Miljontals människor vet i dag vad som drabbade 23-åriga Feng Jianmei. På en bild som spritts över världen syns den kinesiska mamman i en sjukhussäng med håret täckt över ansiktet. Bredvid henne ­ligger ett avlidet barn.

Feng lever. Hennes baby dödades av de lokala myndigheterna i en framtvingad abort i sjunde månaden.

Övergreppet skedde efter att Feng och hennes make hamnat på kollisionskurs med Kinas ettbarnspolitik. Mammans ”brott” – att bli gravid en andra gång – hade tolererats om föräldrarna betalat 40 000 yuan i böter (44 000 kronor). Men eftersom de inte hade råd slog regimapparaten till.

Konsekvenserna av Kinas ettbarnspolitik har varit kända tidigare; bara 2009 genomfördes sex miljoner aborter av planeringskommittéer, och många av dessa var forcerade. Men fotografiet på mamman och barnet ringar in brutaliteten och obarmhärtigheten.

Reaktionerna har blivit kraftiga. ­Regimen har till och med sett sig nödgad att offentligt be om ursäkt.

För fem år sedan hade historien förblivit en familjetragedi. Men tack vare att de anhöriga laddade upp fotot på internet fick det spridning. Snart ­visste invånare i hela Kina vad som hänt, trots den statliga censuren. Skillnaden mellan i dag och för fem år sedan är att det blivit så mycket enklare att både ta och skicka bilder digitalt. Framväxten av sociala medier, som även frodas i världens största diktatur, har skapat ett globalt massmedium med bidrag från miljontals användare. Ett övergrepp i en avlägsen by i nordvästra Kina kan bli en internationell nyhet.

Det är lite mer än fem år sedan som amerikanska Time Magazine utsåg ”You” (du) till Årets person. Syftet var att uppmärksamma alla enskilda individer som tillsammans formar sajter som Youtube, Facebook och Wikipedia. På förstasidan – där Hitler och Churchill tidigare blickat ut – fanns nu bilden av en dator och pronomenet ”You.”

Jag minns att utnämningen dömdes ut som en meningslös gimmick av vissa. Men som så ofta med goda idéer var Time före sin tid.

Sedan dess har de smarta mobiltelefonerna gjort entré och förvandlat oss alla till vandrande reportrar, fotografer och tv-bolag i en och samma person. Det som förr krävde avancerad teknisk utrustning och stora resurser är nu praktiskt taget gratis.

Fallet Feng Jianmei blixtbelyser denna förändring, som påverkat de senaste årens kriser, konflikter och krig.

Den arabiska våren hade inte ­kunnat spridas så snabbt mellan länderna i Mellanöstern och Nordafrika om det inte varit för de nya verktygen. Protesterna mot regimerna skulle knappast ha organiserats lika effektivt utan tillgång till sociala medier.

På motsvarande sätt hade dagens bilder på bombningar och massakrer i Syrien förmodligen inte nått omvärlden om det inte varit för mobilkamerorna. Bashar al-Assads regim skulle ha fortsatt mörda under skydd av en radioskugga, ungefär som den äldre Assad gjorde i början på 1980-talet.

I dag kan enskilda medborgare bära vittnesbörd inför en hel värld med hjälp av ett par knapptryckningar. ­Diktaturer som Syrien och Kina har fått det svårare att upprätthålla sitt informationsmonopol.

Men den nya öppenheten har också inverkan på demokratierna. Skandaler med allierade soldater i Afghanistan som skändar lik och bränner Koranen ger större inblick i krigets realiteter. Den ökade genomskinligheten har tvingat medieskygga generaler att förklara sig och be om ursäkt.

Krig har alltid varit smutsiga, även då demokratier hållit i vapnen. Men när praktiskt taget varje soldat själv har en kamera i fickan blir det svårare att dölja skandaler och övergrepp.

Bilderna från det irakiska fängelset Abu Ghraib fick stor betydelse för opinionen när de publicerades 2004. De gjorde det svårare att fullfölja Irakkriget och det är troligt att öppenheten, som sedan dess tilltagit, höjt tröskeln för demokratier att strida militärt. Allmänhetens stöd sviktar.

Samtidigt har katastrofer kunnat dokumenteras med större precision – som i japanska Fukushima – och avslöjat lögner och hyckleri, exempelvis utanför den italienska västkusten. ”Vi har situationen under kontroll”, ropade Costa Concordias besättning i högtalarna strax före förlisningen. Sekvensen finns fångad på film av ­passagerare och laddades omedelbart upp på nätet.

Under Almedalsveckan i Visby ordnade Sveriges Radio ett intressant seminarium där Guardianmedarbetaren Nick Davies framträdde, journalisten som blivit ett internationellt namn efter att ha spräckt avlyssningsskandalen i Storbritannien.

Han talade till den traditionella pressens försvar och varnade för en utveckling där alla är sin egen reporter. Internet är fullt av lögner, påpekade Davies, och nätet skänker megafoner till människor som vill bedriva propaganda och smutsningskampanjer.

Varningen rymmer sanningar, och den kan kompletteras med en befogad oro för hur framför allt diktaturer fått hjälp med att avlyssna, förfölja och trakassera medborgare. Regimerna i Vitryssland och Iran är handfasta exempel på detta.

De tekniska framstegen har också en destabiliserande verkan som raserar etablerade maktstrukturer, på både gott och ont. Vad som kommer ut i andra änden vet ingen.

Men valet står inte mellan den gamla kontrollerade världen och det som nu stöps om.

Nick Davies pessimism tycks dessutom mer handla om tidningsföretagens ekonomiska svårigheter än om att en kinesisk familj kan vittna inför en hel värld om regimens abortbrutalitet.

Feng Jianmei fick i dagarna besked av de lokala myndigheterna om att hon är berättigad till ett ekonomiskt skadestånd. Ansvariga tjänstemän har fått sparken. Ettbarnspolitiken ifrågasätts av kända namn.

När världens största diktatur låter sig påverkas av en spontan internet­opinion är något på väg att hända.