Hur hamnade Nicolas Sarkozy i spetsen för koalitionen mot Khaddafis regim i Libyen? Och vad hände med Europas enighet?
USA:s ovilja att leda ännu en militär aktion är förstås den främsta förklaringen till att någon annan har fått ta på sig ledartröjan.
Frankrikes president vill dessutom gärna ha den på sig. Han trivs i världens centrum och vill få bort Khaddafi.
Det handlar säkert också om inrikes fransk utrikespolitik. Nicolas Sarkozy plågas av dåliga opinionssiffror och hans parti UMP gjorde som väntat ett uselt val i landets kantoner i söndags. Han hoppas antagligen att nationen ska sluta upp bakom honom när hela världens strålkastare riktas mot Elyséepalatset i Paris.
Den arabiska våren har dessutom avslöjat Frankrikes intima relationer med Tunisiens avsatte Ben Ali och Egyptens störtade Mubarak. Sarkozy har behov av utrikespolitisk revansch.
Kanske finns det också rent personliga skäl. För en vecka sedan kallade Khaddafi den franske presidenten för en clown. Det gör man inte ostraffat, tror tidskriften The Economist.
Men Nicolas Sarkozys solospel är framför allt möjligt därför att EU:s medlemsländer – ännu en gång – inte är överens.
I slutet av februari beslutade unionen att införa sanktioner och vapenembargo gentemot Libyen. Vid toppmötet den 11 mars krävde EU-ledarna Khaddafis avgång. Och sedan FN:s säkerhetsråd antagit resolution 1973 om en flygförbudszon över Libyen välkomnades beslutet av Herman Van Rompuy och Catherine Ashton, unionens president och utrikesminister, i ett gemensamt uttalande.
Men när resolutionens slutsatser ska genomföras spricker den europeiska fasaden. Så fort det blir allvar märks inte det senaste decenniets intensiva försök att bygga upp en mer gemensam utrikespolitik i EU
Frankrike och Storbritannien leder tillsammans med USA den militära aktionen för att skydda Libyens civilbefolkning – men Tyskland vill inte vara med och Sverige tvekar.
När det kommer till kritan är medlemsländerna mer bundna av nationella traditioner och mandat än av viljan att agera gemensamt.
Det visar på en grundläggande svaghet med det utrikespolitiska samarbetet.
Hittills har det inte byggt på en tillräckligt stark vilja att samarbeta – utan framför allt på lusten att mopsa sig mot USA.
Den som studerar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ser ett mönster: utrikespolitiska tvister med USA föser, med viss fördröjning, ihop EU-länderna.
Statsvetaren Maria Strömvik beskrev utvecklingen för några år sedan i avhandlingen ”To act as a union”. Det var under 1970-talet, efter åsiktsskillnader mellan USA och Europa rörande bland annat Mellanöstern, som de första stegen mot djupare utrikespolitisk enhet togs.
På samma sätt är det senaste decenniets försök att tala och agera gemensamt delvis ett resultat av meningsmotsättningarna med USA under krigen i det forna Jugoslavien på 1990-talet och vid invasionen i Irak 2003.
De transatlantiska dispyterna har ibland splittrat Europas länder. Under Irakkriget valde till exempel Storbritannien och en rad andra länder USA:s sida, till Frankrikes och Tysklands stora ilska. Men efter konflikterna har länderna gjort förnyade och fördjupade försök att hålla ihop.
Nu vill USA dra sig tillbaka. Därmed försvinner tydligen Bryssels behov av att tala och agera tillsammans.
Just nu är det inget bra läge för Europa att ropa: Kan – och vill – själv! Det är begripligt men samtidigt en svag och ganska barnslig grund för ett trovärdigt europeiskt samarbete inom utrikespolitiken.