Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Vi är ett folk och Kiev är modern av ryska städer, sa Putin

Rysslands president använder en retorik som för tankarna till Europas mörkaste decennium. Omvärlden får inte låta honom gå vidare.

Mannen på stridsvagnen framträder i bar över­kropp. Han heter Vladimir Putin, bär skidglasögon och blickar självsäkert åt sidan mot vägkanten. Ovanför hans huvud syns en överskrift i gult: ”Den nya världsordningen”.

Förstasidan i senaste numret av The Economist är naturligtvis ett montage, som så ofta när den brittiska tidskriften är i farten. Economist är mästare på att skriva om allvarliga ämnen, utan att göra avkall på sin smarta humor.

Det är svårt att inte le när man ser den patetiska bilden av Rysslands president. Den hade aldrig kommit till om inte Putin själv försökt göra politik av sin bringa; ett effektivt propagandavapen i en kultur med starka machoideal.

Samtidigt stelnar leendet när man betänker vad Ryssland ägnat sig åt de senaste månaderna.

Det började med att Kreml gjorde upp med en maktfullkomlig och korrupt ukrainsk president om att hastigt överge alla planer på ett närmande till EU. Genom en serie nya lagar ville samme president, som i praktiken varit Moskvas förlängda arm, avskaffa de mest grundläggande fri- och rättigheter i landet.

När en bred proteströrelse demonstrerade mot försöken att förvandla Ukraina till en semidiktatur och vrida landet från väst till öst, svarade regimen med brutalt och dödligt våld. Inte sedan 90-talets Balkan har något liknande inträffat i Europa.

Blodbadet på Majdan inträffade för bara en månad sedan. Men på grund av allt dramatiskt som hänt sedan dess talar vi inte längre om de svarta dagarna. I Ukraina har invånarna dock inte glömt krypskyttarna och kravallpolisen, även om regimens fula tryne flytt såväl brottsplats som palats.

När Vladimir Putins allierade i Kiev förlorade medborgarnas förtroende kom det blixtsnabba svaret: först hot om militärt ingripande, sedan annektering av Ukrainas Krimhalvö. Den ryske presidenten kunde inte tolerera att Moskvas man i Kiev sveptes bort av folkviljan.

En chockerad omvärld talar om flagranta brott mot folkrätten. Men ingen får glömma vad som skapade krisen, ingen får glömma skottsalvorna mot människorna på Majdan, ingen får glömma vem som var Viktor Janukovytjs verklige uppdragsgivare.

Om omvärlden haft några illusioner om vad Vladimir Putin är kapabel till har dessa rimligen brustit nu.

I tisdags talade den ryske presidenten i Kreml framför det politiska Ryssland. Det var en oblyg uppvisning i maktretorik och revanschism, som kastade tillbaka tanken till Europas mörka decennium.

Vladimir Putin är ingen Adolf Hitler och Ryssland är inte Nazityskland. Men det är skrämmande att den ryske presidenten använder 30-talsretorik för att legitimera den folkrättsvidriga annekteringen av Krim.

Putins argument, att han vill skydda en etnisk rysk befolkning, är snarlik den som Hitler brukade när han gick in i Tjeckoslovakien och tog över Sudet-området.

Varken då eller nu finns något att skydda. Det påstådda hotet är bara en lögnaktig förevändning för att ta över ett annat lands territorium. Människorna på Krim har åtnjutit större fri- och rättigheter i Ukraina än vad som nu väntar dem i Ryssland, där yttrande- och mötesfriheten stegvis putiniserats bort. Krimtatarerna, halvöns ursprungsbefolkning, fruktar att de åter ska bli föremål för Moskvas förtryck och förföljelse.

Över huvud taget är Putins syn på Ukraina som en onaturlig statsbildning obehagligt lik hur Hitler betraktade Tjeckoslovakien, vilket blev en förevändning för att söndra landet och slutligen foga det samman med Nazityskland (innan dess hade Österrike ”anslutits” till tredje riket genom en så kallad folkomröstning).

”Vi är ett folk och Kiev är modern av ryska städer. Det traditionellt ryska är vår gemensamma källa och vi kan inte leva utan varandra”, sade Putin i en av de mer otäcka passagerna i sitt Kremltal.

Åter beklagade han att Sovjetunionen föll samman och att Ukraina blev en egen stat för drygt 20 år sedan. Att Krim då kom att ingå i Ukraina, något som halvön gjort sedan 1954, liknade Putin vid att människorna på Krim hanterades som ”en säck potatis”.

Så talar alltså den ryske presidenten, trots att hans land i internationella avtal tidigare bekräftat Krims nationstillhörighet och dessutom betalat hyra för den ryska Svartahavsflottan i Sevastopol. Vid den avgörande överenskommelsen 1994 gick Ukraina med på att överlämna sina kärnvapen mot Rysslands entydiga erkännande av landets gränser.

Nu låter det annorlunda: ”Det var först när Krim blev del av ett annat land som Ryssland insåg att man inte bara blivit rånat, man blev plundrat”, slår Putin fast.

Han kan säga vad han vill, och gör det alldeles tydligt. Några internationella avtal eller normer bekommer inte den ryske presidenten. Några hinder för att använda våld för att nå politiska mål ser han inte. Några spärrar mot att använda etnisk retorik finns inte.

Putin beter sig som Gudfadern, för att citera den tidigare dissidenten Adam Michnik, en av ledargestalterna i polska Solidaritet på 1980-talet.

”Vi måste inse att det bästa kvartsseklet under den polska historiens senaste fyra århundraden håller på att ta slut inför våra ögon”, skrev Michnik i en artikel i DN Kultur i veckan.

Ingen vet om han har rätt. Men det vore naivt och farligt att ge den ryske presidenten nya förtroenden. Tror någon på allvar att han vill skapa ett harmoniskt förhållande med sina grannar, efter allt som hänt?

Putin talar inte fredens språk. Han respekterar inte ett självständigt lands rätt att välja sin egen framtid. Han verkar inte inom demokratins ramar.

Den ryske presidenten agerar med vapen i hand, och hans hot riktar sig – detta är den obehagliga sanningen – mot långt fler än bara invånarna i Ukraina.

Europa och USA har att göra med en motpart som föraktar och utnyttjar svaghet. Det är en gangster som leker med elden.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.