I utkanten av den lilla, lilla staden låg en tomt som Tommy Isaksson, Per Jalminger och Rein Soowik tyckte passade precis för att bygga ett litet Katthult på. En miniattraktion, ett bygge i skala ett till tre. Soowik knådade sig till Astrid Lindgrens godkännande; han var naprapat, hon ditskickad på rekommendation av sin svägerska.
Den lilla Sagobyn öppnade 1981. Första året kom 10.000 personer, tittade och lekte. 1990 var besökarna tio gånger fler och husen många. De tre grundarfamiljerna sålde till Riquma-koncernen och Astrid Lindgren välsignade affären.
– Det är utmärkta och seriösa människor som nu går in som ägare. Jag är övertygad om att de samvetsgrant kommer att följa den ursprungliga tanken – en fristad för barn och vuxna utan inslag av jippon, sa författarinnan.
Riquma gick konkurs i november 1991. Wasa försäkring (numera en del av Länsförsäkringar) som var tung fordringsägare blev storägare. IOGT-NTO gick in. Vimmerby kommun tog 19 procent efter att Astrid Lindgren hotat med att förbjuda kommunen att använda hennes namn i något som helst sammanhang om politikerna inte bidrog till finansieringen.
Hon själv gick inte in med kapital i Astrid Lindgrens Värld, som anläggningen nu hette: ”Jag vill inte att folk ska tro att jag tjänar pengar på verksamheten. Inte ett öre har jag tjänat tidigare heller, så det så.”
Astrid Lindgren hade också en mycket bestämd önskan om framtiden:
– Och det säger jag bara: Ni tar inte dit Bert Karlsson när jag är död.
Några år senare skulle de privata ägarna till Kolmårdens djurpark köpa temaparken, men det slutade i stället med att kommunen tog över helt 1999. Utom 0,02 procent som blev kvar hos grundartrion. De aktierna tvångsinlöstes generöst i fjol; om alla aktier ansetts lika värda skulle Astrid Lindgrens Värld AB (ALV) kosta 2,77 miljarder att köpa.
I tisdags meddelade kommunalrådet Carl-Axel Centerstig (C, förstås) att man har ett avtal klart med en köpare. Saltkråkan AB betalar 24,3 miljoner för 90 procent av rösterna i ALV, kommunen fortsätter att stå för 30 procent av kapitalet. Det är ett vrakpris, 2008 tjänade man 18,5 miljoner på en omsättning på 116. Året före var marginalen ännu bättre. En vanlig pluttifikation vid företagsaffärer är att betala tio gånger vinsten. Här är man inte nära.
Det beror på att kommunen inte haft en öppen försäljning med konkurrerande anbud. Politikerna bestämde redan 2008 att Saltkråkan, som ägs av Astrid Lindgrens arvingar, ska ta över. Då talade man om 90 procent för 23 miljoner. Andra intressenter hörde omgående av sig och erböd 40 miljoner och mer.
Bert Karlsson hade synpunkter: ”Priset är ju åt helvete, det är säkert. Och släktingarna har ju alltid varit väldigt näriga.” Men han deklarerade också sitt ointresse i intervjun i Dagens Industri. Så i det avseendet behöver varken Vimmerby eller arvingarna rädas att Astrid Lindgren ska spöka för dem.
I andra avseenden är det inte lika noga att hålla Lindgrens linje. Som det där med att inte tjäna pengar på verksamheten. Förklaringen till jätterabatten på ALV sägs vara att Saltkråkan hittills avstått från att kräva 10 procent av omsättningen i royalty, men att ett sådant upphovsrättskrav måste påverka priset.
Även om man accepterar den procenten borde priset vara högre. Dessutom kan sägas att Junibacken, som ägs av Peder Sager Wallenbergs bolag med säte på Brittiska Jungfruöarna, befriats från upphovsrättsersättning trots att det lutar sig mot Lindgren.
Vimmerby Tidning har varit mycket kritisk mot affären, för att inte tala om Sagobygrundarna. Debatten i de lokala spalterna har varit livlig. Men politikerna är ändå ense om att rea ut Astrid Lindgrens Värld, som för övrigt har ovanligt höga styrelsearvoden för att vara ett kommunalt bolag. Ordförande Ove Israelsson får 196.600 kronor om året, styrelseledamöterna får 107.000 kronor. I styrelsen sitter bland andra Ulrica Messing (Mässing i offentliga register), Lisebergs vd Mats Wedin och Nils Nyman, barnbarn till Astrid Lindgren.
Att kommunen säljer Astrid Lindgrens Värld är bra. Kommuner bör inte driva temaparker, ej heller krogar och hotell. En betydande del av omsättningen i ALV kommer från maten (25 miljoner), och så ingår stugby, camping och inte minst en stor parkeringsplats.
Ibland går udda kommunala bolag bra, som ALV och Liseberg i Göteborg. Ibland går det fullkomligt åt fanders, som den ständigt pågående katastrofen Parken Zoo i Eskilstuna, vilken 2008 omsatte 50 miljoner och förlorade 39. Norrköping tog tunga förluster för Kolmården och Gävle för Furuvik innan man gjorde sig av med företagen, som nu är privata och lönsamma.
Naturligtvis är det värre för invånarna om kommunen äger företag i främmande branscher som går med brakförlust än sådana som ger vinst. Men också lönsamma företag är problematiska, politikernas fokus kan hamna fel och prissättningsfrågor gentemot privata konkurrenter blir delikata.
Verksamhetsfrämmande företag bör säljas. Men inte till vilket pris som helst.
Om man säljer för billigt berövar man skattebetalarna deras pengar, därtill gynnar man köparen på ett otillbörligt vis – som när Täby kommun sålde Tibble gymnasium. Otillåtet statsstöd, som det heter på EU-språk.
Vimmerbypolitikerna ska avgöra Världsfrågan på fullmäktige nästa måndag. De bör tänka efter noga under veckan. Och Saltkråkan AB, med intäkter om 42 miljoner och en vinst på nära 33, kan ju fundera på formuleringen ”Den som är stark måste vara snäll”.