Går det inte att bygga bostäder utan subventioner? Det intrycket kan man få av de senaste dagarnas debatt om regeringens budget. Planerna på att ta bort dagens begränsade investeringsstöd och räntebidrag har lett till hätska reaktioner från Hyresgästföreningen, som varnat för ett "kraftigt minskat byggande".
Som brukligt när bostadspolitik diskuteras i Sverige börjar människor som normalt bekänner sig till marknadsekonomin plötsligt att låta som planekonomer. Politiker som i vanliga fall inte förespråkar statliga bidrag för att producera bilar, flygplan, tv-apparater eller mobiltelefoner, tar ställning för offentligt stöd till att uppföra lägenheter.
Skälet till detta är knappast ekonomiskt utan historiskt. Den svenska bostadspolitiken var fram till 90-talets början styrd av planhushållningens idéer, och dessa har gjort djupa avtryck på många nivåer i samhället.
Byggare, fastighetsägare, hyresgäster, tjänstemän, politiker - många har formats i en miljö där regleringar, bidrag och en omfattande byråkrati hört till vardagen.
Avgörande delar av denna politik avvecklades av den förra borgerliga rege-ringen, när statsfinanserna var i kris, men reflexerna från förr finns fortfarande kvar. Kraven på att staten ska dirigera byggandet är lika utnötta som de gamla systemen.
Men tiderna har förändrats. De stöd som regeringen nu långsamt vill ta bort går över huvud taget inte att jämföra med vad som fanns tidigare. Nuvarande räntebidrag - som Hyresgästföreningen slåss för - kommer att trappas ner från 1,6 miljarder kronor till 500 miljoner år 2009. För femton år sedan var motsvarande utgift för staten 29 miljarder kronor.
Det stora problemet är inte bristen på subventioner, som historiskt bara drivit upp kostnaderna och urholkat kvaliteten. Utmaningen för företagen är i stället att överleva på en marknad som staten numera behandlar som en mjölkko. Summan av skatterna på fastigheter, förvaltning, energi, vinster och förmögenheter är betydande.
Mångårige DN-medarbetaren Nils-Eric Sandberg räknade för ett par år sedan ut att bostadssektorn i dag ger ett netto till staten på 37 miljarder kronor. 1991 var motsvarande saldo -7 miljarder, främst på grund av räntebidragen. Sedan dess har alltså nettot svängt med 44 miljarder kronor.
Detta systemskifte är en av förklaringarna till att byggandet under det senaste decenniet varit så lågt. Totalt sett är branschen överbeskattad.
Lösningen på detta problem är knappast att återinföra subventionerna. Om byggarna ska ha råd med skatten är det bättre att sänka den än att skapa en ny rundgång.