Prostitution: Sluta psykologisera sexsäljarna – köparna är mer intressanta.
Det är något demografiskt rubbat med kön till Thai Airs incheckningsdisk till Bangkokflyget denna lördagseftermiddag. Trots annalkande höstlov är det inte barnfamiljerna som dominerar. Det gör de ensamresande männen.
Flera av dem ser aningen besvärade ut. Kopplingen mellan destination och prostitution finns där – och alla vet om den. Även om det förstås finns resenärer som har annat mål än att för en billig penning konsumera kvinnor.
Arlanda blir på något vis skarven mellan svenska värderingar och den normupplösning som komma skall. Här är sista utposten där männen – om någonsin – skäms litet. När planet väl landat är västerländska män i sällskap med prostituerade så vanligt att ingen tycks finna det mödan värt att ens med en blick visa sitt ogillande.
Jag drar mig till minnes en tur i en minibuss till flygplatsen i Phuket för tio år sedan. I bilen satt jag tillsammans med sju Glistrup-look-a-likes som talade vitt och brett om hur deras respektive köpeflickor skött sig. De talade om dem som om de besökt en djurauktion. Det var plågsamt.
Hela prostitutionsmiljön i Thailand är så påträngande och så cynisk att jag tappat lusten att resa dit. Jag är i stället på väg till Kambodja. Men det var en resa ur askan i elden.
Skillnaden mellan de orter jag besökt i Thailand och denna är att så gott som hela turistgruppen består av unga ryggsäcksresenärer. Men i stället för att intressera sig för andra turister väljer alltså åtskilliga av de 20–30-åriga männen att söka sig till de prostituerade. De är unga, och i vissa fall tillräckligt snygga för att sannolikt inte ha några problem att attrahera kvinnor även utan betalning. Varför, kan man undra, betala för någonting man kan få gratis?
Den svenska prostitutionsdebatten har präglats av tvärsäkra påståenden om prostituerades kvinnors mentala beskaffenhet. Vissa har hävdat att ”alla” eller ”nästan alla” sexsäljare har varit utsatta för incest eller andra övergrepp. Ingen har brytt sig om att berätta hur man hittat dessa ”alla”. Det finns ju inte precis något fackförbund med ett medlemsregister för att kunna skicka ut enkäter.
Jag tror inte på myten om den lyckliga horan. Men inte heller tror jag på någon annan, lika fyrkantig och endimensionell. För några år sedan intervjuade jag en kvinna som valt att försörja sig som prostituerad under sina högskolestudier (26 och 28/4 2006). Hon sa att det visserligen hade gett sår i själen, men att hon skulle göra samma val i dag om alternativet varit att jobba på McDonald’s. Jag påstår inte att hon är typisk. Däremot att hon finns. Också.
Graden av frivillighet kan förstås diskuteras. Den som är beroende av heroin har självklart en lägre grad av autonomi än den som gör ett slags rationellt val mellan studielån och en försörjning som prostituerad. Men ingen svensk behöver svälta eller tvingas se sina barn svälta. Ingen mamma behöver skicka i väg äldsta dottern till Malmskillnadsgatan för att ge de andra syskonen en möjlighet att gå i skolan. I Thailand och Kambodja är verkligheten en annan.
Därför är det ett större övertramp om svenska män utnyttjar prostituerade i den del av världen där kvinnor inte har något val än om de går till en svenska som vill slippa studielån. Att det i länder som Thailand och Kambodja finns ett stort mått av inhemsk prostitution minskar inte de västerländska männens moraliska ansvar. Eget beteende kan inte försvaras med argument om andras.
I stället för att psykologisera kvinnorna i prostitutionen tycker jag det är mer intressant att psykologisera män som inte lider av sexnöd men som ändå väljer prostituerade. Vilket mervärde erbjuder dessa lydiga och undergivna kvinnor männen med breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar (jo, det var faktiskt så huvuddelen såg ut)? Vad gör männen med dem – är det rätten till sex eller att våldföra sig på någon de är ute efter? Och vad säger i så fall det om männens mentala beskaffenhet och förmåga till empati?
En annan fråga som infinner sig är: Var finns de militanta feministerna när man behöver dem som bäst? De som i Sverige bränner ned bilar som gör reklam för Tabu och andra strippklubbar där kvinnor för en inte oansenlig ersättning ålar runt en stång. Och där män med putande gylfar hostar upp 1.500 kronor för en Pommac och där man verkligen kan fråga sig vem som lurar vem. Aktivisterna skulle göra avsevärt mer nytta på Kambodjas stränder. De skulle inte behöva elda någonting alls. Bara göra de sexköpande männens tillvaro lite mindre bekväm genom att gå runt och fråga hur det känns att likt forna plantageägare ta sig rätten att köpa människor.