I nästan varje valrörelse dyker det upp en fråga som skakar om opinionen och vrider om debatten. Senast var det dataintrånget hos Socialdemokraterna, fyra år tidigare Folkpartiets språktest för invandrare och i valet dessförinnan Göran Perssons löfte om maxtaxa på dagis.
Ingen vet hur valet i september kommer att gestalta sig. Men att döma av den senaste tidens händelser kan kriget i Afghanistan bli det explosiva ämne som ger valrörelsen oväntad laddning.
Förra söndagen stupade fyra norrmän i Faryabprovinsen i den nordvästra delen av landet, ett område som gränsar till platser där Sverige och Finland har det militära ansvaret. Det påminner om hur farlig operationen är också för svenskarna, som tidigare i år förlorade två man.
Den norska tragedin ingår i en eländig trend för de internationella trupperna. Juni blev den blodigaste månaden sedan kriget inleddes i slutet av 2001. Under
30 dagar dödades nära 100 allierade soldater i olika attacker, samtidigt som ett stort antal civila afghaner miste livet.
Trots att kriget i Afghanistan har pågått i nästan ett decennium – det längsta kriget i USA:s historia – pekar det mesta åt fel håll: säkerhetsläget försämras, talibanernas motstånd hårdnar och den afghanske presidenten Karzai framstår som en antidemokrat.
Sedan det manipulerade valet i höstas har Karzais lynnighet tilltagit. Hans utspel mot omvärlden blir alltmer aparta. Nyligen gjorde han klart för några medarbetare att det var amerikanerna som låg bakom raketattacken mot en fredskonferens i Kabul, inte talibanerna. Enligt rapporter har Karzai också försökt sluta hemliga avtal med talibanerna och den pakistanska regimen. Uppenbarligen tvivlar den korrupte presidenten på västländernas förmåga att segra.
Som om detta inte var nog avskedade Barack Obama i förra veckan sin frontman i kriget – general Stanley McChrystal – efter att denne i en tidningsintervju kallat Obamas säkerhetsrådgivare för en ”clown”, reducerat vicepresidenten till en ”nobody” och beskrivit Obama som ”obekväm och skrämd”.
En general som så oförblommerat visar förakt för den civila ledningen måste sparkas. Ingen demokrati kan tillåta att militärer sätter sig över politiker, oavsett hur många stjärnor de har på axelklaffarna.
Men även om Obama tillfälligt återställt ordningen och visat vem som bestämmer har stormen kring McChrystal bara förstärkt oron kring Afghanistan.
McChrystal ansvarade förra hösten för omläggningen av USA:s militära strategi i landet, en kursförändring som hittills inte dämpat våldet. Efter hans avgång ökar osäkerheten och tvivlen.
Afghanistan är det rättfärdiga kriget som gradvis blivit det alltmer hopplösa.
Efter attackerna den 11 september 2001 hade västvärlden inget annat val än att slå tillbaka mot talibanerna och al-Qaida i Afghanistan. Kriget blev lika mycket en nödvändig kamp mot terrorismen som en humanitär hjälp till ett plågat folk. Det fanns alla skäl att försöka etablera säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter i ett land som Usama bin Ladin tagit som gisslan.
Att Sverige anslöt sig till kampen var naturligt och rimligt. Det kändes som en lättnad när Göran Persson hösten 2001 slutligen bröt med traditionen från Palmeeran av distans till andra västliga demokratier.
Men nästan ett decennium senare går det inte att blunda för att insatsen är på väg att förlora både mål och mening.
Det forna demokratimålet komprometteras varje dag av president Karzais korrupta regim. Stabilitetsmålet undergrävs av de tilltagande attackerna i landet. Och säkerhetsmålet motverkas av talibanernas framryckningar.
President Obamas tillfälliga förstärkning av den amerikanska truppnärvaron med 30.000 man har ännu inte gjort ambitionerna mer realistiska. Obamas löfte om att påbörja ett amerikanskt återtåg om ett år ser ut att behöva infrias utan några synbara framgångar på marken.
Det vore ett svårt nederlag att dra tillbaka trupperna i ett sådant läge, men i Afghanistan finns det dessvärre bara dåliga alternativ kvar. Det saknas en militär lösning på konflikten och frågan är om det ens existerar en politisk lösning med västlig inblandning.
Som kolumnisten Thomas Friedman påpekat många gånger i New York Times avgörs inte Afghanistans öde av Natotruppernas fortsatta närvaro. Det är de goda inhemska krafterna som måste återfå äganderätten till sitt land.
De behöver mobilisera afghanska polisstyrkor, afghanska soldater och en afghansk regering fri från klanstyre och korruption. Landets framtid kan inte fjärrstyras från Washington, London eller Bryssel.
Det betyder sannolikt att de utländska trupperna måste finnas till hands under ytterligare några år för att stödja och träna afghanerna, för att se sedan bege sig hem.
De svenska politiker som ger intryck av att insatsen saknar en bortre gräns sprider inte bara orealistiska förväntningar om vad som kan åstadkommas. De tar också på sig ett tungt moraliskt ansvar genom att skicka fler soldater till ett allt mer utsiktslöst krig.
I kväll framträder statsminister Fredrik Reinfeldt i Almedalen. Av ren självbevarelsedrift och respekt för soldaterna borde han markera att också det svenska militära engagemanget har ett slut.