valet av ord som lätt ställer till problem. I tisdags träffade Reinfeldt riksdagsjournalisterna strax innan det blev känt att den så kallade jobbpakten hade spruckit. Han pressades om den senaste tidens försvarsdebatt och reagerade med att bita ifrån.

Den ryska upprustningen ska inte ses som riktad mot Sverige, tyckte statsministern. Och påståendet att Försvarsmakten är underfinansierad avfärdade han med att alla myndigheter alltid vill ha mer pengar.

”Försvaret är ett särintresse”, sa Reinfeldt.

För statsministern symboliserar begreppet särintresse det destruktiva, något han många gånger återkommit till. I Moderaternas idéprogram från 2011, ”Ansvar för hela Sverige”, heter det exempelvis att ”när särintressen dominerar samhällsutvecklingen får samhällsbärarna stå tillbaka”.

Är soldater ett särintresse? Står de i vägen för sjuksköterskor, lärare och poliser? Ska de som tar personliga risker för att skydda Sverige behöva acceptera en sådan nedlåtande karaktäristik?

Uttalandet fick väldig sprängkraft, inte minst inom Moderaterna. Den infekterade försvarsdebatten (ska Sverige bara ha beredskap för en vecka?) drog åter i gång.

På sajten Newsmill skrev Henrik Kristensson, ordförande i organisationen Svensk soldat, att Reinfeldt borde be om ursäkt:

”Under din ledning har soldater dött och skadats i våra internationella insatser under sitt arbete för fred och för Sveriges intressen. Hur tror du att anhöriga, kollegor och kamrater till dessa personer känner när du säger att de dött för särintressets sak?”

En snäll tolkning är att Reinfeldt försökte knyta an till den amerikanske presidenten Eisenhowers kända varning för det militärindustriella komplexet, ett intimt samarbete mellan militären, försvarsindustrin och kongressen som satte allmänintresset ur spel i jakten på stora kontrakt och pengar.

Men Reinfeldts eventuella poäng drunknade i hans kränkande tillmäle. Det saknades på nytt precision, och skadan blev därefter.

Symboliskt nog kom statsministerns tal om särintresse samma dag som den så kallade jobbpakten bröt samman. Två av Sveriges största särintressen – LO och Svenskt Näringsliv – kunde inte komma överens. Trepartsdiskussionen med regeringen slutade i ett misslyckande, och det tycks inte bli någon central uppgörelse för att minska ungdomsarbetslösheten.

Med tanke på hur mycket tid som Reinfeldt investerat i detta prestigeprojekt, som lanserades under hans Almedalstal 2012, är det nu befogat att tala om ett rejält bakslag. Regeringen satsade på att särintressena skulle fixa jobben, men av detta bidde det inte mer än ett medialt skylla ifrån sig-bråk.

Det är möjligt, som Lena Mellin träffande skrivit i Aftonbladet, att det som gått förlorat endast är ett fototillfälle med tre medelålders män som skakar hand med varandra – Anders Borg, Urban Bäckström och Karl-Petter Thorwaldsson.

På central nivå var jobbpakten alltid mer image än reellt innehåll; de tunga förhandlingarna sker inte mellan Svenskt Näringsliv, LO och regeringen utan på branschnivå mellan respektive förbund. Och det arbetet lär fortsätta, trots veckans debacle.

Den svenska industrin, som enligt Reinfeldt praktiskt taget inte erbjuder några arbeten, har redan ett sådant jobbpaktsavtal med IF Metall. Det syftar till att sänka kostnaden för anställningar av unga.

Men i politiken är väljarnas bild av utvecklingen minst lika viktig som verkligheten. Under Göran Perssons sista statsministerår 2006 växte sysselsättningen i Sverige stadigt. Mot slutet pekade de flesta siffror i ekonomin åt rätt håll, vilket Persson frustrerat försökte påpeka. Ändå lyckades den borgerliga oppositionen etablera motsatt bild, och jobbfrågan blev alliansens trumfkort.

Med drygt ett år kvar till valmatchen 2014 närmar sig Fredrik Reinfeldt något som kan liknas vid en Perssonsk maktsvacka. Han är lite för självgod och nonchalant för sitt eget bästa.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.