Yttrandefrihet: När sanningen drunknar i nonsens.
Fri och öppen debatt tjänar sanningen. Så lyder det klassiska försvaret för yttrande- och pressfrihet. Argumentet har utsträckts till att även de mest obskyra åsikter ska få torgföras. Vad som är sant och riktigt kan nämligen inte avgöras på förhand.
Upplysningstidens försvar av yttrandefrihet var samtidigt ett försvar av sanningen – som ställdes mot religiös vidskepelse och auktoritetstro. För 1800-talsliberaler, som John Stuart Mill, var yttrandefriheten en parallell till marknadsekonomin. Endast genom konkurrens mellan olika åsikter kan vi närma oss sanningen.
Rätten att tänka kritiskt och ifrågasätta har, åtminstone sedan 1700-talet, varit ett västerländskt etos. Tydligast kom det till uttryck vid universiteten. Det akademiska samtalet blev sedan modell för hur den offentliga politiska debatten borde föras.
I praktiken har det sett annorlunda ut. Inte minst 1900-talet blev i stor utsträckning propagandans århundrade mer än det rationella samtalets. Från 1970-talet började även strävan efter ”sanningen” ifrågasättas på bredare front inom universiteten. Marxisterna banade vägen genom att reducera andras sanningsanspråk till ideologi. Postmoderna teoretiker förkastade sanningsanspråken helt och hållet.
Teorierna var egentligen inte nya. Cynism, relativism och nihilism har gamla anor. Det nya var genomslaget bland dem som tidigare sett sig som sanningens främsta försvarare.
Även i journalistiken har teori och praktik skilt sig åt från början. Säljande sensationsjournalistik och folkbildning har hela tiden levt i oharmonisk symbios. Idealet – att journalistiken ska tjäna sanningen – har dock inte ifrågasatts fram till nu.
För kopplingen mellan yttrandefrihet och sanning hörs alltmer sällan. I och med internets ökade betydelse kan nästan vem som helst säga vad som helst – och få en miljonpublik. Det har setts som ett stort framsteg för yttrandefriheten. Om utvecklingen tjänat sanningen är en annan fråga.
Nyligen toppades debattsajten Newsmill av en artikel där några konspirationsteoretiker ifrågasatte vem som låg bakom attacken mot World Trade Center 2001. På skribenternas egen hemsida antyder man en sammansvärjning av ”världseliten” och israeliska/judiska intressen. Det hindrade inte att konspirationsdårarna blev inbjudna att föra fram sina åsikter i SVT:s Debatt veckan efter – på bästa sändningstid.
Men är det inte bara bra att stolliga idéer och rena falsarier vädras ut i den offentliga debatten? Var inte det själva syftet med yttrandefriheten? Problemet är att dårarna tillåts sätta agendan när vi ägnar all tid åt att tillbakavisa sånt som redan tillbakavisats hundratals gånger tidigare.
Förnuftiga samtal kräver vissa ramar. Utan några gemensamma utgångspunkter kommer vi aldrig från ruta ett. När intresset för sanning överges blir provokationen i stort sett det enda kriteriet för genomslag. Det är ingen slump att extremister av alla kulörer vädrar morgonluft. Relativismen är en förutsättning för att aparta figurer som Muhammad Omar eller Anna Anka kan dominera mediedebatten.
Islamisten Muhammad Omar är i hög grad en produkt av det nya medielandskapet. Hans politiska plattform består i stort sett av en blogg samt medverkan på förment seriösa nätsajter. Han har blåsts upp till att nu vilja starta ett ”antisionistiskt” parti tillsammans med diverse nazister och brunvänster.
De redaktörer och programledare som tror sig tjäna yttrandefriheten och demokratin genom att släppa fram dessa åsikter smiter ifrån sitt ansvar. Demokratin handlar inte om att alla ska tala i munnen på varandra, utan i grunden om att föra förnuftig dialog kring våra gemensamma spelregler.
Anarkin brukar ses som demokratins dödsryckning. Det gäller i debatten såväl som i politiken.